Padjelantaleden
Kampen mellan gummistövel och känga.
Årets fjällvandring förlades till Padjelantaleden. Vägen mellan Kvikkjokk och Ritsem skall mäta 16 mil. Hur mycket sanning det ligger i detta vill jag inte spekulera i. Däremot kan jag konstatera att kilometerskyltningarna efter leden vid ett flertal tillfällen gav motstridiga uppgifter. Om du skall gå från A till B så kan det stå att det är 15 km vid startpunkten. När du gått halva sträckan så kan en ny skylt dyka upp. Där det står att det är 7 km till A och 5 till B.
De kilometeruppgifter som ges i böcker eller på Internet var inte heller alltid överensstämmande med de som stod ute i naturen. Ja, nog gnällt om detta.
Denna vandring var emellertid den första jag gjort själv. Det var också den första jag gått så pass sent på året. En viss oro fanns därför att stugorna skulle vara fullbelagda och jag planerade därför att starta tidigt varje morgon så att plats fanns för mig vid nästa stuga. En oro som visade sig vara obefogad. Vidare hade jag planerat att gå leden på 9 dagar och en väntande helikopter i Ritsem skulle transportera mig tillbaka till bilen i Kvikkjokk. Att hålla den bokade helikoptertiden var inte heller några problem. Man kan gått ta leden på 7-8 dagar.
Dag 1: Kvikkjokk-Njunjes. 16 Km
Starten på vandringen börjar egentligen med en liten båtresa till startpunkten. På anslagstavlan upptäckte jag att den första båten gick 09.30 på morgonen. Detta tyckte jag var alldeles för sent. Därför fick jag personalen på Kvikkjokks fjällstation att ringa till överstyrman på båten. Styrman, som var en synnerligen trevlig man, och jag kom överens om att jag kunde få åka redan sju på morgonen. Således startade vi denna vackra morgon med en lätt båtresa. När jag väl kom på fötter och kunde börja ta in Tarradalens natur så förstod jag att detta var ett Shangri-La. En stor mängd vackra och färgsprakande blommor förhöjde mitt morgonhumör. Hela Tarradalen går man igenom på 2-3 dagar och det är sannerligen en fröjd för ögat.
Det skulle visa sig bli en varm dag. Myggorna var rikligt förekommande. Dock ej så att de attackerade. Kan det månde vara mitt supermyggstift som hindrade myggattacker? Ett par lätta vad under denna etapp, annars broar. Inga stigningar att tala om. Jag kavlade ner mina gummistövlar och dansade lätt fram bland blå och gula blomsterhav. Gummistövlar ja….här bestämde jag mig för att under dessa dagar se om det verkligen var behövligt med stövlar. Eller kanske kängor hade varit att föredra. Till Njunjes kom jag vid 11-snåret. Hettan hade blivit tuffare. Jag satt och njöt i solen vid stugan resten av dagen. Läste lite i min bok. Endast ett par till övernattade i stugan.
Dag 2: Njunjes-Såmmarlappa 19 Km
Gick upp tidigt och tyst. Var iväg vid 06.30 tiden. Vandringen denna dag börjar lite brant. Men egentligen är det inte stigningen som är jobbig. Det var desto mer negativt med blockterrängen i början på etappen.Men vandringen övergår till en fin lättvandrad dag. Lätt molnighet. Bra temperatur. Och myggorna är bortblåsta av en fin vind. Blommor,blommor och åter blommor förgyller dagen. Ett antal hugg i hjärtat får jag då Ripor plötsligt stiger till luften mitt framför fötterna.. Gott om Ripa på denna etapp. Till Såmmarlappa kommer jag vid 12.30 tiden. Även här visar det sig att jag skulle vara själv tillsammans med ett par kvinnor från Norge. Alltså…inga överbeläggningar.
Dag 3 :Såmmarlappa-Tuttoar 24 km
Denna dag skulle jag egentligen gått till Tarraluoppa. Men jag inser att det är för kort med 13 km. Därför går jag vidare till Tuttoar.Vandringen är stigande upp mot kalfjället. Regnet hänger i luften, men släpper aldrig loss. En envis blåst påminner sig hela tiden. Jag tar en fikapaus i Tarraluoppa. Stugvärden där ser förvånad ut att det kommer vandrare så tidigt. En intressant notis är att Tarraluoppa ligger i Sarek. Hur många har tänkt på det? Ta fram kartan och se hur gränserna går. Efter pausen kommer en stigning mot Tuottar. Annars är det lättgånget. Blåsten vid Tuottar gör dock att hela stället andas tråkighet. Kalla stugor med element som visar sig ha fel instruktioner hur dessa skall fungera. Instruktionerna är inte ändrade i Tuottar. Dock ser jag att vid de stugor där jag senare kommer att övernatta är önskvärda ändringar gjorda. De två norska kvinnorna kommer för att dela hus med mig. Det visar sig att den ena kvinnan har plastpåsar i sina kängor. Detta då hon fått in vatten i kängorna när hon vadade. Jag konstaterar att stövlarna tagit ledningen med 1-0.
Det är otrevlit blåsigt ute. Vi sitter inne i stugan och pratar. Norskorna vet att jag vill upp tidigt nästa morgon. De talar om för mig att jag bara behöver gå, så diskar och städar de efter mig. Jag tackar för den vänligheten. De sätter i öronplugg för att inte vakna när jag går upp.
Dag 4: Tuottar- Staloluokta 18 km
En riktigt fin och lättvandrad rutt. Som ett dansgolv. Kanontemperatur och vindstilla. Jag kommer iväg riktigt tidigt. Mår fint i den optimala tystnaden. Naturen är lätt böljande. Jag går lätt och avslappnat. Så dyker plötsligt en skylt upp efter två timmar att jag gått 9 kilometer! Kan detta vara möjligt? Redan gått halva sträckan och klockan är 7 på morgonen. Men där jag står har jag en fin utsikt ner mot sjön Virihaure och Staloluokta. Jag beslutar mig för att njuta de värmande morgonsstrålarna med en fika. Här gör jag det misstag jag annars aldrig gjort. Jag tar inte på mig min varma tröja, vilket jag alltid gör vid raster. Svetten får kyla ned mig, under den timme jag sitter och njuter mitt kaffe och utsikten. Tröjmisstaget får jag betala ett par dagar senare. Turen går vidare, nedåt. Till lite vegetation och lite mygg. Men ack ack så många smörblommor och smörbollar. Lyrisk blir jag av allt det gula. En familj står vid en bäck. De har tagit av sig skor och strumpor. De torkar sina fötter med handukar. Jag förstår att de vadat utan sina kängor. Mamman i familjen tittar upp på mig när jag går rakt i vattnet. Hon suckar uppgivet…..oooo stövlar. Och jag tänker att nu så står det 2-0 till stövlarna över kängorna. Mot slutet av etappen möter jag en kvinna som har både en ryggsäck och en magsäck!!!!! Ja jag menar en säck på magen. Senare får jag veta av de två norska kvinnorna att den tvåsäckade kvinnan var från Belgien och hade tagit med sig en hel drös gryn från hemlandet som hon bar på i säcken där fram. Anyway, jag kommer fram till ett i sol lapande Staloluokta. Ett sameviste som ligger vid Sveriges vackraste sjö.Här finns många rum att välja på. Ett stort kök att laga sin mat i. Mer vandrare här än tidigare. Det finns två shops där man kan handla på sig lite mat om man vill. Här sitter jag en stor del av dagen på klipporna med utsikt över Virihaure. Njuter en Norrlands och njuter också av att jag de facto gjort en tvätt av mig och mina fåtal kläder. Detta är livet. Lugnt och harmoniskt. Snöklädda berg och en spegelblank sjö. Man kan se ett antal helikoptrar som hämtar och lämnar turister nere vid sjön. Efter några timmar kommer de två norska kvinnorna. Lika glada som alltid. I morgon skall de gå mot Norge och jag skall gå mot Arasluokta.
Dag 5: Staloluokta-Arasluokta 12 km
Nu följer två korta etapper. Jag funderar på att ta bägge i en. Men eftersom jag redan ligger en dag före mitt schema och inte vill vänta ytterliggare på helikoptern vid slutmålet så beslutar jag mig för att endast gå till Arasluokta. På morgonen så gör en av de norska kvinnorna en termos med nyponsoppa åt mig.Sedan tackar de för en trevlig bekantskap. Jag ser en våg som jag hänger upp min ryggsäck på. Den väger 13 kilo. Då har jag ändå med mig egen sovsäck som jag fått plats med i ryggsäcken. Utan den hade jag sparat ytterliggare gram. Den här etappen bjuder på riktigt branta stigningar. Dagen är varm och skjortan är snabbt svettig. Jag möter fler vandrare än tidigare. Jag hittar en vidunderlig utsikt över Arasluokta och sjön Virihaure. Nu har jag tagit på mig en varm tröja vid fikat. Njuter av stillheten En del vandrare passerar, röda av ansträngning i de branta partierna. När jag kommer fram till Arasluokta får jag leta i samevistet efter stugvärden. Jag får veta att i fjällkapellet skall det spelas musik at en gittarist på kvällen. Det kan ju vara häftigt att gå på. Fram till dess så lagar jag mat. Sitter på min altan till stugan. En riktigt fin sommarkväll. Går bort till en forsande älv för att dricka upp mig på vatten, då jag känner att jag svettats mycket under dagen. Sitter där vid forsen och ser på allt fint dricksvatten som passerar. Jag tänker att det ändå är en fin natur som vi måste ta väl hand om. På kvällen lyssnar jag på musik. Ett tjugotal personer sitter där. Efter 45 minuter är det slut.Jag går hem till min stuga och kollar in etappen för nästa dag. Jag ser att den visserligen är på högre höjder en dagens etapp. Men inte alls några branta stigningar. Så en lätt framåtböjd vandring att vänta.
Kampen mellan gummistövel och känga.
Årets fjällvandring förlades till Padjelantaleden. Vägen mellan Kvikkjokk och Ritsem skall mäta 16 mil. Hur mycket sanning det ligger i detta vill jag inte spekulera i. Däremot kan jag konstatera att kilometerskyltningarna efter leden vid ett flertal tillfällen gav motstridiga uppgifter. Om du skall gå från A till B så kan det stå att det är 15 km vid startpunkten. När du gått halva sträckan så kan en ny skylt dyka upp. Där det står att det är 7 km till A och 5 till B.
De kilometeruppgifter som ges i böcker eller på Internet var inte heller alltid överensstämmande med de som stod ute i naturen. Ja, nog gnällt om detta.
Denna vandring var emellertid den första jag gjort själv. Det var också den första jag gått så pass sent på året. En viss oro fanns därför att stugorna skulle vara fullbelagda och jag planerade därför att starta tidigt varje morgon så att plats fanns för mig vid nästa stuga. En oro som visade sig vara obefogad. Vidare hade jag planerat att gå leden på 9 dagar och en väntande helikopter i Ritsem skulle transportera mig tillbaka till bilen i Kvikkjokk. Att hålla den bokade helikoptertiden var inte heller några problem. Man kan gått ta leden på 7-8 dagar.
Dag 1: Kvikkjokk-Njunjes. 16 Km
Starten på vandringen börjar egentligen med en liten båtresa till startpunkten. På anslagstavlan upptäckte jag att den första båten gick 09.30 på morgonen. Detta tyckte jag var alldeles för sent. Därför fick jag personalen på Kvikkjokks fjällstation att ringa till överstyrman på båten. Styrman, som var en synnerligen trevlig man, och jag kom överens om att jag kunde få åka redan sju på morgonen. Således startade vi denna vackra morgon med en lätt båtresa. När jag väl kom på fötter och kunde börja ta in Tarradalens natur så förstod jag att detta var ett Shangri-La. En stor mängd vackra och färgsprakande blommor förhöjde mitt morgonhumör. Hela Tarradalen går man igenom på 2-3 dagar och det är sannerligen en fröjd för ögat.
Det skulle visa sig bli en varm dag. Myggorna var rikligt förekommande. Dock ej så att de attackerade. Kan det månde vara mitt supermyggstift som hindrade myggattacker? Ett par lätta vad under denna etapp, annars broar. Inga stigningar att tala om. Jag kavlade ner mina gummistövlar och dansade lätt fram bland blå och gula blomsterhav. Gummistövlar ja….här bestämde jag mig för att under dessa dagar se om det verkligen var behövligt med stövlar. Eller kanske kängor hade varit att föredra. Till Njunjes kom jag vid 11-snåret. Hettan hade blivit tuffare. Jag satt och njöt i solen vid stugan resten av dagen. Läste lite i min bok. Endast ett par till övernattade i stugan.
Dag 2: Njunjes-Såmmarlappa 19 Km
Gick upp tidigt och tyst. Var iväg vid 06.30 tiden. Vandringen denna dag börjar lite brant. Men egentligen är det inte stigningen som är jobbig. Det var desto mer negativt med blockterrängen i början på etappen.Men vandringen övergår till en fin lättvandrad dag. Lätt molnighet. Bra temperatur. Och myggorna är bortblåsta av en fin vind. Blommor,blommor och åter blommor förgyller dagen. Ett antal hugg i hjärtat får jag då Ripor plötsligt stiger till luften mitt framför fötterna.. Gott om Ripa på denna etapp. Till Såmmarlappa kommer jag vid 12.30 tiden. Även här visar det sig att jag skulle vara själv tillsammans med ett par kvinnor från Norge. Alltså…inga överbeläggningar.
Dag 3 :Såmmarlappa-Tuttoar 24 km
Denna dag skulle jag egentligen gått till Tarraluoppa. Men jag inser att det är för kort med 13 km. Därför går jag vidare till Tuttoar.Vandringen är stigande upp mot kalfjället. Regnet hänger i luften, men släpper aldrig loss. En envis blåst påminner sig hela tiden. Jag tar en fikapaus i Tarraluoppa. Stugvärden där ser förvånad ut att det kommer vandrare så tidigt. En intressant notis är att Tarraluoppa ligger i Sarek. Hur många har tänkt på det? Ta fram kartan och se hur gränserna går. Efter pausen kommer en stigning mot Tuottar. Annars är det lättgånget. Blåsten vid Tuottar gör dock att hela stället andas tråkighet. Kalla stugor med element som visar sig ha fel instruktioner hur dessa skall fungera. Instruktionerna är inte ändrade i Tuottar. Dock ser jag att vid de stugor där jag senare kommer att övernatta är önskvärda ändringar gjorda. De två norska kvinnorna kommer för att dela hus med mig. Det visar sig att den ena kvinnan har plastpåsar i sina kängor. Detta då hon fått in vatten i kängorna när hon vadade. Jag konstaterar att stövlarna tagit ledningen med 1-0.
Det är otrevlit blåsigt ute. Vi sitter inne i stugan och pratar. Norskorna vet att jag vill upp tidigt nästa morgon. De talar om för mig att jag bara behöver gå, så diskar och städar de efter mig. Jag tackar för den vänligheten. De sätter i öronplugg för att inte vakna när jag går upp.
Dag 4: Tuottar- Staloluokta 18 km
En riktigt fin och lättvandrad rutt. Som ett dansgolv. Kanontemperatur och vindstilla. Jag kommer iväg riktigt tidigt. Mår fint i den optimala tystnaden. Naturen är lätt böljande. Jag går lätt och avslappnat. Så dyker plötsligt en skylt upp efter två timmar att jag gått 9 kilometer! Kan detta vara möjligt? Redan gått halva sträckan och klockan är 7 på morgonen. Men där jag står har jag en fin utsikt ner mot sjön Virihaure och Staloluokta. Jag beslutar mig för att njuta de värmande morgonsstrålarna med en fika. Här gör jag det misstag jag annars aldrig gjort. Jag tar inte på mig min varma tröja, vilket jag alltid gör vid raster. Svetten får kyla ned mig, under den timme jag sitter och njuter mitt kaffe och utsikten. Tröjmisstaget får jag betala ett par dagar senare. Turen går vidare, nedåt. Till lite vegetation och lite mygg. Men ack ack så många smörblommor och smörbollar. Lyrisk blir jag av allt det gula. En familj står vid en bäck. De har tagit av sig skor och strumpor. De torkar sina fötter med handukar. Jag förstår att de vadat utan sina kängor. Mamman i familjen tittar upp på mig när jag går rakt i vattnet. Hon suckar uppgivet…..oooo stövlar. Och jag tänker att nu så står det 2-0 till stövlarna över kängorna. Mot slutet av etappen möter jag en kvinna som har både en ryggsäck och en magsäck!!!!! Ja jag menar en säck på magen. Senare får jag veta av de två norska kvinnorna att den tvåsäckade kvinnan var från Belgien och hade tagit med sig en hel drös gryn från hemlandet som hon bar på i säcken där fram. Anyway, jag kommer fram till ett i sol lapande Staloluokta. Ett sameviste som ligger vid Sveriges vackraste sjö.Här finns många rum att välja på. Ett stort kök att laga sin mat i. Mer vandrare här än tidigare. Det finns två shops där man kan handla på sig lite mat om man vill. Här sitter jag en stor del av dagen på klipporna med utsikt över Virihaure. Njuter en Norrlands och njuter också av att jag de facto gjort en tvätt av mig och mina fåtal kläder. Detta är livet. Lugnt och harmoniskt. Snöklädda berg och en spegelblank sjö. Man kan se ett antal helikoptrar som hämtar och lämnar turister nere vid sjön. Efter några timmar kommer de två norska kvinnorna. Lika glada som alltid. I morgon skall de gå mot Norge och jag skall gå mot Arasluokta.
Dag 5: Staloluokta-Arasluokta 12 km
Nu följer två korta etapper. Jag funderar på att ta bägge i en. Men eftersom jag redan ligger en dag före mitt schema och inte vill vänta ytterliggare på helikoptern vid slutmålet så beslutar jag mig för att endast gå till Arasluokta. På morgonen så gör en av de norska kvinnorna en termos med nyponsoppa åt mig.Sedan tackar de för en trevlig bekantskap. Jag ser en våg som jag hänger upp min ryggsäck på. Den väger 13 kilo. Då har jag ändå med mig egen sovsäck som jag fått plats med i ryggsäcken. Utan den hade jag sparat ytterliggare gram. Den här etappen bjuder på riktigt branta stigningar. Dagen är varm och skjortan är snabbt svettig. Jag möter fler vandrare än tidigare. Jag hittar en vidunderlig utsikt över Arasluokta och sjön Virihaure. Nu har jag tagit på mig en varm tröja vid fikat. Njuter av stillheten En del vandrare passerar, röda av ansträngning i de branta partierna. När jag kommer fram till Arasluokta får jag leta i samevistet efter stugvärden. Jag får veta att i fjällkapellet skall det spelas musik at en gittarist på kvällen. Det kan ju vara häftigt att gå på. Fram till dess så lagar jag mat. Sitter på min altan till stugan. En riktigt fin sommarkväll. Går bort till en forsande älv för att dricka upp mig på vatten, då jag känner att jag svettats mycket under dagen. Sitter där vid forsen och ser på allt fint dricksvatten som passerar. Jag tänker att det ändå är en fin natur som vi måste ta väl hand om. På kvällen lyssnar jag på musik. Ett tjugotal personer sitter där. Efter 45 minuter är det slut.Jag går hem till min stuga och kollar in etappen för nästa dag. Jag ser att den visserligen är på högre höjder en dagens etapp. Men inte alls några branta stigningar. Så en lätt framåtböjd vandring att vänta.
)
