När allt vitt guld fallit på dagar jag jobbat har jag istället b.la stuckit iväg i pannlampans sken och tagit med mig vänner ut på deras premiärturer på turskidor vilket har varit otroligt roligt och mysigt. Det är något extra med att fara ut i pannlampans, tystnadens och mörkrets sken. Speciellt när stjärnorna väljer att titta fram eller om månen lyser extra starkt.

Ungefär som min turskidspremiär för året igår kring Fröå med samma kompis som jag tog min absolut första turskidstur med förra året, där blev det också lite av ett äventyr. Vi tog oss iväg vid två tiden och fick leta vår väg förbi bäckar och träd, det var puder, tyst och stundtals blåsigt. Det blev vindskyddshäng och fika när mörkret smög sig på och stjärnorna kom fram. Påväg tillbaka faceplantade jag med pannlampan på mig så näsan fick en smäll när jag for nerför backen vid vindskyddet. Sånt som händer. När det var mörkt och vi tog oss tillbaka i pannlampornas sken blev det en annan upplevelse, vi stannade och slog av våra pannlampor och tittade upp på den mörka himlen och stjärnorna för att njuta av att bara vara. Jag tycker så himla mycket om att hitta äventyr i det vardagliga, det finns äventyr i allt. 

I måndags hade vi innedag, vilket gav mig lite myror i brallan eftersom det var väldigt fint väder ute. Så direkt efter skolans slut, som förövrigt var en föreläsning med Lars Larsson (National Geographic Explorer) och väldigt intressant och lärorikt, gjorde det mig ännu mer peppad på att sticka iväg vid femtiden även om solen inte skulle finnas kvar alltför länge till. Jag fick med mig Humlan och Andreas ner på Åresjön, solen var fortfarande kvar och vi paddlade över sjön och en bit ner mot Brattlands hållet för att se byn och skutan från en annan vinkel. Det var fortfarande relativt stilla och lugnt på sjön och solen försvann inte förrän efter en liten stund. Vi tog oss iland och lutade oss mot kajakerna under tiden som vi förberedde middagen och njöt av utsikten tills det var dags att resa tältet och Andreas paddlade tillbaka. Stjärnorna började dyka upp och vi satt där en bra stund innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna. På morgonen när vi vaknade var det tjock dimma över sjön så det var mäktigt att öppna upp tältet, tyvärr hann vi inte iväg innan dimman släppt, det hade varit roligt att navigera i den. Istället sprack det upp åt Mullfjällshållet och vi fick en vacker paddling tillbaka. Det vart ett riktigt bra beslut.

Jag kan knappt förstå att tiden gick så fort, och jag mådde som en riktig liten fjällprinsessa med allt detta utanför tältduken (ja jag bodde sju veckor i tält totalt (6 veckor i rad och sen 8 dagar till) och knappt en vecka inomhus när jag knappt kunde sova för det var en helt annan grej). Hur reagerar man på sju veckor i tält?  Innan jag reste norröver visste jag inte hur det skulle påverka mig att bo i tält under en sådan lång tidsperiod, men nu det visade sig vara en boendeform som funkade utmärkt för mig och jag var nära på att lägga mig på en madrass ute på balkongen igår. Att få sova utomhus med bara en tältduk som skiljer mot allt utanför är för mig en magisk känsla som gör mig lugn och trygg. 

On top of Sweden, västra leden, sydtoppen av Kebnekaise 26/6 med två härliga nyfunna vänner och oslagbart väder. Såg säkert 1/11 av Sverige. Grym dag.