Bloggar > Skägg på väg > Jämtlandstriangeln 2019 - ...

Skägg på väg

Här delar jag med mig av mina upplevelser kring vandring/friluftsliv i stort. Parallellt finns att läsa min nithrintaag.wordpress.com om allehanda idéer och resor i allmänhet.

Jämtlandstriangeln 2019 - 19/7, Sylarna till Blåhammaren

19 km vandring (knappt), 8:45-15:30

Jag var med om något mycket märkligt inatt. Jag vaknade till ett par, tre gånger, ingen koll på vad klockan var, fullt medveten om att det inte blåste längre. Jag kunde se att tältduken fladdrade lite men jag hörde ingen vind. Forsen i jokken nedanför fjällstationen hörde jag dock tydligt. När natten led mot sitt slut och vi började vakna till vid 6:30 var det fullt blås igen och Lottis kommentar var "Fan vad det har blåst i natt!" Kan jag ha inbillat mig alltihop? Kan hjärnan liksom ha filtrerat bort ljudet av blåsten för att ge mig ro att sova? Jo visst, jag hade öronproppar, men jag hörde ju som sagt forsen, och den låg längre bort än byarna som högg i vår tältduk. När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.

Det har blåst minst lika mycket idag men då vi varit på väg norrut har man knappt märkt av vinden då den ju kommit rakt i ryggen. Där nästan molnfritt hela förmiddagen har det varit riktigt varmt och skönt, nästan till och med shortsväder. Det har vi dock skippat för även om ett ett tydligt tecken på att det blåst även om man inte känt det är att myggen fortsatt hållt sig borta så behöver det inte mojna eller läs länge förrän de snabbt är på plats för att kalasa.Vårt myggmedel fungerar bra men de är ju likväl irriterande när de inar intill ansiktet. Det är också ganska mycket harkrank i luften och de är ju lite större och otäcka på ett annat sätt, speciellt om de landar och vill krypa in mellan glasöga och öga...

Vi pausade ungefär halvvägs, vid en raststuga med torrdass (inget wi-fi dock) och kokade lite Pulled Pork ur torrfodersmenyn. Det fanns ingen bäck intill så vi fick ta av vårt dricksvatten men enligt kartan fanns möjlighet att fylla på igen innan stigningen började. Torrdass är ju inte jättekul men i den här miljön, dels ute på kalfjället med väldigt lite vegetation att ställa sig bakom och dels mycket folk i rörelse att ta hänsyn till är det ju detta som är alternativet. Det blir dock inte trevligare av att vandrare från intelligensreserven använder utrymmet till att ställa sina ICA- och Coop-påsar med skräp i istället för att bära med sig vidare. Jag antar att man ska vara glad över att de inte bara kastat det rakt ut i naturen men seriöst - vad är det för fel på folk!?

Strax efter skylten som förkunnade att det var fyra km kvar till målet dör det upp några rörliga silhuetter på bergskammen. En stor renhjord rörde sig i en flytande vågrörelse över fjällsidan samtidigt som fjällstationen dök upp för vårt synfält igen efter att ha varit dolt av landskapet de senaste timmarna. Det blev som en sorts dubbel belöning, dels dessa djur i sitt element, dels Blåhammaren inom tydligt räckhåll. Vi har förstått att renarna gärna söker sig uppåt och till kvarliggande snö när det blir varmt då det svalkar lite. Det var flera hundra djur som höll ihop och flöt unisont framåt. Fler vandrare talade om dem på kvällen och var fascinerade. För många kanske lite extra exotiskt men framför allt någonting som en fjällvandring "ska" innehålla. Då detta var vår sista natt på fjället hade vi lyxat till det lite och bokat trerätters middag på kvällen. Cirka 500 spänn kan tyckas onödigt lyxigt men det är ju ändå semester. På Blåhammaren sker bordsplacering av personal men då ju många går i par eller ensamma föses man ihop med andra vandrare efter personalens godtycke. Inte mitt favoritsystem kanske men inget jag kunde påverka. Detta gör att alla som bokat middag står utanför restaurangen för att bli placerade och när vi knöt in oss och funnit en lucka att stå och vänta så säger en man vid sidan om oss: "Det här är väl Jochen, va? Är det något bekant här?" Jag stod som en fågelholk. Det fanns något svagt igenkännande men det ringde ingen klocka alls. Han berättade då att han till och med varit hemma hos oss i Älvängen. Vanligtvis brukar folk jag inte träffat på länge INTE känna igen mig pga skägget men han hade järnkoll. Jag fick pinsamt nog ge upp och då avslöjade han sig som en klasskompis till min yngre bror. Jovisst, då såg jag ju direkt att det var han men kände mig samtidigt inte lika dum. Visst hade vi träffats flera gånger men jag kan nog inte förväntas ha järnkoll på mina syskons skolkamrater för 35-40 år sedan.

Lustigt nog hamnade vi vid samma bord vilket gjorde bordsplaceringsproceduren mer behaglig och middagen synnerligen trevlig. Det visade sig dessutom att de bor alldeles nära där vi bor i Alingsås så att säga att fjällvärlden är liten är inte att ta i. Vi pratade om allt möjligt allt medan getost, renkött och kardemummaglass slank ner. Kvällen blev senare än både tänkt och igår men den var värd såväl varje minut som var krona. Och dessutom bidrog vi ju med lite mer skatteintäkter till bygden.

Inlagt 2019-07-29 08:35 | Läst 496 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar