Jag är extremt frusen om fötterna, men tycker det funkar helt OK att vandra* i snö/is och i varje fall ner till ca 10 minusgrader med mina enkla antika Jämtkängor. Hela idén är ju att jag själv väljer hur mycket isolering jag stoppar i dem. I mitt fall blir det dubbla ullfiltsulor (inte de med plast på undersidan, utan de jämntjocka homogena) och tre par ullfrotéstrumpor - de två mellersta skulle jag klassa som medeltjocka, det yttersta är en väldigt tjock "jägarstrumpa" med filtad fot.
Eftersom jag polstrar nästan lika mycket på sommar/höstvandringar för fuktbuffringens skull, är kängstorleken anpassad efter detta. Bara liner + Woolpower 400 skulle jag inte klara mig med ens på sommarfjället.
Reservation: jag upplever att den stora skillnaden mellan olika skor/kängor är hur mycket värme de leder bort ner genom sulan, vilket kan vara svårt att helt kompensera med innersulor. Och det blir ännu mer avgörande, om man tänkt stå stilla i snön längre stunder. Jag har en liten misstanke om att nyproducerade Lundhagare kan vara sämre i det avseendet än mina uråldriga, som fortfarande är byggda med en äkta läderbindsula och en relativt "luftig" Skywalk yttersula, än de nya med syntetisk bindsula och mer massiva yttersulor.
* Allt ovan alltså under förutsättning att jag rör mig, åtminstone lite måttligt. Står jag stilla, är det INGET som funkar för mina evigt iskalla fötter - inte ens i rumstemperatur
. Så ta hela utläggningen för vad den är - vi funkar olika allihop. Passa på och pröva dig fram nu i den tidiga köldvågen.
