Vandra i fjällen med medicinska och fysiska handikapp

Ibland dyker det upp inlägg där man nämner att man har vissa mer eller mindre alvarliga medicinska eller fysiska "handikapp". Det kan röra sig om snarkning, ryggproblem, astma, etc. Tänkte att det skulle vara intressant att spinna vidare på sånt i en egen tråd. Hur gör man för att kunna komma ut i fjällvärden trots sina fel och brister?

Jag kan börja med att berätta om mitt handikapp:
Om det är något i packningen jag, för allt silver i Sala, inte skulle lämna hemma (livsnödvändighet) så är det bettskenan och näsvidgaren. Jag liter av kraftig obstruktiv sömnapné, en sjukdom som gör att jag slutar andas 90 ggr i timmen eftersom tungan täpper till svalget! Dessutom snarkar jag söder hela svalget. Kroppen försvarar sig genom att "nästan" väcka mig varje gång det sker, så någon ordentlig nattvila blir det inte tal om. Som sidoeffekt blir jag också pinknödig c:a 4-5 ggr varje natt och måste gå upp. Detta klarar jag mig från om jag använder näsvidgare och apnéskena. Skenan drar fram underkäken och med den tungan så att det blir fri passage i svalget så att jag kan andas och slipper snarka sönder mig. Vandringen runt Keb 1998 gjorde jag innan jag fick skenan och då snarkade jag sönder gomtappen så att jag knappt kunde äta de sista dagarna, den blev t.o.m. infekterad.
Hemma använder jag en s.k. CPAP, som är en kompressor som trycker in luft i näsan på mig och lyfter undan tungan så att jag kan andas. Det är i och för sig bekvämare än en skena som drar i tänderna men kompressorn och ett 60Ah bilbatteri väger c:a 20kg tillsammans så det är nog inte att tänka på att ta med sig ;) (om man inte har en klövje-ren :)).

Vem vet, du kanske också är drabbad, det finns ett enormt mörkertal på denna åkomma. Inte bra för hjärtat att inte behandla den sjukdomen. Brukar du snarka mycket för att sedan bli tvärtyst och sedan börja snarka igen efter en stund, kolla med folk i din närhet, eller har du lätt att nicka till på dagen när du kör bil, sitter vid datorn eller i liknande situationer, hjälp finns!! Läs mer om Sömnapné på: SVTs hemsida eller på tandläkare Jan Abramsons hemsida

default.asp')
Ha de' ///Claes
Nygårdhs irrfärder i Fjällen
 
Diabetes

Maten för en diabetiker är ju vanligtvis inte särskilt svår att fixa. Hur gör man under en fjällvandring, finns det några speciella tips blir jag glad att få ta del av dem.
Hälsningar Yvonne
 

Lästips

Europas okända pärlor – 10 vandringar bortom turiststråken

Sugen på att packa väskan och vandra utanför Sverige? Då är den här listan för dig!

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

Tänk säkert i Sarek – fjällräddarens bästa råd

Sareks vackra natur lockar många. Men här är civilisationen långt borta. Utsidan har frågat fjällräddaren Mikael Oja om råd för en säker Sarektur.

Månadens fråga: Vandring i Sarek – varifrån utgår du helst?

Har du vandrat i Sveriges största högfjällsområde? Då vill vi veta: vilken plats tycker du är bäst att utgå från?
Mat för diabetiker...

...jag är inte diabetiker själv, men min fru har diabetes. Vi brukar torka mat själva i stor utsträckning som vi har med oss på vandring. Fungerar alldeles utmärkt och är oftast godare än frystorkat. Det blir kanske lite mer disk och tar lite längre tid iom att grejjorna måste blötläggas, men sätter man detta i förhållande till att du vet vad du får i dig så överväger detta evt. problem med disken. Man får dessutom lite mer variation i sin kost, som blir rätt enahanda...den ena påsen blå band (el.motsvarande) är den andra rätt lik. I princip ALLT går att torka (rökt fisk skall man väl vara lite försiktig med), börja experimentera med potatis, champinjoner och lök...
Det finns många bra böcker i ämnet att läsa.

Fullkornsbröd är inga konstigheter för en diabetiker, vad som kan vara problem är kanske söta soppor å sådant...men det är ingenting vi normalt plockar med oss. En chokladbit då och då är ingen katastrof för en diabetiker, iom att kroppen går på högvarv i uppförsbackarna så förbrukas energin direkt. Normalt brukar frugan kunna minska på sitt insulinintag under fjällvandringar för att inte få insulinkänning.

Torkad mat är bäst...även för en icke-diabetiker...
 
Efter att tidigare tyckt att 25-30 km dagsetapper var till för fröknar och dess likar, vaknade jag en fm upp på köksgolvet och hade j--ligt ont i bröstet.. Efter lite problemlösning, jag kom inte upp från golvet, tog jag mig till en telefon som jag kunde få ner på golvet och ringde SOS. Efter ett tag kom så ambulans och jourläkare och jag fick nitrex och kunde få ner pulsen så jag orkade meddela mig. Efter akutbehandling på lassarettet passerade jag flygande på bår hela vårdkön och blev bypassopererad samma dag. Sen dess har jag en del mediciner med mig jämt (tillräckligt många för att använda docetten som rytminstrument) och har lärt mig att 12-15 km promenader är alldeles lagom och vida trevligare än alternativet... Lättpackning är ett måste men även det vida bättre än alternativet...
Det går att leva med, väl...
Det är ett handikapp som bara syns i bastun och badet men det yttrar sig olika för alla som lider av det...
Ät klokt och sluta röka är tipsen, sen verkar det ju som val av rätt förfäder är viktigt men en smula svårkontrollerbart....

Go tur
 
Själv har jag haft turen att klara mig, men min vandrarkamrat fick efter en olycka amputera högerarmen högt upp. Högerhänt var han också.

Första åren var det problem med den hylsprotes han använde, som trycktes fast runt stumpen. Särskilt när vi vandrat länge under en dag eller på vintern, var stumpen svälld och det var svårt att få dit hylsan.

Numera har han två varianter av proteser. En elektrisk sak som känner av muskulaturen i stumpen. När han gör rörelsen att öppna handen, stängs den konstgjorda handen och vice versa. Han fick lära om. Den elektriska använder han i civilisationen. Den andra varianten styrs av en sele som sitter på andra axeln, av röreser i den axeln. Numera har han ett titanimplantat. Två stora skruvar som sitter fästa och nu har vuxit ihop med skelettet i stumpen. På skruvarna sitter en high-tech kolfiberadapter med bajonettfattning, där han kan fästa allt från en kapten Krok krok till knivar. Under våra vandringar använder han en "krok" som mest påminner om det verktyg man tar is med ur en ishink.

Tog såklart tid för honom att lära sig använda grejerna, men idag är det bara några få saker han har problem med. T.ex att lyfta en tung rygga på raka armar för att skicka upp högst upp i tågkupén går inte. Han får också tänka sig för så inte titanskruvarna bänds, bryts relativt fästet i skelettet. Skidåkning är lite knepigt, paddling går bättre. Men fiske och allt möjligt annat fungerar nu utan för mycket frustruation.

Raskesven
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips