Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare .
Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare .
Kan kängor göra benen trötta?
- Trådstartare Ljung_dalen
- Start datum
Här finns inget "ska" - bara individuell behovsanpassning. Vissa hoppar i nyköpta kängor med ett par syntetsockor och plastsulor, och drar iväg utan minsta problem. En del producerar mycket fukt och behöver tjockare fuktfördelande lager; det behovet är inte mindre i stoppade kängor, särskilt membranförsedda. Andra har en ovanlig fotform och/eller känsliga/beniga/knöliga ställen som de av erfarenhet vet måste polstras lite extra i alla masstillverkade skodon; chansen att de ska råka hitta en modell som passar just dem är i praktiken lika med noll.Det där med att man alltid ska ha tjocka sockor i kängorna gäller väl inte i fodrade kängor. Jag har iaf inte tjocksockor i kängor av haglöf / meindl/ hanwag-typ under vare sig sommar eller höst.
Visst kan andras erfarenheter ge något att utgå ifrån om man frågar på ett forum, men det är inga heliga regler och man slipper inte jobbet att få pröva sig fram till egna lösningar.
Till TS:
visst kan man få "trötta ben" av kängor - men troligen inte för att de heter "kängor", utan för att de inte passar just dina fötter. Innan du slår in på dyra lösningar - prova ett antal innersulor med olika mycket dämpning, profilering, dropp etc. Behöver inte vara av de dyra sorterna för att du ska få svar på om det är där problemet ligger. OBS att det det inte självklart är så att "mjukare = bättre".
Där ser man. Meindls läst kom inte jag heller överens med, de kändes sköna i affären men efter ett tag blev mina underben och fötter trötta på precis det sätt du beskriver. Dottern (med samma skonummer och ungefärligt samma kroppsvikt) tog över kängorna och... stortrivdes från dag ett.Jag har Meindl också. Fick dem i födelsedagspresent. Annars har jag alltid vandrat i Stövlar. Jag springer ofta och då har jag aldrig problem med trötthet i underben eller fötter.
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Det där med att man alltid ska ha tjocka sockor i kängorna gäller väl inte i fodrade kängor. Jag har iaf inte tjocksockor i kängor av haglöf / meindl/ hanwag-typ under vare sig sommar eller höst.
Och du använder inte kängorna när temperaturen går under -20 grader?
Sommar eller höst står det ju. Brukar det ofta bli under -20 under de årstiderna?
Jag använder inte samma kängor (eller skor) sommar och höst som jag gör på vintern, på vinterna har jag 1-2 storlekar större än normalt just för att få plats med tjocka sockor.
(Och jag har i flera års tid kört med "gympadojor" vintertid, två storlekar för stora, extra sula och tjocka raggsockor. Det funkar dock bara bara om det är rejält med minusgrader så man inte blir så blöt.)
Jag använder inte samma kängor (eller skor) sommar och höst som jag gör på vintern, på vinterna har jag 1-2 storlekar större än normalt just för att få plats med tjocka sockor.
(Och jag har i flera års tid kört med "gympadojor" vintertid, två storlekar för stora, extra sula och tjocka raggsockor. Det funkar dock bara bara om det är rejält med minusgrader så man inte blir så blöt.)
Det låter lite på dig som att man bör ha speciell vandringsteknik och den teknik man använder ifall man vandrar lite omedvetet inte skulle vara korrekt. Då det är just den teknik som man använder omedvetet som är den naturliga så vore det kanske läge att redogöra vad som är "korrekt" gångteknik? Eller kanske är det så enkelt att man får en korrekt gångteknik efter att man vandrat mycket?
Om du med individanpassad utrustning menar att man skall ta mått på sina fötter och att skorna skall sedan tillverkas speciellt för just dina fötter så vet jag inte ifall det är så vanligt bland hobby-långdistanslöpare heller. Det vanliga torde vara att man väljer från ett urval av massproducerade skor ett par som råkar passa just sina fötter bäst. Å andra sidan kanske det är mer inom räckhåll för just vandringskängor som ändå kostar flera tusen än ett par löparskor som bara går på en tusenlapp...
Det är väldigt lätt att man lägger sig till med en teknik, vad det än gäller, som inte är särskilt effektiv eller energibesparande. Att vara omedveten är inte att vara naturlig. Att vara medveten är däremot att tänka och känna efter själv. Vad tär mest på min kropp när jag går? hur känns mina knän i de här kängorna? vilken rytm i steget för mig lättast över berget? Långa tunga eller korta trippande steg? kadens? Blir det nån skillnad på hur jag sätter ner foten och hur jag trycker ifrån i steget? osv....
Finns mängder med faktorer som påverkar tröttheten och jag tror att de ser väldigt olika ut för var och en.
Nej, jag syftar inte till att man ska beställa indivianpassade skor eller annan utrustning utan att man ska lyssa till sina egna behov och inte till vad säljarna vill att du ska ha för behov.
En fråga här är dock vilka (hur tjocka) sockor man skall prova med? Man måste ju ha möjligheten att anpassa sig lite efter hur varmt det är ute.
Jag använder yllesockor av modell hiking, köpta i vanlig sportaffär. Medeltjocka strumpor fungerar året runt för mig, flera som jag känner använder dubbla sockor för att minska skav och friktion. Man får helt enkelt anpassa efter vad man själv tror lämpar sig bäst!
Viktigast är att man inte är blöt i skorna/kängorna, då får man byta strumpor oftare för att förhindra problemen. Viktigaste av allt är kanske att inte använda tiotalet olika tjocklekar och modeller på strumporna, bättre att köpa på sig några par av en bekväm modell i ylle/syntet som även är snabbtorkande.
Och du använder inte kängorna när temperaturen går under -20 grader?
Nej jag bor i Skåne vi har inte sån vintrar här. Fjällen på sommaren ibland.
Vandrar i snöfri terräng som kallast -5-0 grader.
En liten anekdot på temat:
Av någon anledning gick jag aldrig i kängor eller tyngre skodon under mina tonår. Jag tyckte det var skönast med sneakers året om och bad aldrig mamma och pappa om kängor inför vintern.
Spola fram till tidig tjugoårsålder och jag ger mig iväg på tur för första gången. Jag hade köpt ett par lägre vandringsskor och gick plaskblöt hela veckan.
Inför nästa sommar ville jag hålla mig torr och köpte ett par Meindl på strax över kilot per fot. Första dagsmarschen blev brutal på grund av halvbra kartläsning och vi kom nog inte fram förrän efter sisådär 12-13 timmars vandring utan ordentlig rast (pga extrem myggplåga). Först genom blöt myr, och sist med en rejäl stigning till den utstuderade tältplatsen. Jag kände när jag gick och la mig att jag var rejält trött i benen men tänkte inte mer på det.
Nästa morgon vaknar jag i fosterställning och ska resa mig upp och gå på toa. Till min förvåning brinner det till i höften och jag faller ihop på marken. Efter några förvirrade sekunder kommer jag fram till att jag inte kan röra på mina höftböjare. Höften är totalt fastlåst i en vinkel på strax över 90 grader och smärtan är olidlig när jag försöker räta ut mig.
Vännerna tittar så klart snart ut ur tältet och avnjuter spektaklet. Det var en ganska tragikomisk dag. Vidare kom vi inte men det fanns ju iallafall ingen brist på saker att skämta om. Tack och lov kunde jag ju iallafall sitta på ändan bekvämt och äta mat och försöka återhämta mig.
I vilket fall, uppenbarligen var min kropp trots ganska bra skick i övrigt helt oförberedd på att lyfta en tung blöt känga i höga steg över en myr. Vi hade bara planerat en fyra dagar lång tur men kom fram till att det var lika bra att vända. Det tog en hel dags massage och vila tills jag kunde stå för egen maskin, och med ett par täljda kryckor kunde jag linka hemåt till sist. Tack och lov bär ena vännen tung kulspruta på jobbet och lever under mottot "livet är ett träningspass". Den andra kamraten hade inte klarat min tjugofemkilospackning på magen och själv hade jag problem att ta mig framåt utan last.
Kan tillägga att jag gått med lika tunga skodon på betydligt längre och jobbigare turer sedan dess utan att ens ha några känningar åt det hållet. Så troligen var det en ren överansträngning av en tidigare helt otränad muskelgrupp.
Av någon anledning gick jag aldrig i kängor eller tyngre skodon under mina tonår. Jag tyckte det var skönast med sneakers året om och bad aldrig mamma och pappa om kängor inför vintern.
Spola fram till tidig tjugoårsålder och jag ger mig iväg på tur för första gången. Jag hade köpt ett par lägre vandringsskor och gick plaskblöt hela veckan.
Inför nästa sommar ville jag hålla mig torr och köpte ett par Meindl på strax över kilot per fot. Första dagsmarschen blev brutal på grund av halvbra kartläsning och vi kom nog inte fram förrän efter sisådär 12-13 timmars vandring utan ordentlig rast (pga extrem myggplåga). Först genom blöt myr, och sist med en rejäl stigning till den utstuderade tältplatsen. Jag kände när jag gick och la mig att jag var rejält trött i benen men tänkte inte mer på det.
Nästa morgon vaknar jag i fosterställning och ska resa mig upp och gå på toa. Till min förvåning brinner det till i höften och jag faller ihop på marken. Efter några förvirrade sekunder kommer jag fram till att jag inte kan röra på mina höftböjare. Höften är totalt fastlåst i en vinkel på strax över 90 grader och smärtan är olidlig när jag försöker räta ut mig.
Vännerna tittar så klart snart ut ur tältet och avnjuter spektaklet. Det var en ganska tragikomisk dag. Vidare kom vi inte men det fanns ju iallafall ingen brist på saker att skämta om. Tack och lov kunde jag ju iallafall sitta på ändan bekvämt och äta mat och försöka återhämta mig.
I vilket fall, uppenbarligen var min kropp trots ganska bra skick i övrigt helt oförberedd på att lyfta en tung blöt känga i höga steg över en myr. Vi hade bara planerat en fyra dagar lång tur men kom fram till att det var lika bra att vända. Det tog en hel dags massage och vila tills jag kunde stå för egen maskin, och med ett par täljda kryckor kunde jag linka hemåt till sist. Tack och lov bär ena vännen tung kulspruta på jobbet och lever under mottot "livet är ett träningspass". Den andra kamraten hade inte klarat min tjugofemkilospackning på magen och själv hade jag problem att ta mig framåt utan last.
Kan tillägga att jag gått med lika tunga skodon på betydligt längre och jobbigare turer sedan dess utan att ens ha några känningar åt det hållet. Så troligen var det en ren överansträngning av en tidigare helt otränad muskelgrupp.
Är i Jäckvik i morgon. Ska ta en test repa med kängorna då.
Skönt att höra att fler upplevt samma problem.
Skönt att höra att fler upplevt samma problem.
Liknande trådar
- Svar
- 35
- Visningar
- 8 K
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg