Bärstolsfixerier

Modifierar en Vaude Jolly Comfort bärstol med extra packutrymme inför "ensamvandring" med barn på 1,5 år.

På sidorna bakom dotterns ben spänner jag fast två 12-liters ultratunna reservryggsäckar från Biltema. Sådana där som packas i sin egen ficka och blir små som snusdosor. Här tänkte jag bära allt regnrelaterat. Skalplagg, regnskydd. Och den svarta påsen. (Blöjpåsen alltså.)

Sidoväskorna komprimeras med resårsnören och då blir de kanske snarare 8 liter var. Jag såg ut som en total packåsna när jag i ett första läge testade fylla ryggsäckarna helt. Fick gå på tvären genom ytterdörren för att komma ut. Jag bestämde mig för att försöka åstadkomma lite mer tublika sidofickor samt att föra över mer vikt framåt.

Två 5-liters midjeväskor, sedermera höftväskor, kopplas samman bakom ryggplattan och bärs på vardera sida av midjebältet. De är ofodrade och lätta men ändå rejäla. Dessutom passar de som en smäck på bärstolens avbärarbälte när jag kopplat ihop dem bakom ryggplattan. Fyndade dem i den lokala sportbutiken, ibland är slumpen väldigt genialisk.

Höftväskorna hamnar under mina armbågar och sticker inte ut väldigt mycket, så det kommer funka bra. Kanske bär jag en liten midjeväska mitt på också. Planen är att i dessa förvara diverse prylar: mobil och ministativ, hygienrelaterat, godis, matprylar. Dessa väskor kommer jag att regnskydda med ett ryggsäcksregnskydd som jag drar runt om under bärstolen.

I utrymmet på 20 liter i själva bärstolen planerar jag packa värmeplagg, ombyte till dottern, lunch och termos.

Totalt packutrymme cirka 45 liter. Vikten blir troligen inom det bärbara men i överkant för detta bärsystem. Vaudebärstolen sitter jättebra men är knappast lika skön som min Arcteryx Altra vid tyngre vikter. Det blir en minimalistisk packning, vilket är en utmaning för en frusen.

Kommer bo på fjällstation och det lutar mot att jag investerar i helpension med hänsyn till det begränsade packutrymmet och bristande erfarenhet av att ge dottern frystorkat eller konservmat som annars finns att tillgå på fjällstationer. Det blir en provtur till Helags och en eller två övernattningar där.

Beroende på hur hon är på nätterna (vore bra om hon kan ligga själv) hade jag även tänkt testa göra en tälttur till fjälls i sommar, vilket förstås kräver stora ryggsäcken. Det blir i så fall en kort vandringssträcka till lämpligt kalfjäll dit dottern får gå själv, med bärsele som backup. Hon fixar lätt gå någon kilometer på våra skogsturer, bara man håller henne distraherad från att äta sten.

Fler som vandrat ensamma med med små barn och med packning för mer än dagsturer? Hur har ni gjort?

Mitt Falkfangervola

Jag hade känt mig jagad av sociala, stugtursekiperade, snabbfotade norrmän, blivit närd med den mest jämmerliga trerättersmiddag på hytta varifrån jag sent på kvällen och kippande efter luft flytt till fjälls.

Falkfangervola uppenbarade sig som en befrielse på den fjärde dagen. På andra sidan hägnet, i det fria.

Falkfangervolas kontur bortom renstängslet.

Det är något med platåfjäll. Jag är inte så mycket för branter, att nå till toppen och lämna den, att komma fram dit och gå tillbaka hit. Min inre synbild av den perfekta fjällvandringen är ett långsamt framåtskridande. Tiden får gärna stanna innan jag når fram. Jag vill vara där, vara kvar, jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag känner sorg när det är över.

Falkfangervola varade länge, kanske än. 

Det började redan en ruggig vinterkväll i skenet av stearinljus, ett glas Mont-Redon Réserve, kartor utspridda på golvet. Planen var att gå genom myggmarkerna i Stråsjøens naturreservat och Skarvan-Roltdalens nationalpark i juli.

