Bloggar > Skägg på väg

Skägg på väg

Här delar jag med mig av mina upplevelser kring vandring/friluftsliv i stort. Parallellt finns att läsa min nithrintaag.wordpress.com om allehanda idéer och resor i allmänhet.

Kungsleden dag för dag: 13 september - Viterskalstugan till Hemavan

12,5 km

9:05 - 12:10

Hur ska jag börja? Det är på sätt och vis både tomt och fullt i skallen. Lika bra att ta det metodiskt.

Jag vaknade som vanligt ungefär när det ljusnade. Ingenting kunde få mig att stressa idag så jag öppnade tältet och låg länge och bara tittade på fjället utanför. När klockan passerat 7 gick jag dock ut och påbörjade morgonbestyren. Jag visste inte exakt när Lottis plan skulle lyfta, runt lunch någon gång hade hon sagt, så jag trodde att 9 kunde vara en bra starttid. Det rörde på sig i stugan, målarna satte igång och jag gick runt och plockade blåbär till gröten en sista gång. Strax efter 9 kom de fyra pensionärerna förbi och sa hej då. Den äldre av bröderna uttryckte sin tacksamhet för mötet och bekantskapen och för de fina minnen till deras resa som jag bidragit med. Jag blev lite ställd och sa väl tack detsamma eller nåt när hans fru sa "Ja, man träffar så många trevliga människor" när hennes man sa "Men få så trevliga som denne man!". Jösses. Jag? Trevlig? Där ser man.

När jag var färdig för avfärd hade morgonskyarna skingrat sig och jag slängde upp säcken en sista gång, den kändes väldigt lätt, och gav mig av. I stort sett hela etappen gick på skrå på fjällsidan med vyer åt alla håll som var mer överväldigande för var gång jag stannade och såg mig omkring. Det var mislvid siktvidd med snöbelagda toppar, färgsprakande dalgångar med björkskog, dånande forsar, tvärbranta svarta stup och fjällsidor åter igen, iscensatta av dvärgbjörk i ett eldhav av färger. Allt i en strålande sol. Efter ett kort tag åkte jackan av och kort därefter kvalades skjortärmarna upp. Hade jag inte skickat hem shortsen vette fan om jag inte bytt till dem.

Stegen var väldigt lätta. Givetvis hjälpte vädret till, men att det var sista dagen hade också sin effekt, tveklöst. Jag kunde inte fatta att jag haft sådan tur, detta väder som avslutning? Jag fotade, filmade, njöt och drack ur så många jokkar jag kom åt. Jag tog mig tid och såg till att få ut maximalt av dagen. Det slog mig att tiden gick och att det skulle vara på håret att jag skulle hinna ringa Lotti efter målgång. För att vara på säkra sidan tog jag tillfället i akt vid en solig fjälltopp där jag hade täckning och tog ett par bilder som jag skickade iväg till henne tillsammans med en hälsning. Efter ett tag fick jag svar och det var klokt att göra såhär för när jag några minuter efter målet försökte ringa kom jag inte fram. Hon var på väg till Chicago.

På väg ner mot Hemavan klev jag över ett krön och fick syn på skidliftarna. Plötsligt blev slutet, målet väldigt påtagligt. Om några kilometer skulle jag vara färdig. All planering, all förberedelse, alla steg, all svett, alla tankar, allt skulle vara över. Det brast för mig och jag blev väldigt känslosam. Tårarna rann utan att jag egentligen begrep varför. Det blev bara väldigt mycket på en och samma gång. Jag hade gjort det, klarat av det och allt detta på egna villkor, för egen kraft och utefter eget huvud och egna beslut, såväl före som under vandringen. Allt hade klaffat, kroppen hade hållit, utrustningen varit den rätta oavsett väder och förutsättningar. Tacksamheten och glädjen över detta fick det helt enkelt att rinna över. Stora karln, lipandes på fjället. Ja, jag säger då det.

Min tanke var någon käck kommentering när jag filmade min målgång, men jag fick inga ord ur munnen. Lite kan det ha berott på att tre tjejer stod precis där, men jag tror inte det. Jag var helt enkelt mållös (badum-tss!). När jag stannat efter porten frågade de om jag hade gått hela vägen, jag såg ut som en som gått 43 mil. Ville jag att de skulle ta några kort på mig? Ja tack! Så gav de mig en vägbeskrivning till mitt hotell, jag började traska och bara sådär var äventyret slut. Det snurrade i huvudet och jag försökte sortera tankarna och tänka tillbaka på delar av de senaste fyra veckorna, men det var bara rörigt. Gratulationer från när och fjärran började ramla in och sakta men säkert tror jag det började gå upp för mig att jag var färdig, att jag gjort det, att det var klart.

Jag inkvarterade mig på rummet, fixade med packningen inför flyget och stog på tok för länge i en på tok för varm dusch. Varmt vatten i ansiktet, det visste jag inte att jag saknat. Vid 17-tiden tog jag en sväng till ICA för att handla lite att ha som lunch på bussresan i morgon och vem satt inte där på en mjölkpall om inte Hannah med föräldrar! Vi gratulerade varandra till respektives framgångar och jämförde lite upplevelser och äventyr. Hon är inte riktigt halvvägs ännu... Kul att se henne hur som helst. På väg tillbaka från ICA blev det hamburgare på det lokala gatuköket, det kändes märkligt att äta lagad mat på servering men oj vad gott!

Solen var på väg ner och jag gick mot hotellet. På mjölkbänken satt nu vad som föreföll vara Hemavans original. Tandlös och med en pava starkvin i rullatorn började han prata så jag stannade till. Han påstod sig varit med och byggt Kungsleden till Ammarnäs för 30 år sedan och att han tog sig fram och tillbaka till Ammarnäs för att kontrollera spängerna på 14 timmar. det visade sig också att han bott i Älvängen och gått i realskolan i Lilla Edet. Om detta stämde kan man bara konstatera att världen är liten.

Dagens lärdom: Ett avslut kan vara en början

Myggindex: 0

Steg: 22 300

30 dagars snitt 23 112 (= 693 360)

Naturobservationer:

Fjällen, i sol, i september, denna sista dag.

Så nu sitter jag här, skriver dessa sista rader och firar med 25-årig Laphroaig. 

Jag tror jag har sagt allt jag behöver säga. 

Jag är färdig nu. 

Jag gjorde det.

Morgon sista dagen
Blick norrut
Färgerna
Glad toppbild till Lotti
Mållös
Skoja inte
Skidliftarna i Hemavan. Bring on the waterworks
Så ser man ut efter 43 mil
"Ska vi ta kort på dig?!"
Jämför gärna med bilden från 14/8
Jag lämnade cirka 15 kilo på fjället

Postat 2017-09-13 11:42 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 12 september - Syter till Viterskalet

14,5 km

8:30 - 12:15

Jag undrar vad de tänkte hemma när "klar för dagen".mailet kom redan klockan 12:30. Då hade jag blåst fram genom Syterskalet och landat i Viteskalstugan. Det är elva km kvar till Hemavan, dvs kanske 3,5 - 4h, men ingenting i världen kan få mig att jäkta fram den sista dagen på fjället. Jag har kommit in i den fas jag och Lotti var i sista dagen av FC. Jag vet att det håller på att ta slut men vill dra ut så mycket som möjligt på det.

När reveljen gick hade en hel del moln skingrats men vinden var fortfarande betyndande. Killen från Umeå skulle gå över Sytertopparna och såg lite skraj ut men beslutsam. Solen steg och belyste topparna och jag fann att mitt beslut att inte ta toppturer var klokt. Efter frukost gick jag ut och sågade samt högg ved som ersättning för det jag eldade igår. Jag gjorde en hel låda och delade med mig till Umeå. Nio-gänget som belamrat torkrummet igår ojade sig över att kängorna inte torkat, men fysikens lagar är svåra att rå på. Med för mycket kläder blir det ingen cirkulation i luften och all fukt stannar kvar. Men det är ju klart, den tunna sidenscarfen måste ju också vara i torkrummet, annars torkar ju inte den.

Den mycket sympatiska stugvärden Maggan, från Eslöv, vinkade av mig och jag påbörjade vad som sägs vara den sista ordentliga stigningen på Kungsleden. Man behövde inte komma långt upp på fjället förrän man kände att det skulle bli blåsigt idag. Det tog i mer och mer och blev snart "hålla i hatten"-läge. Det kom västerifrån så det hjälpte föga att man efter ett tag gick ner i dalen och svängde tvärt västerut i Syterskalet. U-dalens utformning förvandlade dalen till en vindtunnel och motvindens dån var öronbedövande. De fyra pensionärerna hade hittat en liten kulle att pausa bakom, själv knatade jag på tills jag kom till en liten raststuga som stod halvvägs. Lugnet på läsidan var förlösande. Jag tittade upp mot norra Sytertoppen och skänkte Umeå en tanke, fy fan vad det måste blåsa där. Det blåste in en del mörka moln övre södra Syter och ett kort tag stänkte det också men det blev inget allvar av det. Jag bytte från hatt till mössa och gick vidare i dalen. Vandringens nära slut kom till mig igen och utan att märka det själv sänkte jag farten. Jag stannade ofta och såg bakåt, upp på det branta bergssidorna, på vattenfallen som ormade sig ner, samlade ihop sig och bildade bäckar med fullständigt kristallklart vatten jag behövde vada över med jämna mellanrum. Solen sken mig i ryggen och baske mig om inte vinden avtog lite. Precis innan dalen svänger söderut gick stigen upp mot Norra Syter och jag såg en väldigt fin tältplats. Jag noterade tiden för att se om det var lönt att gå tillbaka, beroende på hur platserna såg ut vid Syterskalet. Runt nästa kräk såg jag stugan, det rörde sig om maximalt en kvart.

När jag kom fram var det tydligt att vädret stabiliserat sig. Vinden hade avtagit även om det blåste fortfarande, och solen sken, bara några molntussar strök framför den då och då. Jag var så glad, jag skulle kunna tälta min sista natt! Stugvärden kom ut och mötte, visade på en fin plats som jag högg direkt och gjorde mig sedan ett par varma koppen till lunch. Värden påpekade att jag dragit vinstlotten ikväll eftersom stugan skulle bli full. Dels kom det ju för mig känt folk från Syter, men från Hemavan kom dessutom en skolklass. Jag skulle nog få det bra i min lilla lya. En egen bäck precis bredvid, kvällssol och förhoppningsvis även lite morgondito.

Det kändes lite lyxigt att  slå läger såpass tidigt på dagen. Att sedan kunna sitta på solsidan av huset och bara njuta av värme, sceneri och att få se nio personer jobba med att måla stugorna var bara ännu bättre. Jag satt länge och lapade sol och rätt var det var kom Umeå runt knuten. Han var helt slut men väldigt nöjd och vi gratulerade honom till en riktig insats. Det hade gått bra men det hade varit riktigt jobbigt och på toppen hade det mycket riktigt blåst jävel ihop med lite regn som blev till snö och is. Mitt beslut att stanna här nere framstår fortsatt som klokt. Han skulle dock gå vidare några kilometer idag för att ha chansen att hinna med direktbussen till Umeå utan att behöva stressa. Själv fortsatte jag att dra ut på dagen.

Jag hade blivit tipsad att vara färdig i köket till 18, då skulle 12-åringarna börja ramla in och få mat av deras egna kock som tydligen skulle komma också. Det hade varit tidig frukost och lunch så middag vid 17:30 var helt OK. Kvällssolen blev det inte mycket av, solen gick ner bakom ett fjäll och då blev det snabbt kallt så 18:30 var jag ombytt och nerbäddad i tältet för sista gången den här gången. I morgon sover jag på hotell. Nyduschad. I säng med lakan. Märkligt.

Alla frågar hur det känns nu när det ska ta slut. Och jag svarar som de förväntar sig att jag ska svara, att det är kluvet, att det givetvis ska bli skönt att komma hem, men att det kommer kännas konstigt att inte ta på sig ryggsäcken och ge mig iväg på morgonen. Men det där är ju bara delvis sant. Det ligger lite idet, visst, men i grund och botten ser jag ju fram emot att gå i mål. Målet är ju tydligt, det är något jag strävat efter och och i morgon ska det ske. I morgon är jag färdig och tro fan att jag vill bli färdig. Inte för att detta varit tråkigt och att jag vill sluta utan för att jag då har gjort det jag tänkt att göra, det jag satte mig ut för att klara av. Återstår att se då om jag känner likadant i morgon kväll när jag ligger där i hotellsängen... En bidragande orsak är nog också att jag kom till den där batteri-insikten också. Hade jag inte gjort det finns nog risken att jag inte känt mig lika färdig, att något liksom fattades. Men som det är nu är det ju inte så och det är ju bara att tacka och ta emot!

Jag har kommit på att jag saknar att skriva brev till Lotti. efter att jag skickat depån från Ammarnäs har det inte varit någon idé eftersom jag troligen skulle komma fram före ett sådant brev. Att skicka det med depån var ju naturligt och det var ett brev som växte fram kväll efter kväll sedan depån i Jäkkvik. Nu har jag bara denna bok och det är inte fy skam, men ändå. Jag har för övrigt funderat på om depån hinner hem innan hon åker till Chicago. Jag lämnade in den på torsdagen och mellan södra Sverige och Norrland brukar det ta två dagar = den skulle vara i Edet som idag. Det är en låda som ska aviseras och den avin kanske hon inte får förrän i morgon och då ska hon ju åka till Chicago, tveksamt om hon har tid att gå och hämta paket då. Det ger sig. Jag kommer hur som helst ringa henne det första jag gör när jag gått i mål. Hoppas bara jag hinner fånga henne innan hon kliver på planet.

Jaha, nej, då är det väl bäst att kura ner sig i säcken för den sista natten på fjället. Jag somnar mellan fjälltoppar och med en fjällbäck porlande intill. Precis som jag hoppats.

Dagens lärdom: En mans tält är hans borg.

Myggindex: 0

Steg: 26 080 (snitt 30: 22 370)

Naturobservationer:

- En liten renfamilj passerade inne i Syterskalet. I övrigt väldigt lugnt.

PS. Det var inte bara skolungdomarna som fick mig att gå till tält tidigt. Tendensen från tidigare kvällar håller i sig och i kombination med att jag nu har ett ökat behov för att kontemplera slutet på vandringen blev det väldigt naturligt att dra sig tillbaka.

PPS. Ungarna kom först efter 21. Jag hörde tillrop som "Kolla, ett tält, coolt" och "Jag ser stugorna!" innan stojet försvann inomhus. Jag låg bra i mitt tält.

Lämnar Syter över Svärfarsbäcken
Sytertopparna föröver
Uppåt, uppåt
U-dalen öppnar sig 
Det gäller att veta vart man ska

In i vindtunneln!
Solen hägrar
En blick bakåt innan vi viker söderut
Framme vid Viterskalstugan
Tältet uppe och redo
Min bäck till höger
Västerut. Bra sista natt

Postat 2017-09-12 10:26 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 9 september - Aigert till Servejukka

18 km

9-14:50

Det blev en sån där lite märklig insomning igen, där jag vaknar till efter någon timme och kroppen får för sig att natten är slut. Efter lite vridande och vändande somnade jag dock om till slut. Till 3-tiden ungefär då det började blåsa rejält. Tältet var ju förankrat, så inga problem, men ljudet är man ju inte van vid. Rätt som det var tystnade de det och jag blev förvånad över att det kunde mojna så tvärt, till jag insåg att det var jag som hade somnat.

Jag åt frukost vid tältet, gick in och gjorde rätt för mig och sedan följde stugvärden mig ut på trappan och vinkade farväl. Av de stugor jag bott vid och i måste jag säga att denna varit den mest trivsamma.

I boken är Grundsten lyrisk över den här etappen, över de storslagna vyerna och allt man får se. Förutsatt då att allt över 900 möh inte är inneslutet i ett grått, fuktigt, kallt moln, som det var idag. Det har varit ett ödesmättat dimmigt och kallt stenlandskap och av vyerna har det inte varit mycket. Bara när man kommit ner i dalgångarna, under molntäcket, har man kunnat se annat än bara mjölkbit tjocka. Det har sin charm att det plötsligt dyker upp konturer av en flock renar eller hägringen av en raststuga, men jag hade föredragit klart väder. Nu är ju det var det är och som jag påpekat tidigare bara en omständighet för dagen. Något som måste anpassas till.

Ett sådant här väder inbjuder ju inte till långa, kontemplativa lunchpauser så jag stretade på och bestämde mig för att käka lite nötter efter 8 km, där fanns en raststuga. Där inne fanns de fyra pensionärerna från Aigertstugan, klara att ge sig iväg. De startade en timme före mig så jag undrar hur länge de suttit och druckit kaffe. :) De gav sig av i dimman och blåsten, jag satt kvar kanske en kvart efter att de gått. Jag skrev in mig i listan över färdplaner och konstaterade att Hannah gått förbi här igår.

När jag kom ikapp kvartetten funderade de på nästa rast så jag gick förbi. Mängden vattendrag därefter blev väldigt få så jag fortsatte lite extra, det var mest nerför, och kom fram till mitt etappmål efter en liten stund. Tältet står uppslaget invid Servejukka som dånar ner i ett tio meter högt vattenfall. Det är cirka två kilometer till Servestugan.

Jag satte min tredje rova idag, denna gång på en hal spång efter ett lerigt medlut. Det hade kunnat bli bra mycket blötare än det blev, nu fick mina vattentäta handskar och nyvaxade brallor bekänna färg bara. allt gick bra. Strax efter jag kommit fram dök danskorna upp. I morgon kör de nog om mig.

Funderingar på att slutet är nära är oundvikliga nu. Jag är inne i praktiska tankebanor likt dem jag hade i början, om resan, login, meddelanden hem med mera. Jag konstaterar också en intressant skillnad från när jag och Lotti bara hade en dag kvar på Fjällräven Classic. Då ville vi dra ut på det hela så mycket som möjligt, vi gick långsammare, tog längre pauser, njöt så mycket vi kunde och försökte förlänga känslan. Här har jag varit igång så länge så det finns inget liknande behov (än). Jag vill inte att det ska ta slut (på ett sätt) men om det nu ska göra det vill jag inte dra ut på det utan få det överstökat. Det där känns lite farligt, som att det finns en risk att man bara hastar fram det sista och inte uppskattar det man ser. Idag har givetvis vädret hjälpt till, men hur det än blir de kommande fyra (!) dagarna måste jag komma ihåg att se mig omkring och samla intryck även på slutet. Nog med transportsträckor nu.

Det här är min sista tältnatt i det fria. I morgon tänkte jag ta en bädd i Tärnasjöstugorna, därefter en tältnatt vid Syterstugan och den sista natten i Viterskalstugan. På så sätt kan i alla fall sovsäck ges en chans att torka upp före hemresan. Av den anledningen gjorde jag ett tappert försök att göra upp en eld men efter de senaste dagarnas regnande var det dömt att misslyckas. Jag fick i princip eld på lite stickor och fnöske men det fanns inget torrt att bygga vidare på. Det rök en stund och sen var det roliga slut. Ja, ja.

Till sist något som skulle platsa under Naturobservationer:

När jag satt och filosoferade vid min lägerplats hörde jag plötsligt ett skällande från andra sidan. Jag kollade över och såg efter en stund en flock renar som verkade ha blivit skrämda. Skallen upprepades och fler renar sprang nervöst genom skogen. Jag tog fram kikaren. Vad var det som skällde? En räv? En fjällräv? En järv? Gick rävar på renar? Skällde järvar? Det blev tyst. Jag spanade men såg inget. Så plötsligt mer skällande, men nu mer gnällande, valplika. Upp med kikaren igen. Då ser jag en ren med stora horn som står i buskaget på andra sidan jokken. Skall igen och nu går renen ner mot vattnet. Jag hinner tänka att om hen går i där kommer den drunkna i strömmen och fallet! Jag reser mig upp för att se vart den tog vägen och då kommer den upp, gåendes på stigen och stannar i höjd med min lägerplats, kanske tio meter bort. Nu filmar jag. Jag kollar bort mot bron för att se om hunddjuret är på väg efter. Renen glor på mig en stund, skakar av sig det kalla jokkvattnet och utan förvarning sätter den fart mot mig och mitt röda tält! Jag hinner tänka tanken "Vad gör jag om den ser mig som ett hot nu i sitt stressade tillstånd och går till attack?" Tre steg senare är renen en meter ifrån mig och med ett öga på mig och ett på terrängen kliver den mycket elegant förbi mig, ner på myren och bort genom björkskogen. Min puls har ökat och jag inser att jag håller andan. Vilken jävla grej!

Kort därefter dyker en snubbe upp med hund nere på bron. Han kommer upp, jag förklarar vad som hänt och att hans hund skrämt renarna men kanske någon förhoppning om att han ska säja "oj då" eller liknande. Men han bara skrattar åt min berättelse och säger glatt att hans hund minsann fått korn på många renar! Han blir kvar en stund och tjôtar och när det visar sig att han varit fältbiolog i sin ungdom men nu sysslade med jakt skämdes jag å föreningens vägnar. Hunden, som satt bredvid och gläfste, gnydde och förde ett jävla väsen hela tiden, var till för kanske mest tjäder- och orrjakt. "Det finns stående fågelhundar men det här kallas för en skällande fågelhund". No shit. Efter ett tag gick han iväg med förhoppningen att vi skulle ses i Tärnasjöstugorna. Så lär det ju bli.

Han gick i gummistövlar. Jag mötte ett annat vandrarpar som också gjorde det. Väldigt praktiskt i vätan och sumpen givetvis men de kan ju inte ge någon stadga åt vristen? Och hur goa är fötterna efter en dag instängda i gummi? Jag åt middag, drack lite whisky och kräp in i tältet runt 18:30. Tre nätter kvar nu. Crazy.

Dagens lärdom: Slappna aldrig av gällande fotisättning, speciellt inte efter 15 km.

Myggindex: 1 (något knottliknande på kvällen)

Steg: 34 178

Naturobservationer:

- Det gula har tagit över i björkskogen nu.

- Korp och bergfink

- Close Rencounter

PS. Idag har jag känt av knäna lite. Möjligen på grund av brant medlut och mycket blockterräng. Möjligen fortfarande sviter efter strapatsen in till Ammarnäs. För det kan väl inte ha att göra med att jag nu gått 38 mil?

Dimman kommer in vid start från Aigert
Med lite god vilja ser man...
...nästa ledmarkering
Så plötsligt, en renflock
Under molnen
Läger för dagen. Bron över jokken precis bortanför tältet
Well done!
Fallet under bron
Ren fjällupplevelse

Postat 2017-09-09 10:51 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 8 september - Ammarnäs till Aigert

8 km

11:15 - 14:45

Efter en god natt med god sömn vaknade jag av att solen gled in i rummet. Jag hade fått ha mitt 4-bäddsrum för mig själv så jag hade kunnat sprida ut mig ordentligt i och med ompackningen från depån. Jag gick in på SAS för att boka flyget och upptäckte då att de släppt bonusresor på en avgång som passade bättre i tid och som gör att jag landar 19:45 istället för 22:20. Bestämde med Susanna att hon ska komma och hämta mig och hon ville köra mig ända hem, ska bli mysigt att prata lite med henne. Enda är att bussen går från Hemavan 7:51 så det finns en risk att det inte hinns med frukost på hotellet men det ska jag väl kunna överleva.

Efter frukost och planering av dagen gick jag till butiken för att posta returen hem till Lotti. Även nyckeln till Rävfallsstugan skickades iväg. Med mig också stenen som låg i depån. Mina vänner Leif och Maria hade som gratulation sänt med en 2,5 kg tung gråsten, målad som en katt. En rolig idé men jag tänkte inte bära med mig den. Jag tittade efter bra ställen att lägga de, utanför naturum kanske, men nej. När jag kom fram till butiken hade se som ett litet kafébord utanför. På fönsterblecket bakom stod lite olika figurer i keramik o plast och på bordet låg en prydnadskatt i gips eller liknande. Jag la ner stenen på bordet, gick in i butiken och förklarade situationen och frågade om det var ok att de båda katterna gjorde varandra sällskap framöver. Det var det, så han bor numera i Ammarnäs. Jag köpte nya FinnCrisp, en stiftpenna (!) och kaffeost. Den får tina långsamt och så ska den provas enligt konstens alla regler. Jag har hört en del om det, ska bli mycket spännande.

När allt var klart var klockan 11 och jag gav mig iväg. En kort och odramatisk vandring egentligen bortsett från några fina och rejäla forsar och fall samt en sträcka med vidunderlig utsikt över dalen mot Ammarnäs. Lite uppför, lite slättland, lite spänger och rätt som det var låg Aigertstugan där. En kort etapp idag, en god balans till gårdagens långa strapats. Det har känts i axlar, ben och fötter idag så strategin och besluten är korrekta. Kunde sätta upp tältet helt vindstilla, nu för första gången med footprint, ska bli intressant att se om det gör något för markkyla/fukt. Nu när jag sitter i stugan är det 9 grader ute. Dagen har varit mulen, men torr. En bra dag igen.

Att jag närmar mig slutet blir allt mer påtagligt nu. Dels givetvis eftersom jag idag pysslat med att boka resor och fixa med det, men också för att det som återstår börjar bli så påtagligt greppbart. Antalet dagar går att räkna på en hand och antalet mil är nere på ental. Det är en märklig känsla, blandat upphetsat och vemodigt. Men framför allt overkligt. Ska det ta slut? Stugan fylls på så sakta framåt kvällen. Här var två pensionärspar som verkar vara på väg Ammarnäs-Hemavan där en av damerna är väldigt hönsig och går runt och oroar sig för bastun, att alla gör vad de ska och att stugvärden får igång gasen. Tydligen har han lite problem med den, eventuellt är gasen slut, eller så är det bara något bekymmer med trycket. De båda danska tjejerna kom ikapp mig i skogen och har kommit hit och gänget har fyllts på med två holländska (?) damer som kom söderifrån och som var riktigt törstiga. De köpte ett paket kikärter i tron att det var juice. De blev ganska förvånade... Och fler är på ingång. Skönt på något sätt att ha sitt tält.

Dagens lärdom: Att anpassa etappsträckor utefter ansträngning och återhämtningsbehov är en träningssak och jag börjar bli bra på det.

Myggindex: 0

Steg: 21 465

Naturobservationer:

- Ekorrn hoppade på tallegren utanför vandrarhemmet. Oklart hur det gick med hans lilla ben.

- Tre tranor cirklade över mig vid starten av leden i skogen och hälsade Kri-Håå!

- Massor av bergfink

PS. Vad är det med fjällvandrare och bastu? Är det samma syndrom som svenska charterresenärer och sprit kl 05:40 på Landvetter? Att det liksom hör till och bara ska göras? Jag förstår att det är skönt, jag gillar bastu lika mycket som någon annan och jag inser att det kan vara skönt för trötta fötter och slitna leder efter en dag på fjället, men personligen skulle jag nog inte ge mig på det sett till eftersvettningar och att sedan krypa ner i en dunsovsäck i tältet inför en kylig natt. Här i Aigert var det dock fullt ös i saunan. Alla i mixed, spritt språngande, unga som gamla, från bastun och ner, mer eller mindre på led, i den 8°-iga sjön. Som en sorts stereotyp bild av den frigjorde svensken på fjället. En skön bild från ena hållet, en pinsam från den andra. Eller så är det helt enkelt sådana vi är och då är det ju en sann bild, oavsett pinsamhetsgrad.

Två kompisar, min sommarkatt till höger
Hans nya hem, butiken i Ammarnäs
På väg igen
Dagens lunchställe
Vy bakåt
Jokken kastar sig ner under bron...
Och tio meter ner i skrevan
Ammarnäsdalen i höstfärger
Så fjäll
Tältet vid Aigertstugan
Bastun med sjö
Höjdbajsande
Nära till vattnet
Hur blir vädret i morgon?

Postat 2017-09-08 10:52 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 6 september - Lisvuojuhka till Rävfallet Placerad på karta

ca 9 km

9:30 - 12:00

Japp, det blev kallt. En dryg timma efter att solen gått upp kröp den över fjällkammen och började värma upp tältet vilket behövdes, det låg nämligen frost såväl på marken som på båda sidor av yttertältet. Jag hade känt kyla under natten, men aldrig när jag kollade var det mindre än 1°. Däremot var det gott om kondens på innertält och sovsäck. Jag sov med sovsäckens "mössa" också, det gjorde gott.

Jag fick någon timmas morgonsol med frukost och kaffe innan molnslöjor drog över och det var lika bra att packa ihop. Solen hade gjort sitt på tältet och sista fick Wettex ta hand om, i stort sett torrt alltså. Paret som kom igår kväll såg jag inte till. En kort bit efter starten vek leden av 90° åt vänster, utan förvarning. Ut på heden, i stort sett ingen stig, bara orangemärkta käppar att följa. Då och då var det mer upptrampat även om det är tydligt att den här delen av leden inte är lika populär. Speciellt som du kan gena raka vägen till Ammarnäs...

Jag hade förberett med regnskyddet på säcken plus jacka och efter 2,5 km var det dags för byxa på. Till en början var det inte speciellt mycket regn men efter ett tag tog det i och sen var det tämligen ihärdigt och ihållande. Jag skulle ju bara cirka 9 km idag, till Rävfallsstugan, så det kändes inte som hela världen. Dessutom hade jag ju bra regnkläder och hyfsat nyvaxade kängor så det gick ingen nöd på mig.

Damen från Mora som jag träffade i Singi sa något ganska klokt, att det fanns något frigörande, lugnande över att man inte kan göra något åt vädret, att man liksom är utlämnad till det och dess skiftningar. För det är ju så, du har inget alternativ, du måste anpassa dig. Det har också blivit så efter tre veckor att det inte nödvändigtvis är att betrakta som dåligt väder, men i alla fall "annat" väder. Och det blir inte som hemma, att regnväder per automatik betyder en massa krångel, att det man tänkt göra behöver ställas in, göras annorlunda eller senare. Här är annat väder bara andra förutsättningar, andra krav och en variant på igår. Visst, jag har haft tur hittills med regnväder och inte behövt ta ner eller sätta upp tält i sådana förhållanden i någon större utsträckning och jag är väl medveten om att vardagsplaner inte existerar, här går jag bara, den ena dagen efter den andra, men ändå, jag vidhåller att det är annorlunda på långvandring.

Efter några km på fjället vek leden av och ner i björkskogen. Regnet tog i och i kombination med ett brant medlut var det att se upp hur man satte fötterna. hala stenar, lera som blev lerigare, rötter som var svåra att se och översvämmade bäckar gjorde det hela till en utmaning. Man ångade även inifrån så efter ett tag immade glasögonen igen också. Även om det då och då höll upp så behöll man huvan på eftersom det fanns gott om regntunga grenar med lövverk som mer än gärna lättade på sig när man gick emot dem... Och vad händer då? Jo, givetvis blir jag omsprungen av ett gäng löpare som studsar utför den brant jag så försiktigt trippat nerför. Att de vågar! Väl nere vid ett stigskilje stod de samlade och väntade på någon kompis så jag passade på att fråga om det inte var farligt? "Näh, vi har som dobbar" sa en tjej, visade undersidan på sina skor och ryckte på axlarna. Någonstans är det ändå imponerande.

Regnet höll i och jag trampade på. Spängerna var såphala med blöta löv ovanpå och en gång var det riktigt nära en vurpa. Efter ett tag övergick leden till en körväg som bitvis var väldigt lerig och uppkörd. Jag började tvivla på att mina regnkläder höll tätt för nu kände jag mig blöt inpå bara kroppen. Fortfarande varm, men blöt. Efter ytterligare några km vek så leden av till vänster och där stod Rävfallsstugan. Två 4-hjulingar stod parkerade utanför. Jag tog mig in i farstun och blev snart hälsad välkommen av tre älgjägare med hund. De bjöd på kokkaffe och kanelbulle och vi pratade om ditt och datt, vandring, älg, utrustning, jobb, folk med mera. Strax innan de gav sig av kom en annan vandrare och tittade in. Han bodde i Växjö men var från Gotland. Han hade ursprungligen tänkt sig vidare men gillade värmen och stugan så han beslöt sig för att stanna. De första timmarna gjorde han inte mycket annat än att äta... Först sin egen mat och sedan sådant som var kvarlämnat.

Regnet kom och gick och i ett uppehåll dök en finländare upp samtidigt som jag stod ute och kapade ved. Det visade sig att båda dessa herrar hade övernattat i Sjnjultje (som uttalas "Schnoltsch) natten innan och redan gått hit på en dag! Givet hade de startat klockan 6 på morgonen men ändå! Gotland hade startat i Abisko en vecka efter mig men ändå hunnit bestiga Keb och gå vilse en dag... Efter en liten stund kom även ett tyskt par, men de drog sig in i ett av sovrummen och satt mest och viskade till varandra. Märkligt beteende, hur kan de veta att jag begriper tyska?

Regnet höll i så beslutet med kort dag och vila här var klokt och lyckosamt. Återstår att se om vädret ändrar sig till i morgon. Hittills har ju den ena dagen inte varit den andra lik så det är kanske dags för en förändring? Vad sägs om regn i en vecka framåt? Ett par danska tjejer gjorde oss sällskap och kvällen förlöpte med kaffe och samtal. Regnet öste ner och Ammarfjället låg höljt i dimma. Utsikterna för morgondagen är fuktiga, minst sagt.

Dagens lärdom: Alla gör leden på sitt eget sätt.

Myggindex: 0

Steg: 17 817

Naturobservationer:

- En korp flög förbi stugan...

PS. 15-åringen i sällskapet fick värma mig i morse.

Dessutom: Regnkläderna hade hållit  måttet, fukten jag känt hade kommit inifrån.

Jag tog bara två bilder under dagen, denna på den bleka leden...
... och denna på Svennes Vall. Så nedan några skärmdumpar från min film att fylla ut med:
Frost på morgontält
Regnet har börjat
In i björkskogen, Ammarfjället i fjärran
Körväg, Kungsled och regn är en dålig kombo
Rävfallsstugan, dagens mål.

Postat 2017-09-06 11:02 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 Nästa Sista 

Logga in