Var finns de högsta inomhusväggarna?
- Trådstartare Paula F
- Start datum
De nya tallrikarna, skålarna och muggarna packas smidigt och kompakt ihop med Trangias klassiska kök. Ta chansen att vinna och testa serien!
Robin har delvis rätt. Men ibland måste man ta det stegvis. Jag var lite... nej, jag var _jätte_skraj när jag började klättra, hamnade lite luftigt på min första riktiga led och gick i baklås.
Sen har det tagit tid att lära mig att det är ok att falla på topprep inne, sen att falla på topprep/tvåa ute. Nu tycker jag också att det är ok att falla på överhäng inne, men har fortfarande klar skräck för att falla som etta ute, även i bultar och speciellt om de sitter glest. (Men jag försöker råda bot på det nu under utesäsongen - hör ni någon som klagar "Huuuu Huuuu" på berget är det nog jag
).
Därför har jag verkligen full förståelse för om man alltså vill lära känna höjden bit för bit och inte börja med att slänga sig av. Dock behöver inte väggen vara den högsta i Sverige för det, sådär en 12-15 meter räcker utmärkt för att få känslan av att vara högt.
Sen har det tagit tid att lära mig att det är ok att falla på topprep inne, sen att falla på topprep/tvåa ute. Nu tycker jag också att det är ok att falla på överhäng inne, men har fortfarande klar skräck för att falla som etta ute, även i bultar och speciellt om de sitter glest. (Men jag försöker råda bot på det nu under utesäsongen - hör ni någon som klagar "Huuuu Huuuu" på berget är det nog jag
). Därför har jag verkligen full förståelse för om man alltså vill lära känna höjden bit för bit och inte börja med att slänga sig av. Dock behöver inte väggen vara den högsta i Sverige för det, sådär en 12-15 meter räcker utmärkt för att få känslan av att vara högt.
Det där med att falla i sin egna säkringar (kilar) har det förts långa diskussioner om nyttan med, på t ex rockclimbing.com.
Meriterade klättrare tycker det är dumt och meriterade klättrare tycker att det är bra. Eftersom den enda nyttan med det är att få det att kännas säkrare får väl var och en fundera över vad som verkligen känns säkrast.
När det gäller höjdrädsla så är det nog nåt som går bra att träna bort genom exponering. Och genom att göra detta gradvis så flyttar men gränsen utan att det behöver vara obehagligt. (Tror JAG alltså!)
Meriterade klättrare tycker det är dumt och meriterade klättrare tycker att det är bra. Eftersom den enda nyttan med det är att få det att kännas säkrare får väl var och en fundera över vad som verkligen känns säkrast.
När det gäller höjdrädsla så är det nog nåt som går bra att träna bort genom exponering. Och genom att göra detta gradvis så flyttar men gränsen utan att det behöver vara obehagligt. (Tror JAG alltså!)
Tror oxå på att vänja sig vid högre höjder lite i taget. Har man dessutom insett rent förnuftsmässigt tillräckligt många gånger att man faktiskt inte dör av att falla bakåt ut i tomma intet så måste väl känslan att det är helt ok oxå infinna sig till sist. Det kanske t.o.m. blir nåt häftigt till slut! Antar att ni erfarna tycker det! ;-)
Hade en panikupplevelse för några år sen ute i Nynäshamn där vi började klättra "på mitten", dvs man så hur långt som helst nedåt även efter en kort bits klättring..längst ner låg vattnet...Jag övervägde en braaaa stund att bosätta mig för evigt i en skreva med näsan inåt klippan bara för att slippa luta mig bakåt ut i intet för att ta mig ner...Ingen repris på det, tack, därav första frågan!
Trådstartarpaula
Hade en panikupplevelse för några år sen ute i Nynäshamn där vi började klättra "på mitten", dvs man så hur långt som helst nedåt även efter en kort bits klättring..längst ner låg vattnet...Jag övervägde en braaaa stund att bosätta mig för evigt i en skreva med näsan inåt klippan bara för att slippa luta mig bakåt ut i intet för att ta mig ner...Ingen repris på det, tack, därav första frågan!
Trådstartarpaula
