Bloggar > Skägg på väg

Skägg på väg

Här delar jag med mig av mina upplevelser kring vandring/friluftsliv i stort. Parallellt finns att läsa min nithrintaag.wordpress.com om allehanda idéer och resor i allmänhet.

Jämtlandstriangeln 2019 - 20/7, Blåhammaren till Storulvån

12 km vandring, 9:25-13:35

Sista etappen beskrivs av alla som enkel. Enligt vårt tempo hittills inklusive pauser skulle det innebära cirka 4h vandring och då vår buss till Duved inte gick förrän 18:00 hade vi ingen som helst brådska. Vi låg kvar länge i tältet och hörde folk runtomkring oss riva sina och göra sig iordning och när vi kravlade oss ut i morgonsolen var det bara vår närmsta granne kvar i det område vi låg. Ett skånskt par som kom sent dagen innan och som högbräkande refererade sitt tältresande till alla som var inom hörhåll. Vinden hade mojnat redan igår kväll ch under natten så myggen var ganska intresserade av havregrynsgröt men inom kort ökade vindstyrkan och det verkade som att vi faktiskt skulle ha tur med vädret även idag. SMHI hade förvarnat om en liten risk för 0,6 mm regn i Blåhammaren så lika bra att packa ihop och dra så vi slapp det skyfallet. Tält och linor var lika stabila idag så det var en fröjd att packa ner det för sista gången denna resa. Rutinen att packa ryggsäcken satt redan så strax före 9:30 satte vi den ena foten före den andra och påbörjade nedstigningen från fjällstationen. Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.

Det har inte varit ett överdådigt naturlig dessa dagar. På djurfronten hänger det säkert ihop med mängden människor som rör sig här hela tiden men vi har förutom renarna sett lite fågel i form av rödbena och fjällpiplärka. Ljungpiparen (som ju har en särskild plats i mitt fältishjärta) har ljudit sin vemodiga låt på hedarna och igår tyckte vi att vi hörde strandskata, me det kan väl ändå inte stämma, eller vad säger du, Åke? Vi har sett isranunkel och fjällsippa samt ett par orkidéer som får artbestämmas efter hemkomst eftersom jag korkat nog lämnat fjällfloran hemma. Så visst, lite grand, men inget överflöd av rariteter direkt.

När nedstigningen från fjället började på allvar passerade vi några smärre snölegor som smälte ner i en jokk. Denna höll oss sällskap hela vägen ner som granne till stigen och efter ett tag var det vår tur att stiga åt sidan och bara sätta oss, njuta av forsen och det kalla, goda vattnet och landskapet som badade i solsken. Vi kunde se Sylarnamassivet i fjärran igen och en del moln som samlade sig över det men vi var inte oroliga. Även på denna etapp fanns en raststuga med nödtelefon och dass halvvägs men då denna del var såpass kort var det för tidigt för lunch. Vi gick vidare och vadade oss över jokken innan leden tog av österut de sista sex kilometrarna. Nu var fjället verkligen slut och vi kom in i björkskog. Vinden avtog tydligt därinne och som ett brev på posten fick vi flygande sällskap istället. Som sagt tidigare, ingen fara då vi har bra myggmedel. (jag kan inte nog rekommendera US622, jag ser stadigt mygg mm som går in för landning men ångrar sig när de känner vad jag har på mig) Vi plockade upp kartan för att se var vi kunde förvänta oss lite vatten till lunch. Vi hade visserligen lite i flaska och lunga men utan vind blev man snabbt varm och det hade varit gott att ha det till den sista biten. Vi såg att det borde finnas ett ställe cirka tio minuter längre fram och mycket riktigt, när vi kom dit porlade det fint.

För att nu knyta ihop detta med det jag skrev om första dagen vill jag berätta om första dagen vill jag berätta att innan vi kom in i skogen mötte vi två tjejer i kanske 20-25-årsåldern. De hälsade på oss och frågade om vi visste hur långt det var till närmsta möjlighet för vatten där vi kom ifrån. Hade de haft en karta hade de vetat det eller kunnat kolla upp det. Hade de kanske hört att "i fjällen behöver man inte ha med sig vatten, man dricker ur bäckar överallt"? Det är ju i viss mån sant men det är inte heller ovanligt med sträckor utan tillgång på vatten. Nu var de inte i nöd, de ville bara hitta ett bra ställe för lunch så jag sa att vi vadat över en bred och fin jokk knappa två km bort. Jag fick känslan av att de tyckte det var långt. I denna terräng är det dock bara 20-30 minuter, max. Jag inbillade mig säkert men de kändes inte helt vana. Kanske hade de planerat sin vandring efter Google maps och bilder på Instagram, kanske är det bara jag som är en beskäftig gubbstrutt.

Vid vår bäck sökte vi så hög punkt som möjligt för att fånga upp lite vind. Vi festade med Skinnarmos Carbonara och njöt i skogen. Vi hade nu bara knappa tre kilometer kvar och försökte suga i oss så mycket av atmosfären vi kunde. Den sista delen genom skogen kallas av många för "Parken" och det är väl på grund av lummig eaten i kontrast till det karga man upplevt dittills. Det ska sägas att det finns gott om vandrare som går varvet åt andra hållet och alltså börjar med Parken. Det de vinner på det är givetvis att de får en lång nedförslöpa från Blåhammaren istället men jag skulle inte vilja gå uppför i det som vi idag gick nerför. Långt ifrån säker på att man tagit sig tid till att njuta lika mycket då. Inom kort såg vi så Storulvåns Fjällstation lite längre bort, innan vi visste ordet av var vi vid samma vägskäl som för två dagar sedan och lite backar och spänger senare svängde vi in framför byggnaden, ganska exakt fyra timmar efter start. Vi gratulerade oss själva till väl utförd vandring, tog ett snabbt avblaskande och därefter en fika och en pilsner i solen på den bakre verandan. Så vad säger vi om JT? För oss passade det perfekt i år. Vår semester är av olika anledningar uppstyckadså det fanns inte plats för några större äventyr, vare sig fysiskt eller planeringsmässigt. Vi hade dessutom redan flugit en del under året och ville undvika mer. Här kunde vi dock kombinera det "fria" med tältning och gasolkök med lite bekvämligheter i form av tex toalett och på en av kvällarna, restaurangmat. Inga överdådiga strapatser gör som sagt att i stort sett vem som helst med frisk fysik kan göra detta (vi har sett allt ifrån moderiktiga sneakers med ankellänk, via barfota eller enbent med protes, till gummistövlar eller Lundhagskängor). Kanske inte en "riktig" fjällvandring om man ska vara petig men en bra kombination av det bästa från flera världar.

Postat 2019-07-29 08:36 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jämtlandstriangeln 2019 - 19/7, Sylarna till Blåhammaren

19 km vandring (knappt), 8:45-15:30

Jag var med om något mycket märkligt inatt. Jag vaknade till ett par, tre gånger, ingen koll på vad klockan var, fullt medveten om att det inte blåste längre. Jag kunde se att tältduken fladdrade lite men jag hörde ingen vind. Forsen i jokken nedanför fjällstationen hörde jag dock tydligt. När natten led mot sitt slut och vi började vakna till vid 6:30 var det fullt blås igen och Lottis kommentar var "Fan vad det har blåst i natt!" Kan jag ha inbillat mig alltihop? Kan hjärnan liksom ha filtrerat bort ljudet av blåsten för att ge mig ro att sova? Jo visst, jag hade öronproppar, men jag hörde ju som sagt forsen, och den låg längre bort än byarna som högg i vår tältduk. När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.

Det har blåst minst lika mycket idag men då vi varit på väg norrut har man knappt märkt av vinden då den ju kommit rakt i ryggen. Där nästan molnfritt hela förmiddagen har det varit riktigt varmt och skönt, nästan till och med shortsväder. Det har vi dock skippat för även om ett ett tydligt tecken på att det blåst även om man inte känt det är att myggen fortsatt hållt sig borta så behöver det inte mojna eller läs länge förrän de snabbt är på plats för att kalasa.Vårt myggmedel fungerar bra men de är ju likväl irriterande när de inar intill ansiktet. Det är också ganska mycket harkrank i luften och de är ju lite större och otäcka på ett annat sätt, speciellt om de landar och vill krypa in mellan glasöga och öga...

Vi pausade ungefär halvvägs, vid en raststuga med torrdass (inget wi-fi dock) och kokade lite Pulled Pork ur torrfodersmenyn. Det fanns ingen bäck intill så vi fick ta av vårt dricksvatten men enligt kartan fanns möjlighet att fylla på igen innan stigningen började. Torrdass är ju inte jättekul men i den här miljön, dels ute på kalfjället med väldigt lite vegetation att ställa sig bakom och dels mycket folk i rörelse att ta hänsyn till är det ju detta som är alternativet. Det blir dock inte trevligare av att vandrare från intelligensreserven använder utrymmet till att ställa sina ICA- och Coop-påsar med skräp i istället för att bära med sig vidare. Jag antar att man ska vara glad över att de inte bara kastat det rakt ut i naturen men seriöst - vad är det för fel på folk!?

Strax efter skylten som förkunnade att det var fyra km kvar till målet dör det upp några rörliga silhuetter på bergskammen. En stor renhjord rörde sig i en flytande vågrörelse över fjällsidan samtidigt som fjällstationen dök upp för vårt synfält igen efter att ha varit dolt av landskapet de senaste timmarna. Det blev som en sorts dubbel belöning, dels dessa djur i sitt element, dels Blåhammaren inom tydligt räckhåll. Vi har förstått att renarna gärna söker sig uppåt och till kvarliggande snö när det blir varmt då det svalkar lite. Det var flera hundra djur som höll ihop och flöt unisont framåt. Fler vandrare talade om dem på kvällen och var fascinerade. För många kanske lite extra exotiskt men framför allt någonting som en fjällvandring "ska" innehålla. Då detta var vår sista natt på fjället hade vi lyxat till det lite och bokat trerätters middag på kvällen. Cirka 500 spänn kan tyckas onödigt lyxigt men det är ju ändå semester. På Blåhammaren sker bordsplacering av personal men då ju många går i par eller ensamma föses man ihop med andra vandrare efter personalens godtycke. Inte mitt favoritsystem kanske men inget jag kunde påverka. Detta gör att alla som bokat middag står utanför restaurangen för att bli placerade och när vi knöt in oss och funnit en lucka att stå och vänta så säger en man vid sidan om oss: "Det här är väl Jochen, va? Är det något bekant här?" Jag stod som en fågelholk. Det fanns något svagt igenkännande men det ringde ingen klocka alls. Han berättade då att han till och med varit hemma hos oss i Älvängen. Vanligtvis brukar folk jag inte träffat på länge INTE känna igen mig pga skägget men han hade järnkoll. Jag fick pinsamt nog ge upp och då avslöjade han sig som en klasskompis till min yngre bror. Jovisst, då såg jag ju direkt att det var han men kände mig samtidigt inte lika dum. Visst hade vi träffats flera gånger men jag kan nog inte förväntas ha järnkoll på mina syskons skolkamrater för 35-40 år sedan.

Lustigt nog hamnade vi vid samma bord vilket gjorde bordsplaceringsproceduren mer behaglig och middagen synnerligen trevlig. Det visade sig dessutom att de bor alldeles nära där vi bor i Alingsås så att säga att fjällvärlden är liten är inte att ta i. Vi pratade om allt möjligt allt medan getost, renkött och kardemummaglass slank ner. Kvällen blev senare än både tänkt och igår men den var värd såväl varje minut som var krona. Och dessutom bidrog vi ju med lite mer skatteintäkter till bygden.

Postat 2019-07-29 08:35 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jämtlandstriangeln 2019 - 18/7, Storulvån till Sylarna

16 km vandring, 10:15-15:35

Jämtlandstriangeln (JT) är populär. Dels eftersom den är lättvandrad, du behöver egentligen bara god grundkondition så klarar du den. Dels eftersom den år mellan tre fjällstationen, inte stugor, och det innebär att du kan boka boende och middag såväl som lunchpaket att ha med dig ut på fjället. Det enda du behöver är alltså en liten dagsäck och en kåsa, möjligen ombyte. De tre stationerna fullbokad snabbt och STF marknadsför vandringen hårt. Av denna anledning var jag lite förvånad över bristen på kängor och ryggsäckar på nattåget till Duved när vi klev på i Skövde. Det fanns några få men jämfört med när vi åkte till Kiruna Fjällräven Classic 2015 var de ingenting. Till och med när jag året efter åkte till Abisko för att gå till Hemavan var det fler vandrare på väg. Kungsleden verkar fortsatt dra fler folk helt enkelt.

Vi skulle dock inte bo i bäddade sängar och äta middag på vita dukar. Vi hade med oss tält och gasolkök och cirka 15 kg ryggsäck var. Vi var udda fåglar på regiontåget till Skövde, speciellt som det inte gick att boka sittplats från Alingsås och SJ bestämt sig för att bara ha en vagn obokad. Det stod fler människor än det satt och packning var utspridd överallt. Varför SJ inte vill ha mer av mina pengar begriper jag inte.

På nattåget hade vi en trebäddskupé för oss själva Efter lite kvällsmat och bokläsning blev det rytmiska vaggandet på spåren för mycket för att man skulle kunna hålla sig vaken så vi bäddade ner oss och försökte komma till ro i den 23-gradiga kupén Det gick förvånansvärt bra och även om det kändes som om man vaknade var gång tåget krängde, eller när de kopplade av vagnar i Sundsvall så var man hyfsat utsövde tåget rullade in i Östersund vid 6:30-rycket. Den allmänna väckningen gick av stapeln klockan 7 så det var ett smart drag att redan då stå i bistron och köpa frukost. Vid 8:30 nåddes slutstation Duved och då blev antalet ryggsäckar på tåget mer tydligt. Perrongen blev full, tillika samlingen av folk som skulle åka busstransfer till Storulvån 8:45. Strax dök en synnerligen charmig busschaufför upp som med skratt och glada tillropräknade in oss i bussen som blev mer eller mindre full. Under den trekvart långa färden underhöll han dessutom med historik om Karolinerna och lokala anekdoter då han själv kom från en av de små byar vi passerade. Han var en av 14 åretruntboende där. På Storulvåns fjällstation var det full fart på morgonen. Ryggsäckar vägdes, frukost åts, det sista provianterades, vatten påfylldes, rutter planerades, packningar jämfördes. Vi gjorde lite av det ovanstående men inte allt. Ett sista besök på toa bara och sen gav vi oss iväg. Ner bakom stationen, över bron och vandringen hade tagit sin början. Det gick förvånansvärt fort att komma in i det igen. Det var som om muskelminnet från 2016 bara kickade in. 2018 gick vi ju Höga Kusten, men det är en annan typ av vandring. (som ni kan läsa om på annat ställe här på bloggen) Starten gick uppför och populariteten på leden var tydlig, inte minst eftersom denna första del också är den avslutande när man kommer tillbaka. Gott om folk, mycket "hej, hej" och en del omkörningar. Väl uppe på kalfjället delade sig leden och det tunnades ut något. Fenomenet med att man lagt märke till någon på tåget, bussen, fjällstationen och sedan sprang på dem på leden accentuerades av det där läget när man går i ungefär samma takt och börjar gå om varandra vid ens respektive pauser.

Vi tog vår första paus efter cirka 1,5h och passade då på att äta lunch. Frystorkat smakar bra på fjället. Vädret höll sig till prognosen, dvs 16-18 grader och 6-8 m/s med kanske 15 i byarna. Inte stekhett alltså, men inte heller kallt. Blåsten höll dessutom myggen borta. Vi sökte dock upp lä bakom en klippa för matlagningens skull och så fort vinden avtog var blodsugarna där. Inte i några vansinniga mängder men vi tog på lite US622 för säkerhets skull.

Man ratar ju alltid ett par rastplatser eftersom man är övertygad om att det finns en finare lite lite längre fram och så var fallet även denna gång. Strax efter den plats vi valde fanns en som var lite bättre. Nåväl. Halvvägs till Sylarnas Fjällstation, dagens mål, ligger en liten raststuga och några torrdass. Den är inte tänkt för övernattning, det finns en nödtelefon där och man kan givetvis söka skyddär vid behov. Vad som däremot finns är en WiFi-Hotspot! Jodå. Mitt i fjällvärlden kunde du koppla upp dig och gissa om folk satt där på den lilla höjden och beundrade landskapet som omgav dem i 360 graders synfält? Nope, det var gamnackar för hela slanten. Jag förstår. Det finns en säkerhetsaspekten i det hela. Jag fattar också att det här kan vara sådant som behövs för att locka ut nya generationer i naturen, men hur långt är vi ulliga att gå? Jag har så smått börjat planeringen av en vandring i Sarek, kanske en vecka i helt orört och väglöst land. Jag vill inte komma dit och mötas av skyltar för swish-betalningar och fri wi-fi. All tillgänglig teknik ger oss övertro på densamma och en tillit på den säkerhet den kan bistå med. Det leder till att när den väl klickar, vilket den gör med jämna mellanrum, så står vi där och är skräckslagna och handfallna för vi har ingen backup. Vi har inte karta och kompass för vi räknade med att Google Maps skulle funka. Vi har inte meddelat någon vår tänkta rutt eftersom vi dela tänkte livestreama eller snappa hela resan. Man hör skräckhistorier och jag tycker det är sorgligt om vi löser problemet genom att göra alla dessa platser uppkopplingsbara. Med på bussen från Duved fanns ett gäng som tydligt sysslade med trail running. Det syntes på t-shirts och det framgick av konversationer. Strax efter lunch dök de upp och sprang om oss. Kanske 20-25 stycken med ryggsäck och löpardojor. Lite längre fram (vid den lite finare rastplatsen) stannade de och vi gick förbi. Lite senare sprang de förbi igen bara för att än en gång stanna en bit framför oss. Då märkte vi att det fanns några ledare i gruppen och det var tydligt att det här var någon sorts träningsläger. Proceduren upprepades en gång till men nu pausade vi på samma ställe som de och de satte av de tre sista uppförskilometrarna mot Sylarna innan vi av färdigpausade. På plats på stationen samlad de ihop sig och fortsatte träningen. Läsning på stället, rusher uppför fjällsidan med mera. Det var inte ett lag av något slag utan vad vi kunde förstå folk som anmält sig och betalat för att plågas i fjällvärlden några dagar. Jag antar att vi alla är knäppa på våra egna vis.

Ju närmre vi kom målet desto mer frekventa blev de kraftigare vindbyarna. Det blåste från SSV så det var helt OK vindar även om det var motvind. När vi dock följde löparna uppåt mot fjällstationen stod det klart att det var kraftiga vindar som gällde, inte någon enstaka pust då och då. På kalfjället finns inte mycket att använda för att söka lä och i närheten (100 m) av stationens byggnader får man inte slå upp tält av säkerhetsskäl. Vi gick några vändor och beslutade sedan att ställa upp vårt Hilleberg, lite bakom en kulle och så mycket i vindriktningen som möjligt. Jag är glad att vi har ett tunneltält, jag såg flera kupolkonstruktioner och tipi/ryggåskonstruktioner som fladdrade betydligt mer än vårt. Stormlinorna är säkrade med stenar och det låter ju givetvis en del här inne i tältet när jag skriver detta och det tar i ordentligt då och då. Vi satt ute så länge solen var framme men när den gick i moln och vinden fick fritt spelrum blev det snabbt kyligt. Det kommer nog dra sig neråt 10-11 grader i natt men vi har bra sovsäckar så det är ingen fara. Det ska bli intressant att se hur slaka linorna är i morgon. Jag tror prognosen är att vädret ska hålla i sig, men då går vi norrut och kommer få medvind. Det kan dock bli ännu en kväll av letande efter rätt vindriktning och lä på kalfjället.

Postat 2019-07-29 08:34 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 13 september - Viterskalstugan till Hemavan

12,5 km

9:05 - 12:10

Hur ska jag börja? Det är på sätt och vis både tomt och fullt i skallen. Lika bra att ta det metodiskt.

Jag vaknade som vanligt ungefär när det ljusnade. Ingenting kunde få mig att stressa idag så jag öppnade tältet och låg länge och bara tittade på fjället utanför. När klockan passerat 7 gick jag dock ut och påbörjade morgonbestyren. Jag visste inte exakt när Lottis plan skulle lyfta, runt lunch någon gång hade hon sagt, så jag trodde att 9 kunde vara en bra starttid. Det rörde på sig i stugan, målarna satte igång och jag gick runt och plockade blåbär till gröten en sista gång. Strax efter 9 kom de fyra pensionärerna förbi och sa hej då. Den äldre av bröderna uttryckte sin tacksamhet för mötet och bekantskapen och för de fina minnen till deras resa som jag bidragit med. Jag blev lite ställd och sa väl tack detsamma eller nåt när hans fru sa "Ja, man träffar så många trevliga människor" när hennes man sa "Men få så trevliga som denne man!". Jösses. Jag? Trevlig? Där ser man.

När jag var färdig för avfärd hade morgonskyarna skingrat sig och jag slängde upp säcken en sista gång, den kändes väldigt lätt, och gav mig av. I stort sett hela etappen gick på skrå på fjällsidan med vyer åt alla håll som var mer överväldigande för var gång jag stannade och såg mig omkring. Det var mislvid siktvidd med snöbelagda toppar, färgsprakande dalgångar med björkskog, dånande forsar, tvärbranta svarta stup och fjällsidor åter igen, iscensatta av dvärgbjörk i ett eldhav av färger. Allt i en strålande sol. Efter ett kort tag åkte jackan av och kort därefter kvalades skjortärmarna upp. Hade jag inte skickat hem shortsen vette fan om jag inte bytt till dem.

Stegen var väldigt lätta. Givetvis hjälpte vädret till, men att det var sista dagen hade också sin effekt, tveklöst. Jag kunde inte fatta att jag haft sådan tur, detta väder som avslutning? Jag fotade, filmade, njöt och drack ur så många jokkar jag kom åt. Jag tog mig tid och såg till att få ut maximalt av dagen. Det slog mig att tiden gick och att det skulle vara på håret att jag skulle hinna ringa Lotti efter målgång. För att vara på säkra sidan tog jag tillfället i akt vid en solig fjälltopp där jag hade täckning och tog ett par bilder som jag skickade iväg till henne tillsammans med en hälsning. Efter ett tag fick jag svar och det var klokt att göra såhär för när jag några minuter efter målet försökte ringa kom jag inte fram. Hon var på väg till Chicago.

På väg ner mot Hemavan klev jag över ett krön och fick syn på skidliftarna. Plötsligt blev slutet, målet väldigt påtagligt. Om några kilometer skulle jag vara färdig. All planering, all förberedelse, alla steg, all svett, alla tankar, allt skulle vara över. Det brast för mig och jag blev väldigt känslosam. Tårarna rann utan att jag egentligen begrep varför. Det blev bara väldigt mycket på en och samma gång. Jag hade gjort det, klarat av det och allt detta på egna villkor, för egen kraft och utefter eget huvud och egna beslut, såväl före som under vandringen. Allt hade klaffat, kroppen hade hållit, utrustningen varit den rätta oavsett väder och förutsättningar. Tacksamheten och glädjen över detta fick det helt enkelt att rinna över. Stora karln, lipandes på fjället. Ja, jag säger då det.

Min tanke var någon käck kommentering när jag filmade min målgång, men jag fick inga ord ur munnen. Lite kan det ha berott på att tre tjejer stod precis där, men jag tror inte det. Jag var helt enkelt mållös (badum-tss!). När jag stannat efter porten frågade de om jag hade gått hela vägen, jag såg ut som en som gått 43 mil. Ville jag att de skulle ta några kort på mig? Ja tack! Så gav de mig en vägbeskrivning till mitt hotell, jag började traska och bara sådär var äventyret slut. Det snurrade i huvudet och jag försökte sortera tankarna och tänka tillbaka på delar av de senaste fyra veckorna, men det var bara rörigt. Gratulationer från när och fjärran började ramla in och sakta men säkert tror jag det började gå upp för mig att jag var färdig, att jag gjort det, att det var klart.

Jag inkvarterade mig på rummet, fixade med packningen inför flyget och stog på tok för länge i en på tok för varm dusch. Varmt vatten i ansiktet, det visste jag inte att jag saknat. Vid 17-tiden tog jag en sväng till ICA för att handla lite att ha som lunch på bussresan i morgon och vem satt inte där på en mjölkpall om inte Hannah med föräldrar! Vi gratulerade varandra till respektives framgångar och jämförde lite upplevelser och äventyr. Hon är inte riktigt halvvägs ännu... Kul att se henne hur som helst. På väg tillbaka från ICA blev det hamburgare på det lokala gatuköket, det kändes märkligt att äta lagad mat på servering men oj vad gott!

Solen var på väg ner och jag gick mot hotellet. På mjölkbänken satt nu vad som föreföll vara Hemavans original. Tandlös och med en pava starkvin i rullatorn började han prata så jag stannade till. Han påstod sig varit med och byggt Kungsleden till Ammarnäs för 30 år sedan och att han tog sig fram och tillbaka till Ammarnäs för att kontrollera spängerna på 14 timmar. det visade sig också att han bott i Älvängen och gått i realskolan i Lilla Edet. Om detta stämde kan man bara konstatera att världen är liten.

Dagens lärdom: Ett avslut kan vara en början

Myggindex: 0

Steg: 22 300

30 dagars snitt 23 112 (= 693 360)

Naturobservationer:

Fjällen, i sol, i september, denna sista dag.

Så nu sitter jag här, skriver dessa sista rader och firar med 25-årig Laphroaig. 

Jag tror jag har sagt allt jag behöver säga. 

Jag är färdig nu. 

Jag gjorde det.

Morgon sista dagen
Blick norrut
Färgerna
Glad toppbild till Lotti
Mållös
Skoja inte
Skidliftarna i Hemavan. Bring on the waterworks
Så ser man ut efter 43 mil
"Ska vi ta kort på dig?!"
Jämför gärna med bilden från 14/8
Jag lämnade cirka 15 kilo på fjället

Postat 2017-09-13 11:42 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 12 september - Syter till Viterskalet

14,5 km

8:30 - 12:15

Jag undrar vad de tänkte hemma när "klar för dagen".mailet kom redan klockan 12:30. Då hade jag blåst fram genom Syterskalet och landat i Viteskalstugan. Det är elva km kvar till Hemavan, dvs kanske 3,5 - 4h, men ingenting i världen kan få mig att jäkta fram den sista dagen på fjället. Jag har kommit in i den fas jag och Lotti var i sista dagen av FC. Jag vet att det håller på att ta slut men vill dra ut så mycket som möjligt på det.

När reveljen gick hade en hel del moln skingrats men vinden var fortfarande betyndande. Killen från Umeå skulle gå över Sytertopparna och såg lite skraj ut men beslutsam. Solen steg och belyste topparna och jag fann att mitt beslut att inte ta toppturer var klokt. Efter frukost gick jag ut och sågade samt högg ved som ersättning för det jag eldade igår. Jag gjorde en hel låda och delade med mig till Umeå. Nio-gänget som belamrat torkrummet igår ojade sig över att kängorna inte torkat, men fysikens lagar är svåra att rå på. Med för mycket kläder blir det ingen cirkulation i luften och all fukt stannar kvar. Men det är ju klart, den tunna sidenscarfen måste ju också vara i torkrummet, annars torkar ju inte den.

Den mycket sympatiska stugvärden Maggan, från Eslöv, vinkade av mig och jag påbörjade vad som sägs vara den sista ordentliga stigningen på Kungsleden. Man behövde inte komma långt upp på fjället förrän man kände att det skulle bli blåsigt idag. Det tog i mer och mer och blev snart "hålla i hatten"-läge. Det kom västerifrån så det hjälpte föga att man efter ett tag gick ner i dalen och svängde tvärt västerut i Syterskalet. U-dalens utformning förvandlade dalen till en vindtunnel och motvindens dån var öronbedövande. De fyra pensionärerna hade hittat en liten kulle att pausa bakom, själv knatade jag på tills jag kom till en liten raststuga som stod halvvägs. Lugnet på läsidan var förlösande. Jag tittade upp mot norra Sytertoppen och skänkte Umeå en tanke, fy fan vad det måste blåsa där. Det blåste in en del mörka moln övre södra Syter och ett kort tag stänkte det också men det blev inget allvar av det. Jag bytte från hatt till mössa och gick vidare i dalen. Vandringens nära slut kom till mig igen och utan att märka det själv sänkte jag farten. Jag stannade ofta och såg bakåt, upp på det branta bergssidorna, på vattenfallen som ormade sig ner, samlade ihop sig och bildade bäckar med fullständigt kristallklart vatten jag behövde vada över med jämna mellanrum. Solen sken mig i ryggen och baske mig om inte vinden avtog lite. Precis innan dalen svänger söderut gick stigen upp mot Norra Syter och jag såg en väldigt fin tältplats. Jag noterade tiden för att se om det var lönt att gå tillbaka, beroende på hur platserna såg ut vid Syterskalet. Runt nästa kräk såg jag stugan, det rörde sig om maximalt en kvart.

När jag kom fram var det tydligt att vädret stabiliserat sig. Vinden hade avtagit även om det blåste fortfarande, och solen sken, bara några molntussar strök framför den då och då. Jag var så glad, jag skulle kunna tälta min sista natt! Stugvärden kom ut och mötte, visade på en fin plats som jag högg direkt och gjorde mig sedan ett par varma koppen till lunch. Värden påpekade att jag dragit vinstlotten ikväll eftersom stugan skulle bli full. Dels kom det ju för mig känt folk från Syter, men från Hemavan kom dessutom en skolklass. Jag skulle nog få det bra i min lilla lya. En egen bäck precis bredvid, kvällssol och förhoppningsvis även lite morgondito.

