Hade problem med knän och fotvalv mellan jag var 20-25 år -- fick jätteont i knät och/eller fotvalvet av mer än 4 km löpning eller 10 km gång på hårt underlag. Veckolånga fjällvandring gick nätt och jämt -- samma sak med 2 h innebandy per vecka -- troligtvis pga mindre monoton belastning. Gick hos fysioterapeut och fick gjutna inlägg samt utprovade joggingskor hos Löplabbet. Kunde hjälpa något på marginalen men tog aldrig bort smärtan utan gjorde max att det gick att uthärda någon kilometer ytterligare.
När jag var i 25-årsåldern bestämde jag för att ta tag i det och snubblade över barfota/minimalistiska skor på forum och läste på allt jag kunde kommer över. Till slut beställde jag någon modell med 3 mm sula från Vivobarefoot. Såg att många gjorde misstaget att inte vänja fötterna tillräckligt långsamt så bestämde mig för att värma upp ordentligt.
Första året använde jag dem på korta promenader 1-2 gånger i veckan, året därpå använde jag dem varje dag på kontoret. År 3-4 fortsatte jag använda dem i vardagen men fortfarande inte för längre joggning. Runt år 5 började jag jogga med dem. Första gången endast någon kilometer och sedan byggde jag på det med någon kilometer per månad. (Om man har ett steg där man sätter i hälen först så måste man för att det ska fungera med minimalistiska skor träna om sitt steg så att man sätter i framfoten eller mellandelen först -- att öva in detta var också en stor grej.)
Mot slutet av året kunde jag utan problem springa 8 km två gånger i veckan. Nu fem år senare är nästan alla mina skor utbytta till olika minimalistiska modeller -- blir en slags drog. Nu använder jag skor med tunna sulor till vardags men med följande undantag:
- normala dämpade inomhusskor vid inomhusidrott
- hybridskor med 0 mm drop, bred tåbox och 10 mm sula vid lättviktsbetonad vandring (lågland eller exempelvis sommarens långvandring av Nordkalottleden)
- Lundhags Forest II vid tungpackning eller kallare höstjällvandring
Mest troligen kräver det inte 5 år att vänja fötterna som jag gjorde -- men man ska nog tänka att det tar mer än ett år om man bara haft "vanliga" skor innan.
För min kropp så hjälpte inget av det som vården kunde erbjuda -- däremot gjorde byte av skotyp underverk -- likväl så kan motsatsen också vara sann -- finns de som behöver gå hos fysioterapeut men försöker med barfotaskor först som kanske i vissa fall förvärrar problemen.
En positiv externalitet -- bortsett från att mina ben/knäåkommor nuförtiden nästan endast gör sig påminda om jag gör mer än 1500 höjdmeter neråt samma dag -- är att det är bra mycket roligare att bara ta en promenad pga, som DoktorGlas skriver, det är mer taktilt, dvs fler nerver blir inblandade i varje steg. Hjälper åtminstone mig att vara mer närvarande i nuet när jag promenerar.
Med allt detta skrivet -- förvänta dig inte att barfota/minimalistiska skor är någon slags universallösning på fot/knäåkommor -- dock var det texter som denna som gav mig en puff i rätt riktning mot en utväg som var rätt för min kropp.
