Intressant fråga, som förstås kan problematiseras en del. Jag har drällt en del i området och gått alla de nämnda vägarna och några till.
Först vill jag hålla med en föregående om att absolut bästa plats att avsluta är Saltoluokta. All civilisations välsignelse på en gång: öl, bastu, middag på restaurang och säng under tak. Tvåa bland mål är Kvikkjokk. På båda ställena kommer man oundvikligen i slang med andra vandrare och kan skryta hejdlöst med sin bedrift (utom de gånger då det hela inte riktigt genomförts som tänkt...).
De fyra startplatsera, plus Sitoälvsbron har jag använt, både som start och mål. Hur man värderar dem beror i mitt fall mest på att jag vill upp på kalfjäll, att vandra på markerad led i skog kan jag göra hemma.
Då blir Suorva ett bra val. Ingen båt eller helikopter, och bara några kilometer till kalfjället. Orösad vildmark direkt. Ritsem betyder båt/helikopter och ett par mil Padjelantaled i skog till trädgränsen. Ganska fin vandring visserligen, men inte vad sarekvandraren längtar till. Detsamma gäller Kvikkjokk - lång vandring i skog på flerfilig Kungsled och över sankmarker. Saltoluokta som start är bra, om man inte tänkt sig spara det för målgången. Man når kalfjäll ganska snart, men gränsen till Sarek är längre bort, om man nu bryr sig om den formaliteten. De flesta väljer lång båtskjuts på antingen Pietsaure eller Sitojaure. Via Pietsaure har jag inte gjort, men via Kungsleden och Sitojaure ett par gånger. Då kommer man ganska genast in i Basstavagge och äventyret börjar. Alla dessa fyra nås med allmänna kommunikationer.
Sitoälvsbron är ytterligare ett alternativ. Dit kommer man inte med buss, i princip bara med egen bil. Men jag har faktiskt lyckats lifta både dit och därifrån. Då bör man kanske vara ensam och inte ha några tider att passa. Men där är en parkering med typiskt några tiotal bilar, så man kan vänta in sitt offer...
Cykelvägen, som den kallas, från parkeringen fram till Laitaure är tio km spikrak skogsväg. Ren transportsträcka. Vidare sex km led genom skog, eller båtskjuts. Om man inte prickar in en båtskjuts är det alltså bara att gå. Man kommer till Aktse, som ju är trevligt, med en särskilt bra bastu. Gränsen till Sarek är nära. Många tar sedan Rapadalen som jag undvikit eftersom jag gillar fjäll mer än skog.
Slutligen ett alternativ till, som jag tyvärr aldrig kommer att få uppleva: helikopter till Staloluokta och därifrån marsch rakt österut, norr om Alajaure till Alkavare kapell och in i Alkavagge. På vägen passerar man nära Sveriges Otillgänglighetspunkt. Bara det!
Jag var på väg i detta alternativ för några år sedan man fick problem med en gamma fotskada och måste hålla mig lite mindre otillgänglig, på Padjelantaleden. Sedan dess har jag strikt förbud utfärdat av barn och barnbarn att alls lämna trafikerade leder.
Först vill jag hålla med en föregående om att absolut bästa plats att avsluta är Saltoluokta. All civilisations välsignelse på en gång: öl, bastu, middag på restaurang och säng under tak. Tvåa bland mål är Kvikkjokk. På båda ställena kommer man oundvikligen i slang med andra vandrare och kan skryta hejdlöst med sin bedrift (utom de gånger då det hela inte riktigt genomförts som tänkt...).
De fyra startplatsera, plus Sitoälvsbron har jag använt, både som start och mål. Hur man värderar dem beror i mitt fall mest på att jag vill upp på kalfjäll, att vandra på markerad led i skog kan jag göra hemma.
Då blir Suorva ett bra val. Ingen båt eller helikopter, och bara några kilometer till kalfjället. Orösad vildmark direkt. Ritsem betyder båt/helikopter och ett par mil Padjelantaled i skog till trädgränsen. Ganska fin vandring visserligen, men inte vad sarekvandraren längtar till. Detsamma gäller Kvikkjokk - lång vandring i skog på flerfilig Kungsled och över sankmarker. Saltoluokta som start är bra, om man inte tänkt sig spara det för målgången. Man når kalfjäll ganska snart, men gränsen till Sarek är längre bort, om man nu bryr sig om den formaliteten. De flesta väljer lång båtskjuts på antingen Pietsaure eller Sitojaure. Via Pietsaure har jag inte gjort, men via Kungsleden och Sitojaure ett par gånger. Då kommer man ganska genast in i Basstavagge och äventyret börjar. Alla dessa fyra nås med allmänna kommunikationer.
Sitoälvsbron är ytterligare ett alternativ. Dit kommer man inte med buss, i princip bara med egen bil. Men jag har faktiskt lyckats lifta både dit och därifrån. Då bör man kanske vara ensam och inte ha några tider att passa. Men där är en parkering med typiskt några tiotal bilar, så man kan vänta in sitt offer...
Cykelvägen, som den kallas, från parkeringen fram till Laitaure är tio km spikrak skogsväg. Ren transportsträcka. Vidare sex km led genom skog, eller båtskjuts. Om man inte prickar in en båtskjuts är det alltså bara att gå. Man kommer till Aktse, som ju är trevligt, med en särskilt bra bastu. Gränsen till Sarek är nära. Många tar sedan Rapadalen som jag undvikit eftersom jag gillar fjäll mer än skog.
Slutligen ett alternativ till, som jag tyvärr aldrig kommer att få uppleva: helikopter till Staloluokta och därifrån marsch rakt österut, norr om Alajaure till Alkavare kapell och in i Alkavagge. På vägen passerar man nära Sveriges Otillgänglighetspunkt. Bara det!
Jag var på väg i detta alternativ för några år sedan man fick problem med en gamma fotskada och måste hålla mig lite mindre otillgänglig, på Padjelantaleden. Sedan dess har jag strikt förbud utfärdat av barn och barnbarn att alls lämna trafikerade leder.
Senast ändrad:
