Men navigering har väl inte så mycket att göra med risken för olycksfall och möjligheten att larma?
Nödsändare, bra eller dåligt?
- Trådstartare GustavOh
- Start datum
Nej, du har helt rätt, men vet man att man inte kan kommunicera längs vägen blir man ju mycket mer noggrann med förberedelser och vägval. Framför allt blir man bättre på att förmedla sig innan turen istället för under vägen.
Men det är inte för alla naturligtvis. Man måste ju själv avgöra bästa sättet att "säkra" sin vandring.
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
En transceiver är helt onödig så länge du inte rör dig i lavinterräng. Då behöver du även vänner som har transceiver, spade och sond och vet hur man söker.
Och även där som med nödsändare så går kunskap och erfarenhet före prylar för att det ska bli så säkert som möjligt.
Senast ändrad:
Bra idé! Ändå fortsätter samma diskussion i den gamla tråden så att det blivit ännu rörigare. Längtar efter en moderator. För övrigt passar tråden bäst i "Säkerhet och räddning".
Ber om ursäkt då jag är medskyldig, bara hoppat in i tråden jag fått svar i utan större koll på vilken tråd.
Du missar poängen med en nödsändare. Som är att få hjälp.
Jag tror kanske du missuppfattade vad jag skrev. Jag ska inte gå i polemik; håller med om det du skriver.
Tack för ett utförligt svar Joanna!Kort svar: nej på bägge.
Lååångt svar:
...men det kan bero på att jag inte (som du gjorde?) skickar uppdateringar av min position till någon. Eller för den delen använder den lilla prylen till någon kommunikation ö h t (utom såklart i det potentiella katastrofläge som hittills inte inträffat).
Tvärtom är familjen tillsagd på skarpen att de inte ska förvänta sig någon kontakt (jag begick för länge sen misstaget att lova höra av mig från en fjällstation jag tänkt passera, och gör aldrig om det...). Skillnaden mot förr är bara att de vet att jag vid behov kan kalla på hjälp, men den skillnaden är dramatisk ur deras synvinkel - och därmed mycket värd också för mig. Ett par av dem har onödigt livlig fantasi; särskilt mina barns fader, som både har lite vaga föreställningar om vad jag egentligen sysslar med därute, och dessutom gärna projicerar sin egen höjdskräck på det hela.
Jag skaffade alltså till slut en InReach främst för att slippa oroa mig för att mina anhöriga ska oroa sig. Nu slipper jag ge dem förplanerade ruttbeskrivningar, som jag ändå varken kan eller har lust med att hålla mig till i ledlös terräng. Så min frihet att improvisera, lyda spontana infall, besluta efter väder, vind eller en plötslig anblick av en lockande topp, och alltså verkligen "vara i nuet" - har tvärtom ökat. Eller tja, jag tog mig väl den friheten innan också, men på bekostnad av mina anhörigas oro.
Den lilla grunkan hänger på axelremmen och är normalt sett totalt bortglömd. Men jag är inte principiellt teknikfientlig (tvärtom) och tackar inte nej till användbara finesser vid behov. På en tre veckors vandring längs (ungefär) HRP användes den faktiskt en gång till att dubbelkolla min position i en total whiteout i brant terräng, och två gånger för att kolla väderprognosen när det såg lite tveksamt ut.
Och självklart är det inget fel eller "upplevelse-störande" med själva grundsyftet: att kunna få hjälp i ett verkligt nödläge. Jag känner inte att vetskapen om den möjligheten påverkar mitt beteende och/eller mina riskkalkyler. Kan inte se någon skillnad på detta och på att man bär med sig annan nödutrustning (t ex vissa sjukvårdsgrejer) som man hoppas aldrig behöva använda.
Kanske för att jag inte är den sortens person som får kickar av risken i sig, eller som Hasse beskriver det - "känner mig som en king" om jag gjort något farligt. Det är inte därför jag är därute. Det är inte ens därför jag har klättrat. Det är liksom tvärtom - jag tar absolut en hel del (kalkylerade) risker, men bara när jag tycker att de är värda att ta. T ex för att uppleva något som inte kan upplevas annars. Men jag upplever ju inte mindre under en toppbestigning, om jag har en nödfilt i benfickan, eller en nödsändare på axelremmen.
PS
Om bara en liten del av alla ensamvandrares anhöriga är funtade som mina, så tror jag dessutom att vetskapen om att vederbörande kan larma vid behov minskar antalet onödiga larm och räddningspådrag.
När det gäller risktagande så skulle jag inte säga att jag får någon "kick" av det heller, Däremot är riskbedömningen en del av upplevelsen för mig. Det är ingen guide eller myndighet som avgör om den där jokken är lämplig att vada - det är jag.
Det står var och en fritt att inte läsa trådar man inte finner nöje i. Tonen är oliktänkande men inte otrevlig om du frågar mej, dvs inom utsidans regler.
/Patrik
För mej är det är ju inte frågan om antingen eller utan både och. Kunskap & erfarenhet förstärkt med nödsändare (alt kunskpa&erfarneht + guide och tranceiver på skidor i lavinterräng).
/Patrik
Transcievers är ingen garanti för att man överlever en lavin, men saknar man det är det närmast en garanti för att man inte gör det. Sen utesluter det naturligtvis inte kunskap och att man tränar på sök. Det är dock möjligt att tekniska hjälpmedel och ballongryggor påverkar riskbeteendet men varje år dör det ju många som bär både transcievers och har utlösta ballonger så det är naturligtvis viktigt att ändå göra en riskbedömning.
Nödsändare kommer nog finnas hos de flesta snart. Iphone har redan funktionen "Nödanrop via Satellit" men den är ännu begränsad geografiskt.
Nödsändare kommer nog finnas hos de flesta snart. Iphone har redan funktionen "Nödanrop via Satellit" men den är ännu begränsad geografiskt.
