Många intressant motiv hittills och jag kan nog stämma in i de flesta. Framförallt gillar jag Raskesvens hyllning till den stilla ro som endast naturupplevelsen kan skänka oss. Men jag vill gärna addera ytterligare ett motiv till varför, i alla fall jag, återvänder varje år till fjällen för att vandra, nämligen känslan av ursprunglighet
Ursprungligheten tar sig till att börja med uttryck i landskapets beskaffenhet. Att vandra vid kanten av en glaciär och höra jokkens frustande fors samtidigt som amfiboliten glänser i solljuset ger mig alltid en känsla av att jag besöker en annan tid. Jag förflyttas tillbaka till den mänskliga kulturens gryning då nomader följde iskantens tillbakadragande allteftersom istiden släppte sig grepp över Europa. För mig är detta mäktiga fantasier och blotta flykten in i dem är värd mycken möda.
Ursprunligheten upplevs också i själva vandrandet. Jag inbillar mig att den lågintensiva ansträngning som vandrandet innebär harmonierar med själva essensen av vår fysiska konstitution; kroppen njuter av att utsättas för vad evolutionen ämnat den för. Vidare innebär det faktum att jag under en vandring är självförsörjande med de ägodelar jag bär med mig, att jag forslas tillbaka till tiden före bosättandet och jordbrukskulturen; det steg i den mänskliga kulturens fortskridande som bröt med årtusenden av jägar- och samlarkultur.
Fjällen och vandringen erbjuder mig alltså ett dagdrömmeri på hög nivå, en verklighetsflykt om ni så vill.
Ursprungligheten tar sig till att börja med uttryck i landskapets beskaffenhet. Att vandra vid kanten av en glaciär och höra jokkens frustande fors samtidigt som amfiboliten glänser i solljuset ger mig alltid en känsla av att jag besöker en annan tid. Jag förflyttas tillbaka till den mänskliga kulturens gryning då nomader följde iskantens tillbakadragande allteftersom istiden släppte sig grepp över Europa. För mig är detta mäktiga fantasier och blotta flykten in i dem är värd mycken möda.
Ursprunligheten upplevs också i själva vandrandet. Jag inbillar mig att den lågintensiva ansträngning som vandrandet innebär harmonierar med själva essensen av vår fysiska konstitution; kroppen njuter av att utsättas för vad evolutionen ämnat den för. Vidare innebär det faktum att jag under en vandring är självförsörjande med de ägodelar jag bär med mig, att jag forslas tillbaka till tiden före bosättandet och jordbrukskulturen; det steg i den mänskliga kulturens fortskridande som bröt med årtusenden av jägar- och samlarkultur.
Fjällen och vandringen erbjuder mig alltså ett dagdrömmeri på hög nivå, en verklighetsflykt om ni så vill.
.
