Jag gick den sträckan norrut i förra veckan(Nikkaluokta-Vistas-Nallo-Šielmmávággi-Alesjaure-Unna Allakas-Katterjåkk), mycket vackert och annorlunda karaktär.
Beträffande det omskrivna vadet tänkte jag spä på förvirringen ytterligare
Jag valde det inringade alternativet på bilden nedan.
När jag kom fram till vadet relativt sent på kvällen var jag ganska sliten(dessutom var kanske vattenföringen större än tidigare på dagen, kan inte bedöma detta). Alternativet att vada nedanför sjön vid rastskyddet såg rent vadarmässigt ganska enkelt ut men terrängen längs norra stranden såg vansinnigt besvärlig ut så det alternativet hoppade jag.
Nästa alternativ, vinterleden, hade jag hört kunde funka "men är lurigt vid högt vattenstånd", jag passerade på lite avstånd och förkastade även detta.
Platsen där leden faktiskt går enligt kartan trodde jag skulle vara min grej men väl framme backade jag även på detta, ensam som jag var såg den släta hällen som sluttade rakt ner i strömfåran inte särskilt lockande ut. Resten av vadet verkade ganska oproblematiskt men som sagt, jag var ensam, trött och tänkte att det fanns trots allt ett sista alternativ.
Så, trots den lite sega omvägen bort till det övre vadet så kändes det som att jag borde tänka säkerhet först. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men när jag kom fram så bestämde jag mig för att köra kängor utan sulor och strumpor och med åtdragna regnbyxor och klev över strax uppströms den första "forsen" - tjong - så var det klart, med facit i hand hade kängorna(höga Lundhags) klarat att hålla vattnet ute, djupare var det inte. Innan jag kom över till norra stranden återstod ytterligare en passage men där räckte det med ett par långa kliv mellan stenarna.
Vet inte om jag har överdrivet stor respekt för vad eller om jag ramlat i vattnet som liten och blivit traumatiserad, över kom jag till slut, på ett lugnt och relativt säkert sätt.
