Denna eviga diskussion om arv och miljö. Och fortfarande dras Zuckermans nästan 50 år gamla sensation seeking personality upp som en av de få teorierna.
Många är också väldigt snabba att dra slutsatser om att a orsakar b. Bara för att man hittar en statistik korrelation betyder inte det att man med automatik kan dra slutsatser om kausalitet, att det ena orsakar det andra.
Ett exempel: Deprimerade har låga serotoninhalter, men är det den låga serotoninhalten som orsakar depression eller är den ett av depressionens symtom? Det faktum att serotoninhöjade läkemedel åtminstone delvis häver de depressiva symtomen brukar tas som intäkt för att det är den låga serotoninhalten som orsakar depressionen. Men hur ska man då förstå att såväl vissa former av samtalsterapi som - i någon mån - motion även de kan häva depressionen och orsaka en höjning av serotoninhalten?
Hjärnan och omgivningen växelverkar, och hjärnan påverkas alltså av de erfarenheter man gör, samtidigt som vilka erfarenheter man gör och hur man tolkar och upplever dem säkert påverkas av hjärnans tillstånd och medfödda begränsningar. Hur svårt som helst att skilja mellan arv och miljö, alltså.
Livet är för komplext för reduktionistisk forskning, typ arv eller miljö. Det är att ställa frågan fel. Frågan är snarare arv och miljö, men i vilka proportioner? Modernare tvillingforskning ger vid handen att 50-70% av personligheten är ärftligt betingad, resten är erfarenhet, eller miljöpåverkan om man så vill.
Vilka personlighetsegenskaper som till största delen påverkas av arv och vilka som påverkas mer av gjorda erfarenheter har diskuterats en hel del.
Tankar om detta finns här:
http://www.yenisymposium.net/FULLTEXT/2003(2)/ys2003_41_2_6.pdf
