Jag har en liten stoppring ca 5 cm upp på min pikmakarpik, vilket fungerar utmärkt (innan dess kunde inte jag heller använda piken). Går inte stoppringen igenom kan jag åka på isen. Har fungerat hitills (ca 10 år). För övrigt åker jag med den devisen att man ska pika så lite som möjligt, lyssnar hellre på knak i isen. I många lägen är stavar oumbärliga. Att då åka omkring med en pik med tung spets är som att återgå till de gamla träpikarna. Lisonpiken må vara bra för en liten exklusiv elit men för den vanliga skridskoåkaren tror jag att pikmakarpikar är ett bättre alternativ. Dessutom kanske det är så att olika pikar passar olika människor.