Det var inte för de små kräken som jag i ett skede dock var nära att avblåsa idén att ta mig till stugan i Ljungdalen från Malmö genom att flyga till Trondheim. Snarare var det för att etappen från nationalparken mot Sverige - vägen mellan Ramsjøen och Storerikvollen - såg fruktansvärt tråkig ut på kartan. Vem vill korsa två bilvägar på samma dag, på fjället?

Sedan fick jag syn på Falkfangervola.

Bara namnet!

Fantasin sprang iväg. Här fångade renskötarflickan Siri sin tama falk Niila. Hon släppte den såklart fri, men den återkom alltid till henne när hon kallade och gav henne magisk styrka i de mest äventyrliga sammanhang. Titeln skulle vara i stil med "Sagan om Buolla. Den sanna historien om en renskötarpojke, hans tamhärk Buolla och hunden Jojo" (den existerar!), men snäppet mer fantasyinfluerad. Eller: Här fångades för första gången en falk på bild. Här fångades en falk i forskningssyfte. Två något mindre poetiska berättelser.

Jag lekte med namnet Falkfangervola med norsk accent. Sa Ramsjøen med sj-ljudet långt fram i munnen. Rådfrågade google translate och diskuterade med mitt nyupptäckta norska alter ego om jeg ønsker å gå ned till Storsanka i Sankådalen eller om jeg bør gå mot Finnkoihøgda og deretter vandre over Falkfangervola.

Det lät så mycket mer... på tur.

Snart stod det klart att om denna fjälltur nu prompt måste ha ett mål, förutom Ljungdalen då, så skulle det vara att vandra över Falkfangervola.

Den flacka, karaktäristiskt platta och tandade konturen dök upp för första gången strax efter Ettfjällets utlöpa på stigen från Ramsjøhytta mot Finnkoisjøen. Mer utsikt skulle det bli. De här dagarna blev de vidsträckta panoramornas. Och jag mötte inte en människa.

Första ögonkastet: kärlek!

Vyer på vägen: Sylarna och Finnkoisjøen.

Sedan gårdagen hade jag haft utsikt mot hemmafjäll som Sylarna långt borta, både igår och ikväll tillhåll för åskmoln och muller vid klockslaget 18. Det hade varit 30 grader och vindstilla i tre dagar, lite åska skulle behövas även här, men den fick gärna låta bli att komma nära mig. Jag begav mig upp en bit mot Gilså gruve, rundade björkskogen och renstängslet och vandrade i den lätta terrängen mot mitt perfekta fjäll.

 Mot Falkfangervola på stigen mot Gilså gruve

Tältplats fann jag vid sydvästra foten av Falkfangervolas topp. Att gå upp på platåfjället med åskhotet runt knuten bidrog till extra spänning, inte helt trevlig sådan. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha passerat norr om topparna. Det kändes dock tryggare att befinna mig på samma fjällsida som Sylarna och deras åskväder. Som för att ha kontroll. Som om det vore möjligt.

 Tältplats med åskkoll?

Men här uppe fanns bara jag, en horisontlinje med två skårade bucklor: Falkfangervola och Østre Falkfangervola. Och långt borta i det flacka till höger, två utspridda små, små, vänliga knölar. De skulle vara mina riktmärken kommande morgon. De åskhärjade fjällen var gömda och glömda bakom det platta och en känsla av ro infann sig. 

 En av de små vänliga knölarna skymtas till höger om toppen.

Falkfangervola, jag och min skugga: Hej!

Från nedan horisontlinjen sköt bestämda moln upp likt utslungad rök, bakom Sankåkleppen. Härifrån sett, Norges Ayers Rock! Åt andra hållet utsikt mot Fongen, bakom Finnkoisjøen.

Ayers Rock?

 Finnkoisjøen och Fongen.

Följande morgon skulle jag vandra kilometer efter kilometer i skön, oändlig, grön utförslöpa, med utsikt över Snasahögarna, Blåhammaren, Sylarna och allt ljusblåare böljor.

All tid i världen. Grön utförslöpa framför mig. Den perfekta vandringen?

Tillbaka till nuet. Falkfangervola. 

Jag sov som ett barn. Bokstavligen på dunbädd (gick ju inte att sova i den). Bredvid mig en bäck som porlade lätt. Under turen hade jag funnit uttorkade vattendrag, fått koka dricksvatten två gånger, bära vatten. Den här natten ingen törst. En mygga surrade envist utanpå myggnätet. De var fler än en, därav nätet. I yttertältet blommade små nätta smörbollar som jag upptäckte först efter uppsättning. Packningen fick såklart stuvas runt smörbollarna, in- och utgång krävde viss akrobatik, även för myggens skull. Temperaturen lagom ljum.

Smörbollsblomning pågår!

Det var jag, min skugga, min mygga, mina vänner smörbollarna och de vänliga knölarna. Solnedgången den vackraste. Mitt hem, på Falkfangervola. 

Det är här som jag väljer att stanna tiden. Den här punkten. Det här är jag.

Jag fångar falken.

Nästa natt från Fiskåhøgdas sluttning gick solen ner över Falkfangervolas taggiga siluett, vilket jag inte hade förutsett. Det var perfekt. En överraskning tillägnad bara mig. Kanske av Siri och Niila. 

En sista solnedgång över Falkfangervola, vy från Fiskåhøgda.

_________________________________________________________

Mer om norsk kulinarisk egenart, natur och fjällvandringspraxis vid senare tillfälle.

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen"

Jakten efter det enkla

Efter min långa monolog häromsistens i forumtråden om planerna på att vandra från Trondheim till Ljungdalen, tänker jag att det är hög tid att starta en blogg här på Utsidan istället.

Mycket förberedelser inför sommarens äventyr. Träning först och främst, ben och kondition. Och så ska jag bestämma mig för den trevligaste rutten, Trøndelags turistförening (trondelag.com) har varit superhjälpsamma. Jag väntar fortfarande på en pålitlig lösning på mitt gaskökproblem, och det ser ut att lösa sig snart. Jag väntar på att få ordning på dessa och andra krånglande småsaker. 

Men mer om det praktiska senare.

Det är första gången på flera år som jag ska vara helt ensam i cirka en vecka. Detta ser jag fram emot över allt annat. Jag kommer visserligen att gå övervägande längs leder, men har för avsikt att hålla mig på avstånd, ta mig utanför stigarna, ta tillvara på tillfället att för en gångs skull låta mina tankar utgöra centrum av universum. Det där med monologer är inte så dumt.

Det är första gången sedan innan tiden som fattig student som jag haft möjlighet att uppgradera stora delar av utrustningen i en smäll. Hilleberg Akto-tält, Western Mountaineering Antelope-sovsäck, Arcteryx Altra 72-ryggsäck och väderresistent Pentax K5-systemkamera är några av prylarna som ersätter läckande ryggåstält, mammas gamla Caravan Skvader-sovsäck (still going strong under nollan dock!), ryggsäck som låter axlar och rygg ta rubbet och grynig kompaktkamera som slutar funka en extra vacker, bitande kall kväll vid Sylarna.

Bilder: Viss kontrast.

Det finns en tjusning i att behöva hitta ekonomiska lösningar, eller gratis lösningar, det tvingar fram MacGyver inom mig. Men det underlättar om saker funkar. När jag vid senaste vandringen vaknade klockan 4 av en iskall vattendroppe som plaskade ner mot min panna efter att ha vandrat i dagar med en goretexjacka som även fungerade som kylklamp, var måttet rågat.

För stunden.

I grund och botten är det en ynnest att ha fått upptäcka att man överlever ändå.

Mitt äventyr är ett tillstånd av frid bland paradoxer. Jakten efter det enkla: prylarna som funkar, det skönaste bärsystemet, de raka stigarna, uppehållsväder. Och så vad det egentligen handlar om, det som är enkelt på riktigt: ingenting blir som man planerat, prylar går sönder, det gör ont, det löser sig kanske.