Det kändes lite lyxigt att  slå läger såpass tidigt på dagen. Att sedan kunna sitta på solsidan av huset och bara njuta av värme, sceneri och att få se nio personer jobba med att måla stugorna var bara ännu bättre. Jag satt länge och lapade sol och rätt var det var kom Umeå runt knuten. Han var helt slut men väldigt nöjd och vi gratulerade honom till en riktig insats. Det hade gått bra men det hade varit riktigt jobbigt och på toppen hade det mycket riktigt blåst jävel ihop med lite regn som blev till snö och is. Mitt beslut att stanna här nere framstår fortsatt som klokt. Han skulle dock gå vidare några kilometer idag för att ha chansen att hinna med direktbussen till Umeå utan att behöva stressa. Själv fortsatte jag att dra ut på dagen.

Jag hade blivit tipsad att vara färdig i köket till 18, då skulle 12-åringarna börja ramla in och få mat av deras egna kock som tydligen skulle komma också. Det hade varit tidig frukost och lunch så middag vid 17:30 var helt OK. Kvällssolen blev det inte mycket av, solen gick ner bakom ett fjäll och då blev det snabbt kallt så 18:30 var jag ombytt och nerbäddad i tältet för sista gången den här gången. I morgon sover jag på hotell. Nyduschad. I säng med lakan. Märkligt.

Alla frågar hur det känns nu när det ska ta slut. Och jag svarar som de förväntar sig att jag ska svara, att det är kluvet, att det givetvis ska bli skönt att komma hem, men att det kommer kännas konstigt att inte ta på sig ryggsäcken och ge mig iväg på morgonen. Men det där är ju bara delvis sant. Det ligger lite idet, visst, men i grund och botten ser jag ju fram emot att gå i mål. Målet är ju tydligt, det är något jag strävat efter och och i morgon ska det ske. I morgon är jag färdig och tro fan att jag vill bli färdig. Inte för att detta varit tråkigt och att jag vill sluta utan för att jag då har gjort det jag tänkt att göra, det jag satte mig ut för att klara av. Återstår att se då om jag känner likadant i morgon kväll när jag ligger där i hotellsängen... En bidragande orsak är nog också att jag kom till den där batteri-insikten också. Hade jag inte gjort det finns nog risken att jag inte känt mig lika färdig, att något liksom fattades. Men som det är nu är det ju inte så och det är ju bara att tacka och ta emot!

Jag har kommit på att jag saknar att skriva brev till Lotti. efter att jag skickat depån från Ammarnäs har det inte varit någon idé eftersom jag troligen skulle komma fram före ett sådant brev. Att skicka det med depån var ju naturligt och det var ett brev som växte fram kväll efter kväll sedan depån i Jäkkvik. Nu har jag bara denna bok och det är inte fy skam, men ändå. Jag har för övrigt funderat på om depån hinner hem innan hon åker till Chicago. Jag lämnade in den på torsdagen och mellan södra Sverige och Norrland brukar det ta två dagar = den skulle vara i Edet som idag. Det är en låda som ska aviseras och den avin kanske hon inte får förrän i morgon och då ska hon ju åka till Chicago, tveksamt om hon har tid att gå och hämta paket då. Det ger sig. Jag kommer hur som helst ringa henne det första jag gör när jag gått i mål. Hoppas bara jag hinner fånga henne innan hon kliver på planet.

Jaha, nej, då är det väl bäst att kura ner sig i säcken för den sista natten på fjället. Jag somnar mellan fjälltoppar och med en fjällbäck porlande intill. Precis som jag hoppats.

Dagens lärdom: En mans tält är hans borg.

Myggindex: 0

Steg: 26 080 (snitt 30: 22 370)

Naturobservationer:

- En liten renfamilj passerade inne i Syterskalet. I övrigt väldigt lugnt.

PS. Det var inte bara skolungdomarna som fick mig att gå till tält tidigt. Tendensen från tidigare kvällar håller i sig och i kombination med att jag nu har ett ökat behov för att kontemplera slutet på vandringen blev det väldigt naturligt att dra sig tillbaka.

PPS. Ungarna kom först efter 21. Jag hörde tillrop som "Kolla, ett tält, coolt" och "Jag ser stugorna!" innan stojet försvann inomhus. Jag låg bra i mitt tält.

Lämnar Syter över Svärfarsbäcken
Sytertopparna föröver
Uppåt, uppåt
U-dalen öppnar sig 
Det gäller att veta vart man ska

In i vindtunneln!
Solen hägrar
En blick bakåt innan vi viker söderut
Framme vid Viterskalstugan
Tältet uppe och redo
Min bäck till höger
Västerut. Bra sista natt

Postat 2017-09-12 10:26 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 Nästa Sista 

Logga in