Pitonger, vad ska man göra med dem?

Vad göra med pitonger?

  • Låt dem vara tills de trillar bort, det är upp till klättrarna att använda eller inte använda dem.

    Röster: 11 28.9%
  • Ta bort samtliga, eftersom de inte är lämpliga som permanenta säkringar.

    Röster: 3 7.9%
  • Ta bort alla, ersätt med borrbult på de ställen inte naturliga säkringar kan läggas.

    Röster: 6 15.8%
  • Undersök samtliga, ersätt de dåliga med nya, om de behöver ersättas.

    Röster: 0 0.0%
  • Varje led, varje pitong, behöver en egen bedömning och åtgärd.

    Röster: 18 47.4%

  • Totala väljare
    38
  • Enkät stängd .
Pitonger, vad ska man göra med dem?
Frågan är inte ny, men aktualiseras kanske lite i och med tråden om Häggsta som startades nyligen.
Jag har gjort en omröstningstråd av detta eftersom jag dels tycker att de flesta argument nog egentligen redan skrivits på forumet förr, och eftersom det faktiskt finns ett begränsat antal sätt att betrakta företeelsen.
 
Bara en fundering: Om din omröstning är riktad specifikt mot fallet Häggsta kanske det ska göras ännu tydligare i texten till undersökningen?

Själv ser jag nämligen olika scenarier för olika klippor. På ett håll byter man ut dem mot bultar, på ett annat tar man bort dem eftersom man numera kan säkra bra med kammar, på ett tredje ställe får det vara kvar eftersom klubbarna inte kan ta ansvar för allt.

Så det inte blir något svårtolkat genomsnitt.
 

Lästips

Helgelandskusten – Tio äventyr längs Norges dolda pärla

Helgelandskusten räknas till världens främsta destinationer för havskajak. Här är tio höjdpunkter för dig som vill utforska den norska kustskatten.

Ryggsäcken för långa fjällturer – testa deuters toppmodell Aircontact Pro

Aircontact Pro är byggd för ambitiösa vandringar med tung packning och varierad terräng. Slitstark, bekväm och genomtänkt in i minsta detalj. ...

Månadens fråga: Värmebölja under vandringen - hur gör du?

Hur tänker du om höga temperaturer väntar under din planerade långtur: genomför vandringen, planerar om – eller ställer in?

Paddla i sommar: Tips och inspiration från Utsidans medlemmar

Utsidans redaktion tipsar om fem bloggar och forumtrådar som får oss att längta efter att färdas fram på vattenytan.
Jag skulle möjligen kunna tänkt mig att Häggsta skulle ha utrymme för ytterligare ett alternativ; att någon museal led bibehålls med piitonger, som ett slags utställningsobjekt. Jag har själv alltid tyckt att det varit en extra dimension att klättra i Häggsta och klippa pitonger som i vissa fall faktiskt suttit väldigt länge.
Fast, då tycker jag nog att det ryms under de alternativ som finns att rösta på... Det är väl kanske det sista alternativet du är ute efter - det finns inte EN lösning, man måste alltid väga in en rad möjligheter och orsaker till att åtgärda olika.

Alternativet finns därmed, och det är väl också så att Häggsta inte är den enda "historiska" klippan, så jag tror man kan tillämpa resonemanget på Häggsta, eller på vilken klippa som helst. Jag avser i alla fall inte bara Häggsta med undersökningen. Jag tycker att det bör finnas ett generellt sätt att resonera kring pitonger. Om det sen finns nån särskild led på Häggsta där man vet att pitongerna är slagna av Gillis Billing, så kanske man kan tycka att den leden ska ha EN bedömning, medan alla andra ska bedömas enligt nåt annat sätt. Då får man nog välja det andra alternativet och kommentera här att man tycker att det borde finnas nåt särskilt annat sätt att se det på, på nån särskild led (vilken?) på Häggsta. Jag inser att marginal och riskvilja kan variera för olika leder och olika klättrare, men samtidigt så kan inte frågan vara anpassad för ALLA klättrare om de flesta klättrare har olika önskemål... Säkringar sätter man ju i huvudsak för att få nån slags säkerhet i sin klättring, och det är nog det som många klättrare förväntar sig när de klipper en bult. Det går inte att bortse från att möjligheterna att bedöma en bult under klättring är begränsade, och att det dessutom kan vara ont om alternativ att välja på när man väl befinner sig på leden. Som någon har sagt i en klätterfilm: Det är ditt liv det handlar om!
 
Tack Mezzner, tror jag är med, jag valde också det sista alternativet.

Tanken med en "musei-led" är ny för mig och jag kan förstås inte låta bli att svara eftersom jag arbetade med fornlämningar på Riksantikvarieämbetet i 25 år... ;)

Jag har mycket svårt att tänka mig någon "museiled" där de enda säkringarna utgörs av odugliga rostpinnar.

Skälet är att om man faktiskt vill "bevara" en led (=en klättring) så måste man också se till att den "fungerar" och därmed byta ut material så att förhållandena är på något sätt jämförbara.

Och så fungerar det på de flesta håll inom kulturmiljövården: Vill man bevara och bo i ett gammalt hus måste man byta en del pannor. Ska man köra sin museimoped måste man hälla i ny olja.

Däremot tycker jag man kan låta en och annan gammal ringbult sitta kvar som patina och minne där man ändå kan säkra på annat sätt. Det är faktiskt roliga historiska spår och årsringar, jämförbara med när hittar ett gammalt mynt eller rostigt jordbrukredskap ute i en hage. Inget man behöver städa bort.
 
Det finns nog flera sätt att hålla sig med en museiled. Fördelen med den vore att den skulle kunna dokumenteras som sådan, och den som klättrar kunde själv välja om denne ville utsätta sig för de ev riskerna. Om man istället lämnar slagna bultar kvar, går det inte att bortse från att folk nyttjar dem som säkringar - även om det förstås handlar om personligt ansvar. Men om perdonligt ansvar alltid är det som ursäktar alla risker man låter finnas på en led, kan man ju också tycka att borrbultar ska sättas upp av valfri kvalitet, på godtyckliga avstånd, och att man kan lämna en nybultad nytur med orensade block och båtkarbiner i ankarbultarna.
 
Jag tvekade mellan sista alternativet och "ta bort, ersätt med borrbult där det inte kan läggas naturligt", och valde till slut det sistnämnda. I slutändan är en fast säkring en fast säkring och att behålla pitonger för att hålla originalstilen känns ungefär lika motiverat som att avstå från kamsäkringar på leder som klättrades innan de uppfanns. Det går liksom inte att hävda att man klättrar en pitongled i originalskick om man inte slår i pitongerna själv.

Obs, att jag pratar om att endast ersätta pitonger med BB i motsvarande läge. Inte borra i några extra när man ändå är igång.

Fast det ser jag bara som en grundprincip. Vissa berg, vissa leder och vissa lägen kräver egna hänsyn. K-märkta leder är en bra idé.
 
Sista alternativet... men slänger in en opponering mot "museileder". Är inte tanken bakom detta att ge en bild av hur det var förr? Det blir ju inte riktigt rätt, jag har svårt att tro att första bestigarna klättrade på lösa och rostiga pitonger.
 
Beträffande museileder så var det bara en tanke, eftersom man ibland talar om värdet av att bevara Häggsta utifrån dess historia.
Om sedan en bevarad led med pitonger skulle vara en led med gamla rostiga pitonger, men med flertalet bra egna lägg i själva verket, eller om det skulle vara en led med regelbundet bytta och kontrollerade pitonger, det låter jag vara osagt. Såvitt jag vet, så är det mycket svårt att på något sätt garantera att en pitong håller för en viss kraft även om den är bara ett år gammal.

När det gäller sista alternativet, så bör man f ö ha i huvudet att det alltid kan vara olika omständigheter för en led, men i det här fallet är det ju i grunden en teknisk anordning i form av en v-bult. lost-arrow, eller nåt annat som sitter där den sitter. Dess egenskaper påverkas inte väldigt mycket av vilken led eller klippa den sitter på.
 
Sattes pitonger alltid på lead, utan att belasta säkringspunkt förr, i häggsta exempelvis? Eller är förstabestigning av annan betydelse idag?
 
Bra fråga!
Utan att veta känns det väl sannolikt att man ibland satt säkringar av den här typen med topprep, eller hängandes från annan bult.

Det kanske inte alltid var så stor sak om man onsightade eller hur det gick till, och många leder blev ju först bestigna och därefter fribestigna. Det senare talar ju för att det kan ha suttit pitonger på leden redan under fribestigningen, men det vore intressant att höra av nån som är ÄNNU äldre än jag. Det här är ju saker som hände långt innan jag börjat klättra. Men det finns nog en och annan som borde kunna ha förstahandsuppgifter åtminstone från den senare delen av pitongtiden.
 
Jag var inte med riktigt i forntiden, men visst är det så att många slagna bultar på leder i sexaregistret och uppåt sattes dit när man gjorde kruxen artificiellt, med stegar etc.

När man sen friade lederna så fanns de där och användes nog. Lite som när man borrbultar en tur idag.

Annat är satt direkt vid tidiga bestigningar. Dessutom är massor redan utbytt i omgångar på olika sätt, även om det ser gammalt ut idag. (Har jag själv varit med om, tillsammans med klubben).

Redan på 70-talet bestämde man att slagna bultar i Häggsta skulle vara fasta, för att skydda klippan. Träna bultslagning och urdragning fick man göra någon annan stans.

Mycket blandat ursprung alltså och nog omöjligt att härleda någon etik eller stil ifrån.
 
Känns som att det då är svårt att behålla nån historisk aspekt i häggsta genom att inte bulta. Om inte folk är fria att börja banka i nån stor utsträckning
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips