Hällar av kalksten och utloppet vid Tvärlingsmyr år 2020.

För sex år sedan fick jag se norra Gotlands mest säregna landskap för första gången. Området kallades Ojnareskogen och det var mitt i februari, en ödslig tid då dagsljuset låg svalt över de kalkrika markerna. Jag var där tillsammans med vännen Björn Esping. Vi rörde oss långsamt genom terrängen och stannade ofta för att se oss omkring och fotografera. Något i landskapets speciella karisma grep tag i oss. Naturen kändes både främmande och hemtam på ett märkligt sätt. Efteråt väcktes min tanke att hit måste man återvända.

Björn vid Ojnaremyr 2026.

I år, 2026, är Björn och jag tillbaka. I samma skog, men under en helt annan årstid. När vi anländer har juni lagt ett ljusgrönt skimmer över naturen, och det som i februari var bistert är nu mjukare i framtoningen. Samtidigt visar landskapet fortfarande upp sin egenartat karga karaktär. I vintras föreslog Naturvårdsverket att den här naturen ska bli Sveriges 32:a nationalpark och få namnet Bästeträsk. Invigningen skulle ske i höst, men så blir det inte. En konflikt bubblar under ytan. Kalken i områdets berggrund sägs vara ovärderlig för hela riket. Detta orsakar en svår avvägning för politikerna. Naturskydd eller exploatering måste prioriteras. Parkens invigning har därför skjutits fram i tiden, sannolikt av den orsaken. Ännu har inte förslaget lagts till riksdagen vilket är den instans som beslutar att en nationalpark ska bildas.

Gotlands västkust vid Högklint söder om Visby.

Gotland breder ut sig som en väldig och slät kalkstensplatta mitt i Östersjön, svagt lutande ned mot sydost. Geologin märks överallt i öns landskap. De högsta havsklintarna reser sig längs västkusten, medan inlandet mestadels är tillplattat och ostkusten har en mer låglänt strandzon. I Ojnareskogen följer vi en smal grusväg som skär ett ljust snitt genom de slutna tallbestånden som växer på den utjämnade topografin. Några höjdskillnader märks knappt. Emellanåt glesnar skogen, medan träden oavbrutet varierar i storlek. De har olika ålder och form. De växlar från spensliga stammar till krokiga veteraner. Under dem breder bitvis ogenomträngliga snår av ris och buskar ut sig. Marken är så platt att naturen nästan känns som en konstgjord miljö, som om en jättelik ångvält farit fram överallt. Men den är faktiskt naturlig.

Kyrkvägen går genom Ojnareskogen.

Vägen vi färdas på kallas Kyrkvägen. Förr var den ett gammalt färdstråk mellan sockenkyrkorna på norra Gotland. Numera ger den oss möjlighet att köra djupt in i detta vildvuxna område. Utan vägen hade det varit tungt och krävande att vandra in till skogens hjärta; stigarna är få, och terrängen tar sin tid.

En hårdnackad tall har slagit rot ute på hällmarken.

Blockrik mark i Ojnarekogen.

Denna tallskog på kalkstensgrund saknar motsvarighet på det svenska fastlandet. Liknande miljöer förekommer bara på några få andra platser i övriga världen, bland annat i Estland. Kännetecknande är det tunna jordlagret som ligger direkt ovanpå kalkhällarna där vattnet snabbt rinner undan. På Gotland kan det dessutom vara oväntat torrt trots närheten till havet. I denna kinkiga miljö har tallen ett tydligt övertag över andra trädslag. Träden formas av växtplatsen. Ibland är de raka och resliga, oftare låga och knotiga och överallt långsamt växande. Här kan en tall som inte är särskilt imponerande stor, vara ett par hundra år gammal.

Tvärlingsmyr 2026.Vit skogslilja och ängsnycklar växer i skogen

Inom området öppnar sig både stora och små kärr utan träd. Ofta är de bevuxna med det gotländska halvgräset ag, och dessa gläntor utstrålar ett annat tempo än den gamla skogen. Kärrens vattenflöden stiger och sjunker med årstidernas växlingar. På våren kan det vara omöjliga att passera över dessa blöta luckor i skogen, men efter en upptorkning kan de ibland bära våra fotsteg bättre än skogsmarken. Utöver kärren och all tallskog finns också många frilagda ytor med naturtypen alvar. Där är kalkstenen bitvis barblottad och vegetationen håller sig envist låg med få träd. Alvaren rymmer en egen rikedom av specialiserade växter och insekter vilka har gjort denna udda miljö till sin ekologiska nisch.

Alvarmark med gul fetknopp tv, och tulkört th.

Gräslök och mossbäddar på alvarets hällmark.

Det mest påfallande intrycket av området som helhet, är den stora variationen trots en mestadels homogen skogsmiljö. Landskapet växlar mellan mosaikartade platser och vidsträckta, tämligen monotona tallskogar. Slående är tallarnas skiftande trädgestalter från plats till plats. Kärren ger oss välkomna ljuspunkter i skogen. Hällmarken framträder ibland som abstrakta fält av naken berggrund, där lavar och mossor ritar mönster över den gråa betongliknande ytan. I sprickor med jord trivs små växtsamhällen som livskraftigt bryter av mot de hårda dragen. Denna natur är sig själv nog, men ger ibland ett nästan konstruerat intryck, som om den själv velat experimentera med stränga former och strukturer. 

Tallarna och hällmarken varierar stort i utseende och karaktär. 

Helt opåverkad av människor är naturen ändå inte. Gotland består av urgammal bygd och i skogen har husdjuren betat under långliga tider. Och visst har man genom historien huggit ned en hel del träd i skogen, men det mesta vi ser kan klassas som naturskog, eller kontinuitetsskog som man numera säger på äkta kanslisvenska. 

Vi hittar även en rödsyssla. Den kalkrika miljön är gynnsam för många orkidéer.

Blåeld är vanlig och nära bebyggelsen vid Bästeträsk växer rikligt med akleja.

Trots sin storlek gör Ojnareskogen ett behärskat intryck på mig. Naturen är mestadels sparsmakad till sitt utseende, men hyser ett flertal rödlistade arter. Kyrkvägen leder oss genom skogens centrala del, söder om Bästeträsk som är Gotlands största insjö. Omkring denna vattensamling breder vidden ut sig lågmält med grunt, klart och svagt grönaktigt vatten som härbärgerar några holmar vilka delar upp den förvånansvärt vidsträckta sjöytan. På en stig väster om Bästeträsk når vi dess inbjudande strand där massor av polerade vita kalkstenar lyser under vattnet vilket ger naturen en intressant identitet. Sjön verkar ligga skyddat trots läget nära kusten. För ögat kan Bästeträsk nästan förväxlas med en havsvik, om det inte vore för det näringsfattiga och nästan overkligt glasklara vattnet. Stränderna inbjuder till sammankomst mellan tallskogen, kalkstenarna och böljorna. Ett möte som verkar vara lika tidlöst som särpräglat.

Bilder av Bästeträsk.

Norr om Bästeträsk är det inte alls långt till havet och där breder den så kallade Stenkusten ut sig. Vi far dit och får se en annan sida av den planerade nationalparkens natur. Kuststräckan är generellt sett odramatisk, men vid Hälludden kommer berggrunden fram som utskjutande tungor, så kallade klintnäsor. På havet utanför samlas ejder och storskrak, och vi kan se bort mot Falholmen som är en obeskogad och avlång ö vars nordligaste klint reser sig ett par meter över havsytan. Även denna landplätt ingår i den planerade nationalparken. Och ännu längre bort skönjer vi Fårö.  

På väg mot Hälludden.

Klintnäsor på Hälludden med Falholmen i bakgrunden.

Ejder och passerande storskrakar vid Hälludden.

Falholmen med sin markanta klint på norra delen.

Stenkusten är en talande beteckning. Här upplever vi en annan och för svensk del ovanlig naturtyp. Bland alla platta småstenar som täcker marken växer en vegetation som domineras av låga martallar. Vi vill inte kalla det vi ser för skog. Jag tycker hela miljön snarare ger intryck av en japansk stenträdgård med utpyntade bonsaiträd. Detta läckra habitat breder ut sig i ett långsträckt och hundratals meter brett bälte mellan havsstranden och den fullvuxna tallskogen längre in. 

Martallarna på Stenkusten.

Blå Lagunen.

Innanför kusten och inom det föreslagna nationalparksområdet hittar vi också till den omtalade Blå Lagunen; ett gammalt kalkbrott som har fyllts igen med grundvatten och blivit en populär badplats. Där blir jag lite förbryllad över vår tids syn på begreppet nationalpark. Den föreslagna nationalparken kommer omfatta 7 100 hektar och den rymmer en uppseendeväckande mix av olikheter: unika naturmiljöer, oförstörda ekosystem, många sevärdheter, anlagda turistställen, exploaterade platser, kulturminnen, små enklaver med bofasta, och två sjöar, Bästeträsk och Hau träsk, som båda utnyttjas till dricksvattenreservoarer för norra Gotland. Dessutom, i de föreslagna bestämmelserna tillåts jakt under vissa perioder. Helheten blir en nationalpark som har anpassats efter lokala förutsättningar och kanske tidsandan. Troligen en nödvändighet för att uppnå konsensus, men parkens avgränsning är spretig, även det en egendomlig sak. Som helhet blir den nya nationalparken ett lapptäcke. Den bildar en oformlig ring kring det centrala partiet som inte tillhör nationalparken fast det är själva hjärtat i Ojnareskogen. Där ägs marken fortfarande av ett kalkbolag som kräver en skyhög ersättning för sina ägor om de inte får bryta kalksten. Ett stenbrott där vore ett dråpslag mot nationalparkens karaktär och syften. Hur den saken ska lösas verkar oklart i dagsläget. De juridiska komplikationerna tycks vara svårhanterliga.

Det streckade området marker den föreslagna nationalparkens utbredning.

Det pågår uppenbarligen en politisk avvägning i det tysta, huruvida Bästeträsk ska få bli en ny nationalpark, och om det bolag som vill bryta områdets kalksten skall kunna starta ett nytt stenbrott mitt inne i den skyddsvärda naturen, eller kanske erhålla en enorm ersättning för att sälja marken till staten. Den politiska makten tycks obestämd, vilket kan förklara varför regeringen låtit bli att föra fram naturvårdsverkets förslag till riksdagen. Landets råvaruförsörjning och lokala arbetstillfällen står mot det nationella naturvårdsintresset – kan man ana.

Kalkbrottet vid Slite. Ett liknande hål mitt i Ojnareskogen skulle förstöra nationalparkens karaktär även om det blev mycket mindre än ovanstående kolossala ingrepp.

Redan 2005 hade ett av kalkbolagen på Gotland ansökt om att få bryta kalken på sin mark inne i Ojnareskogen. En tid därefter ansåg Naturvårdsverket att området istället borde bli en nationalpark vilket framkom i verkets uppdaterade nationalparksplan år 2008. Senare protesterade mängder av miljövänner i samarbetade med den lokala opinionen, mot bolagets täktplaner. Genom ett regeringsbeslut 2016 klassades trakten som ett Natura 2000-område, vilket skapade nya förutsättningar i konflikten. Mark- och miljööverdomstolen stoppade därefter planerna på det tilltänkta stenbrottet i Ojnareskogen, och Högsta Domstolen har vägrat en prövning av sakfrågan. EU-direktiven för Natura 2000-områden anses vara bindande för Sverige. 

Stenkusten berörs inte av någon planerad naturexploatering.

Till sammanhanget hör också att nästan hela den föreslagna nationalparken redan är fridlyst i form av naturreservat, utom just den centrala delen i Ojnareskogen. Så varför nödvändigtvis göra en nationalpark? Den frågan ställer skillnaden mellan naturreservat och nationalpark på sin spets. Tvivelsutan är området kring Bästeträsk unikt i landets natur och därför synnerligen skyddsvärt, och ur den synpunkten väl värt att ingå i vårt system av nationalparker. De flesta berörda myndigheter och stora delar av naturvårdsopinionen anser det. Att bryta kalksten i denna skyddsvärda miljö är en attack mot naturvårdens stora betydelse för hela samhället. I avvägningen mellan riksintresset för naturskydd och riksintresset för vår försörjning av kalk till landets behov av cement och betong, väger naturskyddet tyngst, enligt min mening.

Skyltar, rullstolsvänliga stigar och parkeringar håller på att anläggas på olika platser i den planerade nationalparken.

Men betyder det att området nödvändigtvis måste bli en nationalpark. Gotland med dess fascinerande natur behöver visserligen bli representerat i vårt system av nationalparker, men kanske är det med hänsyn till motsättningarna mer ändamålsenligt att låta det föreslagna området kring Bästeträsk fortsätta vara naturreservat. Staten äger och kontrollerar marken i detta område som kan bevaras för framtiden. Kanske borde myndigheterna hellre satsa på att göra Karlsöarna till Gotlands första nationalpark. Det föreslog Naturvårdsverket redan 1989 i sin plan för nya nationalparker vilket var den första nationalparksplanen någonsin. Sedan dess har denna idé om Karlsöarna legat för fäfot, trots att dessa två öar på ett självklart sätt harmonierar med den gängse uppfattningen om vad en nationalpark ska vara. Troligen är Karlsöarna en tydligare nationalpark för allmänheten än Bästeträsk, som rymmer mer av vetenskapliga och sofistikerade naturkvaliteter än omedelbart medryckande scenerier och djurliv.