vandring vs promenader

[Struntprat]

För mig är det givetvis OK att man prisar dagsturer, och jag har gjort ett par resor till civiliserade länder i Europa där det varit både praktiskt och trevligt att vandra mellan hytter eller B&B. Dock har jag märkt att jag främst uppskattar turer från A till B och där målet är skapligt väldefinierat. Dagsturer som går i cirklar eller fram och tillbaks på samma sträcka motiverar mig helt enkelt inte lika mycket.

Dock händer något med motivationen om man lägger till en eller flera (utomhus-)övernattningar på en tur. Det ger på något sätt varje vandringsdag något att sträva mot. Det har ju sagts att det bästa målet är en nattslång rast och det vore ju oförskämt av mig att inte nöja mig med det bästa.

Skickat från min SM-G390F via Tapatalk

 

[seon]

Upplevelser är subjektiva och kan inte graderas/värderas. Med begreppet prestationer är det något annat. Där kan man möjligen tycka att en prestation är mer imponerande än en annan, men det gäller inte beträffande upplevelser.
Att vissa tycker att långvandringar i öde terräng där man är självförsörjande ger starkare upplevelser än dagsturer från ett hotell med halvpension är helt naturligt liksom den omvända uppfattningen. Det jag hävdar är att den personliga upplevelsen av vad ger mest ändras med tiden och med ändrade fysiska förutsättningar.

 

[camoscio]

Med tiden, ja. Således har mina anspråk snarast stegrats med åren. När jag gjorde min (i dagar räknat) längsta tur nånsin, 31 dagar i Pyreneerna (17 fria övernattningar), hade jag hunnit fylla 60 år. Förra årets försommarturi Sydalperna (jag var 71) varade 19 dagar och gav 11 fria nätter+ 4 på campingplatser. 1994 gjorde jag en 18 dagar lång tur, även den syd-nord i Sydalperna, och i efterhand slår det mig att
etapperna på fjolårsturen snarast blev längre, eftersom jag kunde välja etappmålen friare. Och sensommarturen samma år, 9 dagar, gav en enda övernattning under tak under turen, hotell i Galtür.

När jag gått igenom olika idéer för årets turer märker jag att jag hela tiden vill välja bort skyddsområden med tältförbud, och att snart rätt få möjligheter återstår, om det inte ska bli upprepningar. Trist är det också att inte många områden erbjuder så logiska och väl sammanhängande turer, med god höjd, som Sydalperna och Pyreneerna, där jag varit c:a 10, resp. 8, gånger.

Jag tittade t ex igenom mina kartor över le Queyras och fann att det f knappt fanns en dal eller ett pass som jag inte besökt. Juni-juli 2015 utnyttjade jag det goda snöläget till att ta med mig pass på 2700-2800 m som fattats mig och som annars varit vanskliga den säsongen. Det blev turens tema.

Årets först tur blev ovanligt kort, 12 dagar, men gav mig 5 ypperliga läger, 2 nätter på camping under, och 2 före/efter, turen. För första gången på 3 år gick jag även en fjälltur, 8 dagar i Jäntlandsfjällen. Där gick jag också 1997, men bara stugor, och det var enormt vilken skillnad tältet gjorde denna gång. Om det blir mer iår återstår att se, men blir det mindre tält så har det snarast juridiska orsaker. Och inte blir det dagsutflykter från ett pensionat.

Obegripligt med alla dessa förmaningar om att lämna tältet hemma. Det har räddat mig på en tur när alla hotell i byn var utbokade. 1999 gick jag 15 dagar från St Gingolph vid Genèvesjön till Modane och jag mötte andra som ivrigt uppmanade mig att skicka hem tältet, för stugor fanns det ju "överallt" (jag hade planerat tältnätter efter dessa 15 dagar, men drabbades av en urinvägsinfektkion). På Arpontstugan inträffade samtidigt tre stora vandringsgrupper (varför, varför, varför går folk i såna grupper?). Det var outhärdligt trångt och skränigt i sovsalen så jag tältade för att inte bli ett nervvrak - i la Vanoise får man tälta invid vissa stugor 19-9.

Nä, tältet (1,1 kg) blir nog det sista jag släpper. Och det är alltså inte (som en del faktiskt tror) ngt slags puritanism, utan därför att det är praktiskt, bekvämt och skönt.

 

[thureb]

Läste Gunnar Anderssons spaning/kåseri och blev inte så förbryllad eller upprörd.

Han skiljer på vandring och promenad och det gör många av er som bidragit i tråden. Han prisar också vandring lite mera än promenader.

Sen hävdar han att friluftsindustrin försöker hitta nya nischer för att om möjligt sälja mera och den trenden har förstås funnits under lång tid.

Promenader och dagsturer har varit det flest gör i alperna under lång tid och det har kanske inte ändrats så mycket.

Jag har liksom Gunnar Anderssons börjat observera en ökad mängd människor på promenad där jag bor och i Halland där jag semestrar. En trend som jag tror är bra både för välbefinnande, kondition och folkhälsa.

Det ena utesluter inte det andra.

Thure

 

[camoscio]

Nja, själva poängen, om uttrycket tillåts, var "megatrenden" att jämställa promenader med vandring, vilket tydligen var bra - för vem och hur utreddes nog aldrig. Men ena stunden talar han om dagsutflykter i diverse främmande miljöer, som Alperna och Skottland (kombinerade med god mat etc.), nästa handlar det snarast om vardagsmotion, vilket väl är det som du observerat hemma och i Halland. Alltså, artikeln är hemskt virrig och späckade med tvärsäkra generaliseringar (samme författare hävdade för ett par år sen att svenska fjällen var unika genom sina markerade sommarleder; av min 9 vandringsländer är det bara Skottland som utmärkt sig genom frånvaron av markerade leder).

Under mina resor måste jag, speciellt i början av sommaren, ofta på plats söka information om förhållandena och därvid blir det ibland märkliga missförstånd. 1992 stegade jag t ex in på parkkontoret i Edolo för att förhöra mig om förhållandena på Il Sentiero dell'Adamello, en flerdagarsled där högsta passet är på 2900 m. Fyra gånger upprepade jag frågan och varje gång fick jag beskrivet en dagstur från låg höjd till sådär 1800 m, alltså inte ens över trädgränsen. Jag var gråtfärdig när jag gick därifrån. Nå, jag ringde en stuga och fick bra besked. (Sen var det förstås ett fåtal plusgrader och regn när jag skulle över det där passet - det första på hela turen - så den turen avbröt jag efter en enda dag.

 

[prospicientia]

För mig är det givetvis OK att man prisar dagsturer, och jag har gjort ett par resor till civiliserade länder i Europa där det varit både praktiskt och trevligt att vandra mellan hytter eller B&B. Dock har jag märkt att jag främst uppskattar turer från A till B och där målet är skapligt väldefinierat. Dagsturer som går i cirklar eller fram och tillbaks på samma sträcka motiverar mig helt enkelt inte lika mycket.

Dock händer något med motivationen om man lägger till en eller flera (utomhus-)övernattningar på en tur. Det ger på något sätt varje vandringsdag något att sträva mot. Det har ju sagts att det bästa målet är en nattslång rast och det vore ju oförskämt av mig att inte nöja mig med det bästa.

Skickat från min SM-G390F via Tapatalk

Jo, precis. För mig har alltid målsättningen och genomförandet av ett projekt varit långt viktigare än vad jag upplever på vägen. Sen må upplevelserna göra vandringen i slutändan, men utan ramarna har jag ingen motivation. Ger jag mig ut på en utflykt med några människor så ser jag det alltid som en förberedelse för ett stort projekt. Det kan nog reta rätt många som tycker att jag borde kunna lugna ner mig och bara njuta av stunden. Grejen är att jag på många sätt är ganska bekväm och lat av mig, vilket kanske kan låta ironiskt när jag vandrat 300 mil. Jag klagar på allting och tycker det är en pina att vandra, men jag är för feg för att ge upp i första taget. Hur gör man då?