Ego skidade över första vargspåret 1960, det var häftigt, en timme nysnö på förmiddagen och en timme efter det dragit över kom vi till spåret. Ensamt, rakt över fjällheden. Vi följde det ett par kilometer till där vi skulle ta oss ner igen och där var en kissfläck. Glömmer det aldrig, en och annan snökristall i luften och det fanns en varg, rätt nära.
Sen dess har vi hört vargar i Italien och i Klippiga bergen och visst är ylandena häftiga men den spänning som det där ensamma första spåret väckte, det har de aldrig kommit upp i.
Se varg, tror jag inte på utan att man åtlar.
