Ja säg det.
Naturligtvis finns det berättelser i 'vi-form'. Men då måste man ju enas om att upplevelsen var likadan, då man skriver om den. Många berättselser i 'jag-form' är säkert utförda av vandrare som gått med någon annan, men av någon anledning valt att skildra det hela utifrån sin egen synvinkel.
Läser man exempelvis Axel Hambergs berättselser så tror man ju att han ensam knallade runt på Sareks toppar.. så var det naturligtvis inte.. Men idag upplever man ju starkt att han kanske gjorde det.. Skulle man frågat någon om hur dom tolkat Hamberg på trettiotalet skulle ju svaret blivit, 'Att han gick i grupp'.. Och visst..Det var en hel trupp som han förde kommando över.
På något sätt hör det unika 'jaget' ihop med ensamvandringen och den romantiska bilden och på någotvis uppskattas 'jag-formen' nog mer än en berättelse skriven i 'gruppform.. En hel skolklass vandringsberättelse genom Sareks dalar blir ju ofta en väldigt generell beskrivning.
Idag häpnar ju folk över om dom ser en hel grupp knalla runt..
Idag är kollektiva vandringsbeskrivningar ganska ute.. Dom fanns på tjugo- och trettio-talet då det var 'inne med kollektiva' lösningar.. bo ihop, vandra ihop. äta ihop och just uppleva naturen ihop.
Trendmässigt kan man gott säga att det i dagens läge går åt individens håll igen precis som under Romantikens era, vid förra sekelskiftet då 'kraftkarlar' och ensamvargar slet hårt. Men idag är det inte romantiken vi speglar oss i utan mer jämförelsen med andra individualister.
Vi värdesätter helt enkelt idag mer individens soloprestation, mer än kollektivets. Se bara på hur Mount Everset expeditionerna utvecklats.. Förr var det, en grupp som gemensamt erövrade berget. Idag klättrar ensamma själar upp..även om dom gör det i grupp så ses det ändå 'per individ'.
Jag har själv under mer än trettio års vandringar i Svensk fjällvärd sett hur det hela svängt...Idag definieras man av hur långt och hur tungt och med vilken high-tech-utrustning man har.. Att gå 40 kilometer på en dag, med 40 kilos packning är beundransvärt.. På det stillsamma sjuttiotalet var det fortfarande i någon mån en grupp som bestämde hur långt, hur länge man orkade.. Man tog hänsyn till detta.. I och med att önskan av att komsumera fjällvärlden snabbt och fort, blir dom extrema önskningarna flera... Det hela läggs på den individ som går..och som kan redogöra för det dessutom. Man pratar om: egna beslut, egen initiativkraft, gärna hårt och tufft och ger sig sjäv betyg utifrån dom krav man anser att andra ställer på en..
Man kör med snack som:'Du får skylla dig själv' ' Ge sig ut sjäv' och 'klara av' att stå emot.. När kollektivet bestämde, var det mer 'den gemensamma' upplevelsen av fjällvärlden som stod i centrum.. Naturen skulle vara något alla upplevde..och eller inbillade sig att dom gjorde. Idag pratar vi hellre om 'mitt tält, mitt kök och min utrustning..Och naturligtvis.. Varje individ har ett 'nick' här, precis som han eller hon har en dator att skriva på..
Så upplevelserna har individualiserats väldigt.
Så.. visst jag undrar precis som Du gör över detta...
