ca 16 km (inkl letande efter tältplats)
8:20 - 16:30
Idag har varit en väldigt bra dag. Jag har känt mig i stort sett avkopplad och ett i det jag gör hela dagen. Det har varit lugnt, ostressat, vackert, och ensamt...
OK, jag erkänner att när jag vaknade och konstaterade att regnet under natten inte upphört, då var jag inte harmonisk. Samtidigt, jag kan ingenting göra åt det och det är ju inte som hemma där jag bara kan strunta i att gå ut. Teoretiskt skulle jag kunna stanna i tältet en dag men det är ju inte därför jag är här. Jag låg och väntade kanske en timma på tecken att det skulle lätta men beslöt till slut att agera. Det fick bli powerbars och nötter till frukost, ingen gröt idag. Sen fick jag klä på mig sittandes i mitt enmanstält, tillika packa ihop allt sovtyg, kläder, kök och annat som stod framme från igår i en förberedelse för östlig sol. Till slut kravlade jag mig ut i full regnmundering för att fälla det blöta tältet. Då lättade regnet... Eller ja, regn & regn, min tältplats var liksom mitt inne i ett moln, och det var hur det rörde sig som avgjorde hur mycket det regnade. Jag skakade av tältet så gott jag kunde och så bar det av.
Några siktvidder eller vackra vyer var det inte tal om. Molnet/dimman låg så tät så jag knappt såg nästa ledmarkering. Allt var blött och halt så det gick långsamt, långsamt. Ett steg i taget. Jag tittade således mest på mina fötter när jag plötsligt i ögonvrån såg något som rörde sig. Framför mig på stigen gick ett par dalripor (ev fjäll) och sprätte. Vi tittade på varandra ett tag, sedan flög de iväg. Mycket stenblock och när nedstigningen började i kombination med fuktig björkskog. Återigen, lugnt och försiktigt.
Leden går här i en bit av Sarek och skönheten i denna urskog går inte att beskriva. Träden, mossan, rötterna, myrarna, en komplett Elsa Beskow-skog. Tomtebananernas hemvist, jag lovar! Jag tog en kompletterande fika/frukost vid en jokk, det hade slutat regna men markerna var ju våta så jag behöll regnställ på. En perfekt miljö att äta sin varma koppen i.
Sarek fortsatte att trollbinda men tog så småningom slut och inom kort var jag vid Pårtestugorna. Vilket ställe! I totalt stillsam miljö invid en sjö, tystnad, lugn, ro & frid. Stugvärden kom ut och hälsade, vi språkade lite, jag köpte ett märke och sen gjorde jag lunch, ensam i stugan. Jag tog god tid på mig, tog en kopp kaffe, satt och kollade kartan, filosoferade. Gick på dass, gick runt och kollade, tog kort. Helt avslappnad. Till slut fick jag ändå börja röra på mig, men jag satt länge på trappan innan jag gav mig av. Jag ville inte lämna Pårte.
Resten av dagen var mer skog och myrmark tills jag kom fram till en sjö jag sett ut som hållpunkt för dagen. Det fanns gott om rastplatser men inte så många tältditon. Var de inte för lutande så var de för knöliga eller för sumpiga. Eller för utsatta för vinden som friskade i rätt bra över sjön. Jag höll på och letade rätt länge men till slut hittade jag en som dög, en bit från leden, nära sjön. Jag hoppas bara jag hittar tillbaka till leden i morgon. Vinden hjälpte till att torka upp det blöta tältet men moln på flera fronter hotar med att blöta ner det i natt igen. Jag käkade middag, tvättade fötterna, njöt av kvällssolen och kröp sedan i säcken. För att lufta fötterna efter badet testar jag att sova utan strumpor, vi får hoppas att det inte blir för kallt bara.
Jag vet inte vad som gjort mig så tillfreds idag. Det kan givetvis vara att jag acklimatiserat mig och äntligen börjar släppa på alla saker runt omkring. Men det kan också vara att jag i stort sett varit ensam idag. Jag mötte ett par i dimman på morgonen och ett annat i björkskogen på väg ner. En ensam vandrare kom till Pårte precis när jag gick och vid sjön mötte jag ett par med hund. I övrigt bara jag. Inga franska bergsgetter, Ingen Daniella, ingen göteborgare. Och jag går i min egen takt.
Dagens lärdom: Det finns en tältplats, det handlar bara om att leta tillräckligt länge.
Myggindex: 0
Steg: No more, den har lagt av.
Naturobservationer:
(mitt PS från igår torde bevisats idag. Aldrig är renarna så nära, fåglarna så många, som när jag går tyst själv)
- Riporna på stigen i dimman
- Rödvingetrast skuttade i skogen efter Pårte
- En handfull (minst) lavskrikor flög runt i björkarna mellan husen i Pårte
- Tre renar i regnet på en spångad myr
- Nordisk Stormhatt
- Plus en blå blomma jag inte hittar i boken
- Storlom på sjön
| När regnet lättar i björkskogen |
| Rinnande vatten i det fria. Känner hur det vattnas i munnen... |
| Sarek, mina drömmars skog |
| Pårte, lugn och ro... |
| ... och dass |
| Hyfsat stilla |
| Solen, skogen och jag |
| Den som söker skall finna |
| Det är inte synd om mig det minsta |


Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.