Saliv och sår

[schweingaard]

Hej!

Jag har ett svagt minne av att jag sett ett program eller läst en artikel om att sår läker snabbare om man slickar på dom.

Är det någon som har hört något om det?

Rent evolutionärt känns det troligt, annars skulle ju de skadade vargarna dö om slickade sina sår. Det är ju lite intressant eftersom munnen är en stor bakteriehärd.

/nisse

 

[KLAGER]

Munbakterier är möjligtvis bättre än jorbakterier, eftersom man i alla fall tidigare kommit i kontakt med dem. Men det är bättre att skölja rent i vatten (+tvål), en möjlighet som inte djuren inte alltid har.

 

[P.D]

Saliv inehåller en herrans massa antibakteriella medel.....

/P.D

 

[jonken]

Nej !!

I Munnen finns bakterier som inte är farliga när de är i munnen. Däremot är det inte bra att ha dem i blodbanan. Slicka inte på sår utan tvätta dem med tvål och vatten.

 

[-Patric-]

Var e Thureb när han behövs!

 

[bergh]

jag tycker att det slutar blöda snabbare om man slickar lite!

 

[P.D]

Re: Nej !!

I Munnen finns bakterier som inte är farliga när de är i munnen. Däremot är det inte bra att ha dem i blodbanan. Slicka inte på sår utan tvätta dem med tvål och vatten.

Allt är inte bakterier som glimmar !

Saliv neutraliserar även en mängd olika virus !
/P.D

 

[thureb]

Saliv är komplicerad

Hej!

Jag har ett svagt minne av att jag sett ett program eller läst en artikel om att sår läker snabbare om man slickar på dom.

Är det någon som har hört något om det?

Rent evolutionärt känns det troligt, annars skulle ju de skadade vargarna dö om slickade sina sår. Det är ju lite intressant eftersom munnen är en stor bakteriehärd.

/nisse

Nej jag vet väldigt lite om detta men skriver ändå ned ett par tankar.

Bakterierna i munnen kan vara mycket besvärliga om de hamnar på fel ställe. Det är en av förklaringarna till att bett från t ex hundar och människor ger svårläkta sår.

Samtidigt finns det mycket annat än bakterier i saliv. T ex finns det många antikroppar.

Sökte lite i Google och hittade bland annat detta http://www.seniors.gov/articles/1000/wounds.html
som skulle tala för en positiv effekt av saliv på sårläkning men också detta http://www.vin.com/VINDBPub/SearchPB/Proceedings/PR05000/PR00265.htm som talar emot.

Tillväxtfaktorer i saliv kan eventuellt ha betydelse http://diabetes.diabetesjournals.org/cgi/content/abstract/50/9/2100 i läkning av sår i den egna munnen.

Min egen uppfattning är att sår skall hållas så rena som möjligt. Om såret är förorenat bör det göras rent gärna med tvål och vatten. Att slicka i såret torde vara sämre än att använda tvål och vatten men jag känner inte till någon studie som belyst just detta.

Thure

 

[yoyo76]

Hmmm.....

Möjligtvis är det bättre än att sitta med jord o sten i såret, men saliven innehåller ganska så kraftiga anticoagulerande ämnen som kan förhindra/försena läkningen.


Johan

 

[PJE]

Angående vargar som slickar sina sår, jag satt och småläste en bok om hundsjukvård häromdagen i vilken en veterinär menade att det är en myt att hundars sår läker bättre om hunden slickar på dem. Enligt veterinären är det tvärt om, han menade att det var bättre att uttrycka det som att "en hundss sår läker ofta trots att hunden slickar på det"...

 

[Avslutat medl]

Re: Hmmm.....

... men saliven innehåller ganska så kraftiga anticoagulerande ämnen som kan förhindra/försena läkningen.

Men får man då inte, tillfälligt i alla fall, en större genomblödning som hjälper till att få bort "skit", eller?

/Ulf

 

[dave1]

Kväveoxid?

Under "kortklippt" kan man i läkartidningen nr28 1997, s. 2575 läsa bla följande...
"Slickar vi våra sår för att bilda kväveoxid?..//..det är ju känt att saliv innehåller antimikrobiella substanser som tiocyanat och lysozym samt att det nitrat som koncentreras i spottkörtlarna snabbt omvandlas till nitrit på tungan. Nästa steg innebär att nitrit reduceras till kväveoxid, en kraftigt antimikrobiell substans. Försöket, som redovisas som en insändare, tyder dock på att ytterligare en faktor är inblandad i denna reaktion, möjligen askorbat i saliven."
Och denna notis hänvisar till ett försök, publicerat som en insändare i Lancet 1997; 349:1776

/David