Mitt egentliga vandringsliv inleddes i september 1989, i Niederdorf i Südtirol, och avslutades den 31 augusti 2019 på San Gottardo- passet i Ticino. Egentlig= bergsvandring. Jag gjorde två låglandsvandringar förra året (i NÖ Skåne och i Jönköpings län) och hoppas på en iår, med rätt stor tonvikt på lägren, så jag lämnar detta därhän. Om 3 veckor fyller jag 79 år så detta kan vara min sista friluftssommar, eller rentav sista sommar, i livet.
Varför vandrade jag? Precis som med träning är den rätta frågan: hur kom det sig, orsak, inte avsikt. Men jag har givetvis funderat över meningen, vad som fått mig att fortsätta, och utveckla, mitt vandrande.
På min sajt, huthyfs.com , finns "Mitt vandrandes historia", där de 2-3 första styckena berättar om den slump som ledde till ett 30-årigt vandrarliv, från 45 till 75 års ålder. Mer om varför detta höll på, vad jag fick ut av vandrandet, och vad det genom tiderna gick ut på, finns i två reseberättelser på samma sajt, en om Korsika 2002 och en om Pyreneerna 2001.
Det skiljer en del från fjällen. T ex var det nästan aldrig tal om att vandra utanför lederna, eftersom nästan allt som går att vandra på är markerat, och okända pass kan vara mycket krävande eller rentav farliga. Mest oledat blev det alltså i Skottland, där markerade leder knappt förekommer, och i Norge, speciellt Reinheimen, Dovrefjell och området norr om St.Øljuvatnet. I Sverige har jag bara gjort två turer: i Jämtland 1997, 2017, (där den andra förde mig genom de omarkerade Gråsjöfjällen bl a) samt några dagar i Arjeplogsfjällen 1998, på en f ö nordnorsk tur, som jag aldrig skulle drömma om att göra idag, ens om kroppen vore lika fräsch som då. Krypa på mage på smala provisoriska broar över dånande forsar, eller vada till midjan? Vad tänkte jag på? (jo, jag vet: jag
måste ju över!)
