Myrmark

[lailai]

Min första vandring var jag förvårnad över myrmarkerna, som till viss del inte var spänger utan bara stig. Nu vet jag bättre men känner en viss oro över att stöta på det framöver, särskilt som jag alltid går själv.

Osäker på om det blivit en fix idé eller om det är sunt förnuft så behöver lite tankehjälp, hur ställer ni er till myrmarker?
Är de något man vänjer sig vid att klaffsa runt i?
Ska man oroa sig för att trampa ner sig och dö svältdöden när hjortronen runt en tar slut och man sitter fast?
Ska man undvika de helt efter regnperioder?
Hur tar man sig över de på bästa sätt?
Hur tar man sig upp på bästa sätt?

 

[nilssa]

Jag tycker myrmarker är något man vänjer sig vid och till och med kan lära sig att gilla!

Det kan ju bli en liten utmaning vad gäller vägval och så, men det är en del av att gå i skandinaviska fjäll, och något som skiljer ut de områdena från tex Alperna. Sen kan ju en myr vara väldigt vacker, och om jag kunde mer om fjällväxter skulle jag säkert uppskatta det ännu mer. På vårvintern är det fantastiskt att skida över myrar.

Det finns mycket positivt att säga om myrar, det enda man kanske undviker är att slå upp tältet just där.

 

[smux]

Myrmark hör ju till skandinavisk natur, och med erfarenhet lär man sig var det är enklast att gå. Ett tips är även att använda vandringstavarna och känna efter var det är fast och bär innan man flyttar fötterna, inte minst för att undvika gå ner i sumphålor. Bra kängor eller stövlar gör även att man klarar sig torrskodd även om man behöver klafsa genom lite blötare/leriga områden.

 

[adabok]

Man vänjer sig.

I fjällen använder jag vattensportsskor, med idén att de torkar fort efter att man oundvikligen blir blöt. Är det kallt och blött länge använder jag vattentäta strumpor eller plastpåsar i skorna.

Väntar jag mig att det ska vara mycket myr (typ plocka hjortron) är det stövlar som gäller.

 

[Chrille74]

En gång när jag vandrade mellan Skierffe och Aktse gick jag genom ett lerigt ställe och där fanns det ett slukhål eller lite kvicksand där ena foten sjönk ner direkt till ovanför knäet. Men det är nog inte så jättevanligt i Sverige, men sånt finns. Landskapet förändras hela tiden när man vandrar omkring. Så bara blötmark och sånt brukar det inte vara. Till slut så ser man bättre mark i sikte. Lite som orientering.

 

[graylingman]

Med erfarenhet lär man sig var man kan ta sig fram utan att sjunka ner för mycket. Man läser av vegetationen, vilka mossor som växer osv.