ca 19 km (inkl tältplatsletande)
8:00-ca 14:30
Den fjärde veckan är inledd (crazy) med vad som mycket väl kan komma att visa sig vara den bästa dagen på hela äventyret! Det har varit bra på så många olika sätt så jag är rädd att jag kommer glömma några under denna redogörelse.
Jag vaknade någon timma före solen då det började ljusna i rastskyddet. Sömnen hade blivit sparsam, inte lätt på en 40 cm bred träbänk i 29° värme. Det var fortsatt cirka 17° så jag slog en morgondrill och tände en brasa. Den fick fyr med en gång och inom kort var det varmt och gott igen. Vädret såg faktiskt riktigt lovande ut, bara några enstaka moln på ytterkanten. Jag dubbelkollade telefonen så ingen mer hört av sig igår kväll och passade på att boka boende i Hemavan. Vill ju inte komma dit och inte få plats. Så nu är slutdatum spikat, nu kommer jag inte undan! :)
Jag pysslade runt i godan ro med alla morgonbestyr och trots att jag inte gjorde mig någon brådska var klockan bara 8 när jag var redo för avgång. Nåväl. Lika bra. Jag har ingen som helst brådska, kan ta det riktigt lugnt nu på morgonen.
Målet idag var länsgränsen Norrbotten/Västerbotten. Att ta sig hela vägen till Rävfallet enligt boken var för långt. 15-16 km får räcka. Vädret höll i sig. solen gallskrek från en blå himmel och färgerna på fjället var bedövande. Det blåste ganska kyliga västvindar men med vindjacka på och i rörelse var det inga problem.
Efter en kort början i björkskog med lite sump öppnade fjället upp sig och det blev vansinnigt lättvandrat. Torra fina stiga, något vad här och var, ganska bra spångat och lagom kuperat. Utmaningar fanns och svetten rann, men aldrig så att man inte såg någon ända på motlut, stenskravel, videsnår eller vad det nu kunde vara. Jag kände dessutom ingen stress så bara för att det var lätt gick jag inte speciellt mycket fortare. Siktvidden var makalös, man såg precis hur långt som helst och återigen stog man där och bara njöt av storheten i naturen och man själv som en lite prick däri.
Naturupplevelserna avlöste varandra, mer om det på avsedd plats nedan. Enligt kartan skulle det finnas vatten strax före länsgränsen och bra tältmöjligheter så jag blev lite fundersam när det var kruttorrt. Tälta hade gått bra, men inte utan vatten. Dessutom var klockan inte ens 12:30, jag kunde ju inte vara klar för dagen redan. Jag gick vidare och inom kort fanns vatten så jag kunde göra mig lunch. Vinden i ryggen och solen i ansiktet blev jag sittandes ett tag och lyssnade till det meditativa porlandet från bäcken bredvid. Livet på en pinne.
Ny plan för lägerplats var i närheten av en sjö lite längre fram. Jag lämnade ledenoch kollade runt och visst fanns det platser men en kilometer gången idag var en färre i morgon och dagen därpå ska jag gå över 20 så det kan ju vara bra att vara klar i morgon ganska tidigt. Alltså gick jag vidare. Lite längre fram kom ett stigskilje, gamla Kungsleden går raka vägen till Ammarnäs, nya gör en sväng över Rävfallet. Precis i början av omvägen går en hängbro över Lisvuojuhkla ner i en dalgång och där såg jag min tältplats. Klockan var 14:30, jag har en knapp mil kvar till Rävfallet i morgon. Jag kunde sätta upp tältet med sol i ryggen och det blev skitbra! Jag kunde sitta och bara njuta av solen så länge den värmde och hypnotiseras av jokkens brus. Jag låg raklång i ljungen och njöt. Jag fikade, drack whisky. Jag tvättade fötterna och skådade fågel. Jag såg Hanna i sin orangea mössa glida förbi uppe vid stigskiljet, hon behöver ju inte följa leden. Jag tror inte hon såg mig. Kvällssolen värmde till framåt 18:30 och då hade jag ätit, tagit en whisky till och bara njutit mer i solen. Ett par andra vandrare kom från det håll dit jag ska i morgon, vi hälsade och de slog läger på andra sidan bron.
Alltså, kombinationen av väder, vandring, upplevelser, prestation utöver plan, bra tältläger och en lugn kväll har gjort denna dag till helt makalös!
Nå, klart väder brukar betyda kalla nätter. Just nu är det 13° i tältet och innan jag gick in var det 9° i skuggan ute. I morse var det rimfrost på spängerna och tunna pölar hade en isskorpa. Jag är påpälsad och beredd, vi får se hur det går. Jag tar gärna en kall natt om jag får dagar som dessa.
Jag har kommit på mig själv med att se fram emot att ta hand om all utrustning när jag kommit hem. Torka ur allt, städa tält, diska grejer, tvätta kläder, vaxa kängor. Inte för att jag vill att det ska ta slut utan för att jag vill ta hand om den utrustning som gjort det möjligt och ge den korrekt omvårdnad som tack. Att få lägga det i vinterdvala i väntan på nya utmaningar framöver. Låter kanske märkligt men så är det. Målet är nära nu. Jag är i Vindelfjällsreservatet och det är där det hela avslutas. Fortfarande är det några svängar och kringelikrokar kvar, men inom kort kan jag börja räkna dagar. Det känns konstigt.
Dagens lärdom: Övernattning i nödfall betyder endast i nödfall...
Myggindex: 1 (kom något knottliknande på kvällen, men de bet aldrig)
Steg: 31 950
Naturobservationer:
- Björklöven faller nu med vinden
- En vit ren! (senare några till. 1/50 tydligen)
- En stenfalk gled över marken och satte sig på en sten. Senare satt den på en vinterledsstolpe. Den flög inte förrän jag var 20 meter från den.
- En kungsörn seglade i vinden ovanför min lägerplats
- Samtidigt höll en jaktfalk på att från ryttlande jaga smått på marken
- Vilken kväll...
PS. Jag lät 25-åringen i sällskapet sköta min tandhygien ikväll.
| Bra morgon |
| Ranglig bro |
| Och så en hel hög bilder över dagens fantastiska vyer... |
| Stenfalk |
| Suddig men ren |
| Hur många mil ser jag? |
| Dagens lunchrestaurang |
| Göööött. |
| Tältplats funnen |
| Bron jag kommit över |


Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.