Problemet med den här diskussionen är att den spretar åt många håll och att mycket tenderar att dras till sin spets.
Jag bodde 2016 till 2021 i Jokkmokk efter att ha jobbat i huvudstaden några år. Jag kan inte nog betona den värme och öppenhjärtlighet som jag möttes av från många samer. Jag har lärt känna många som nu är vänner, både renskötare och andra med "vanliga" jobb; som jobbar inom besöksnäring, eller är duktiga entreprenörer på olika sätt. Jag har varit med på sarvslakt i Guorbak, fått ovärderliga tips på fiskevatten, cykelvägar, lägerplatser osv. Jag känner därför inte igen mig riktigt i mycket av det som skrivs i tråden.
Som en parentes (och kommentar till Nermander om döva) när det gäller språket så tillhör jag själv den första generation i min släkt på fädernet som har svenska som modersmål. Min far växte upp med tornedalsfinska och min farfar pratade bara svenska hjälpligt. Jag kan fortfarande tänka att många berättelser gick förlorade för mig som barn när jag inte förstod när de äldre pratade och diskuterade på den karakteristiskt måleriska tornedalsfinska språkmelodin. Så det språkdelen gäller ju som sagt inte bara samerna.
När det gäller rennäringen så är den inte att betrakta som vilken näring som helst. Den är oerhört central i den samiska kulturen, det är en kulturbärare som är en viktig del i det som är att betrakta som samiskt - renägare eller ej. Den är central i den lokala matkulturen, i den traditionella slöjden - duodji, i berättelserna, jojkerna och konsten. Förhållandet till renen i den samiska kulturen har ringar på vattnet som går betydligt vidare ut i kulturen på ett helt annat sätt än andra näringar. Det är också ett av fundamenten som UNESCO har som grund för världsarvet Laponia (och på det sättet är det relativt unikt då det bygger både på natur- och kulturvärden).
För de flesta samer är det inte besöksnäringen som är ett stort hot utan mer arealhotande verksamheter - vindkraft, gruvor, kalhyggen, en vattenkraft som i allt högre grad reglerar vilket ger upphov till osäkra isar. Ibland uppstår dock konflikter med besöksnäring - det kan handla om hundspannsföretag som har verksamhet där renar just då befinner sig, införande av förbudsområden för skoter under kalvningstid som ibland ger upphov till lokalt gnissel, det som är på gång just nu - leavas som vill avlysa hela sitt område för helikopterskidåkning i vår osv. Allt som oftast funkar det mesta rätt smidigt och många samer är också duktiga besöksnäringsentreprenörer och lokala företag som jokkmokkguiderna har bra kontakt med de samebyar på vars områden de bedriver verksamhet.
Att dra till med stora släggan och argumentera för att rennäringen ska bära sina egna kostnader som andra näringar (fastän så sker ju heller inte; det finns ju massor med stöd/bidrag osv för andra näringar också) känns lite naivt. Och inte så fruktbart i grundfrågan heller, för det kommer ju knappast ske. På den ekonomiska plussidan bör man ju också ha i baktanke att samisk kultur är en av de absolut viktigaste reseanledningarna till vår nordliga besöksregion - fjällvandring i all ära, men det är en väldigt liten del av besöksnäringen i stort.
Grundfrågan är ju dock relevant och intressant och i de juridiska kommentarer jag läst angående Girjasdomen så har man varit tydlig med att det gällde just i det fallet och att det inte juridiskt gick att översätta rakt av till hela fjällkedjan. Det finns ju exempelvis områden med ättlingar till tvångsförflyttade samer där andra skulle kunna hävda att man har haft en längre koppling till området. Därför blir det intressant att se vad den här kommittén kommer fram till. Jag är inte negativ till lokal förvaltning; tvärtom jag skulle vilja se det i högre grad - om det också leder till ökad grad av lokal ekonomisk hållbarhet; det ser man inte minst i fiskevärlden; kan man sätta en prislapp på fiskeupplevelsen som skapar en lokal ekonomi så ökar incitamentet att behålla fisken i vattnet, snarare än att näta upp den.
Som flugfiskare tycker jag inte det varit bra tidigare heller. Jag tycker inte det är hållbart att kunna köpa "Kirunakortet" för en spotstyver och kunna fiska i princip helt fritt i ett område stort som dubbla Belgien. När ryktet har gått om att ett vatten är bra så ska "alla" dit och när trycket blivit för högt så drar länsstyrelsen i nödbromsen och kvoterar - så gick det med rödingfisket i Välijokk, med harren i Pirttemysjokken, med öringen i Terttojokken. Kvoteringen innebär i princip att man "stänger" vattnet och det blir ett nästa omöjligt lotteri om man vill fiska där. Jag hade hellre sett en tydligare differentiering där fiske i trofévatten är dyrare och har extremt stränga uttagsregler, medan man i vattendrag som inte är lika känsliga kan ha en annan prislapp. Helst bör också intäkterna i högre grad stanna lokalt för att öka bevarandeincitamentet. På det sättet hade man kunna reglera ner besöks/fisketrycket och samtidigt skapa lokala intäkter.
Jag bodde 2016 till 2021 i Jokkmokk efter att ha jobbat i huvudstaden några år. Jag kan inte nog betona den värme och öppenhjärtlighet som jag möttes av från många samer. Jag har lärt känna många som nu är vänner, både renskötare och andra med "vanliga" jobb; som jobbar inom besöksnäring, eller är duktiga entreprenörer på olika sätt. Jag har varit med på sarvslakt i Guorbak, fått ovärderliga tips på fiskevatten, cykelvägar, lägerplatser osv. Jag känner därför inte igen mig riktigt i mycket av det som skrivs i tråden.
Som en parentes (och kommentar till Nermander om döva) när det gäller språket så tillhör jag själv den första generation i min släkt på fädernet som har svenska som modersmål. Min far växte upp med tornedalsfinska och min farfar pratade bara svenska hjälpligt. Jag kan fortfarande tänka att många berättelser gick förlorade för mig som barn när jag inte förstod när de äldre pratade och diskuterade på den karakteristiskt måleriska tornedalsfinska språkmelodin. Så det språkdelen gäller ju som sagt inte bara samerna.
När det gäller rennäringen så är den inte att betrakta som vilken näring som helst. Den är oerhört central i den samiska kulturen, det är en kulturbärare som är en viktig del i det som är att betrakta som samiskt - renägare eller ej. Den är central i den lokala matkulturen, i den traditionella slöjden - duodji, i berättelserna, jojkerna och konsten. Förhållandet till renen i den samiska kulturen har ringar på vattnet som går betydligt vidare ut i kulturen på ett helt annat sätt än andra näringar. Det är också ett av fundamenten som UNESCO har som grund för världsarvet Laponia (och på det sättet är det relativt unikt då det bygger både på natur- och kulturvärden).
För de flesta samer är det inte besöksnäringen som är ett stort hot utan mer arealhotande verksamheter - vindkraft, gruvor, kalhyggen, en vattenkraft som i allt högre grad reglerar vilket ger upphov till osäkra isar. Ibland uppstår dock konflikter med besöksnäring - det kan handla om hundspannsföretag som har verksamhet där renar just då befinner sig, införande av förbudsområden för skoter under kalvningstid som ibland ger upphov till lokalt gnissel, det som är på gång just nu - leavas som vill avlysa hela sitt område för helikopterskidåkning i vår osv. Allt som oftast funkar det mesta rätt smidigt och många samer är också duktiga besöksnäringsentreprenörer och lokala företag som jokkmokkguiderna har bra kontakt med de samebyar på vars områden de bedriver verksamhet.
Att dra till med stora släggan och argumentera för att rennäringen ska bära sina egna kostnader som andra näringar (fastän så sker ju heller inte; det finns ju massor med stöd/bidrag osv för andra näringar också) känns lite naivt. Och inte så fruktbart i grundfrågan heller, för det kommer ju knappast ske. På den ekonomiska plussidan bör man ju också ha i baktanke att samisk kultur är en av de absolut viktigaste reseanledningarna till vår nordliga besöksregion - fjällvandring i all ära, men det är en väldigt liten del av besöksnäringen i stort.
Grundfrågan är ju dock relevant och intressant och i de juridiska kommentarer jag läst angående Girjasdomen så har man varit tydlig med att det gällde just i det fallet och att det inte juridiskt gick att översätta rakt av till hela fjällkedjan. Det finns ju exempelvis områden med ättlingar till tvångsförflyttade samer där andra skulle kunna hävda att man har haft en längre koppling till området. Därför blir det intressant att se vad den här kommittén kommer fram till. Jag är inte negativ till lokal förvaltning; tvärtom jag skulle vilja se det i högre grad - om det också leder till ökad grad av lokal ekonomisk hållbarhet; det ser man inte minst i fiskevärlden; kan man sätta en prislapp på fiskeupplevelsen som skapar en lokal ekonomi så ökar incitamentet att behålla fisken i vattnet, snarare än att näta upp den.
Som flugfiskare tycker jag inte det varit bra tidigare heller. Jag tycker inte det är hållbart att kunna köpa "Kirunakortet" för en spotstyver och kunna fiska i princip helt fritt i ett område stort som dubbla Belgien. När ryktet har gått om att ett vatten är bra så ska "alla" dit och när trycket blivit för högt så drar länsstyrelsen i nödbromsen och kvoterar - så gick det med rödingfisket i Välijokk, med harren i Pirttemysjokken, med öringen i Terttojokken. Kvoteringen innebär i princip att man "stänger" vattnet och det blir ett nästa omöjligt lotteri om man vill fiska där. Jag hade hellre sett en tydligare differentiering där fiske i trofévatten är dyrare och har extremt stränga uttagsregler, medan man i vattendrag som inte är lika känsliga kan ha en annan prislapp. Helst bör också intäkterna i högre grad stanna lokalt för att öka bevarandeincitamentet. På det sättet hade man kunna reglera ner besöks/fisketrycket och samtidigt skapa lokala intäkter.
