Förbisedda vad i Sarek?

Jag får väl hoppas att förnuft går att förena med fjällvett. Det är väldigt, väldigt knepigt att diskutera fjällsäkerhet, omdöme, kontra dumdristighet eller övermod via nätet.

Samtidigt med användningen av internet ökar inlägg och personliga skildringar idag över områden i fjällen som lockar och drar, inte minst Sarek men även till ‘komfortområden’ typ, Kebnekaise. Både sommar som vinter.

Idag ser vi en helt annan typ av fjällvandrare än förgående generationers, på gott och ont. Vi kan idag snabbt med internet, skapa en ‘tråd kring något‘, upprätthålla ett intresse, eller skapa berättelser, lockande fotoalbum eller till och med ge ut ‘vandringsböcker’ för att hålla detta intresse vid liv. Allt av olika skäl och orsaker. Ansvarslösa tips till locktoner skapade på internet för ofta problem med sig i verkligheten.


När jag som ung polis i början av min karriär arbetade i Kiruna på sjuttiotalet, hade jag en del kontakt med folk i fjällräddningen där. Det sena sjuttiotalets ‘vandringspuckel’ just för Sarekområdet, innebar något av en överraskning för Fjällräddningen. Man kan nästan säga att dom blev tagna på sängen.
Under flera år inträffade ett flertal svåra dödsolyckor just i samband med vadning. I samma veva sattes broarna upp vid Skarja, Kukkesvagge och Kåtokvagge.(82). Folk tror idag att dessa är ‘en -bra-grej-för-att-hjälpa-mej-komma-över-bäcken’. Snarare står broarna där, som monument över dom som förolyckats och givetvis för att förhindra, vadningsolyckor, och givetvis som säkerhet, och dom kom förändra, underlätta Sarekvandrares bekymmer.
Aningslöshet och ansvarslöshet är ofta ord som kan användas efteråt, ofta av andra när en olycka inträffat. Ofta är det tyvärr en myt att det är dåligt förberedda eller okunniga som drabbas. Gud skonar ingen vid det tillfället, då något oförutsett sker.
Att ta hand om en sargad kropp som legat i vatten i flera veckor är ingen skön syn. Men även skallskador, brutna ben kan sätta stopp för mången vandrare.

Vi kan idag just här på internet laborera med alltifrån: goda och välmenande råd, bra eller dåliga kunskaper, och mer eller mindre självupptagenhet, tillika ‘besserwissermentaliter’ då det gäller Sarek. Där har alla ett ansvar.
Vad ändå internet då bara gör, är att det skapar flöde, intensitet och inlägg ‘en masse‘. Vi kallar detta ‘tips’! Någon hakar på, näste hakar på, osv. Tillslut blir rundgången total. Rätt vad det är har det blivit ‘flashback-mentalitet’ över diskussionen om en enkel vitsippa. Därtill finns nästan nu ett nytt temperament hos folk.

Närmar man sig problemet från andra hållet, och kikar på antalet olyckor idag i statistiken, ser man att trots all information ifrån olika håll och kanter, så omkommer ändå folk vid vadning och just Sarekolyckor är väl representerade. Sarek är en magnet som drar till sig alla möjliga ‘typer’ av vandrare. Vem lockar dom dit? Det finns således ett ansvar hos varje person som skriver om vadning eller ger ‘tips’ om okända vadplatser.

Vad en bild berättar är något, och vi vet alla att verkligheten ser annorlunda ut. Jag menar, att det åligger en person stort ansvar som lägger ut både råd och bild på ett okänt vadställe.

Nåväl, När jag var vid Mikkastugan för något år sedan, märkte jag att folk på något vis betedde sig annorlunda numera, talade om andra saker då det gällde Sarek. Den där ‘muntliga traditionen’ den som jag gillar. dvs.: Den om att för dagen ge tips om: vattenstånd, vadningsplatser. Att träffas ge råd utanför tält, träffas och samtala, den var liksom bortblåst. Tipsen hur man kunde gå ifrån ‘internet’ var det som gällde. Att helt enkelt prata sinsemellan om verkligheten verkade föråldrat.

Lustigt nog var folk fixerade vid ‘sina planer‘, bryskt präglade utav‘ sitt’ internet, eller, att dom inte nådde hem med sin mobil. Självtilltron och självupptagenheten var enorm. Men ändå som jag förstod det, var det internettipset som lyckats lura dom dit.
‘Vi hade ju just fått det här rådet på internet’
Det finns således bra och dåliga sidor med internetinlägg i ett sånt här allvarligt ämne. För bakom all historier om vadning, vare sig nu självförhärligande, eller katastrofala, döljer sig nämligen orden: Säkerhet och Omdöme..
 
Det är ju bara att inse att det är en annan tid nu med ny teknik som gör såna här diskussioner möjliga. Hur skulle du vilja att det funkade? Jag håller med om att det är lätt att spänna bågen för hårt efter att ha kollat lite google maps osv. hemma vid datorn.
 

Lästips

Paddla i sommar: Tips och inspiration från Utsidans medlemmar

Utsidans redaktion tipsar om fem bloggar och forumtrådar som får oss att längta efter att färdas fram på vattenytan.

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

De liftar och ploggar igenom Europa: ”Alla hjälpsamma får oss att orka”

Utsidan mötte upp Michaela och Jiří Dolan under deras Stockholmsbesök, och plockade skräp på ett lite annorlunda sätt – från kajak.

Vinn skor och startplatser till Merrell Göteborg Trailrun för två!

Delta i Göteborgs stora trailfest den 6 september! Nu har du chansen att vinna både startplatser och nya MTL ADAPT från Merrell åt dig och en vän.
Anders, när jag läser vad du skriver är jag inte säker på om det är säkerheten du vill framhålla eller om det är alla "problem" som uppstår med att vi numera använder Internet. Visst gör den nya tekniken att det diskuteras om Sarek på ett annat sätt än tidigare, och möjligheterna att inhämta information - pålitlig eller inte - har ju ökat mångfaldigt. Förr var det fjällkartans hundratusendel som gällde, nu kan man urskilja nästan varenda sten i fjällen med Google Earth. Som genom ett förstoringsglas. Förr pratade man vid tälten (som du skriver), och i framtiden har vi kanske telefontäckning i hela fjällvärlden och folk står vid en överfull jokk och tittar på bloggkartor i mobilen och ställer frågor på forum i realtid.

Men den tekniska utvecklingen kan vi inte göra så mycket åt och vi kan heller inte bestämma hur folk ska använda den för att odla sina intressen. Det betyder inte att man därför måste gilla den. Jag tycker själv att det går för fort ibland och att det görs för få konsekvensutredningar som gör att man i efterhand måste reda ut en massa problem som borde ha förutsetts. Men jag inser också att det inte går att tysta exempelvis diskussioner på nätet som springer fram ur viljan att prata om något man tycker om. Som nu erfarenheter om vad och vägval i Sarek och tillfredsställelsen att ta sig dit.

Finns det då inte en risk att någon därav inspireras att ta risker (trots att åtskilliga tydligt höjer varningens pekfinger)? Ja, möjligen, men i så fall måste man konstatera att denna risk finns med väldigt många av de saker som vi människor tycker om att göra och få med andra på.

Alternativet för fjällvandring vore väl då att någon myndighet sätter upp vissa färdvägar som görs så säkra att vem som helst kan gå där. Och att man anställer guider som hjälper folk och håller koll på att man inte går utanför vägarna. Förvisso skulle skadorna och olyckorna minska - och det vill vi ju alla. Men Sarek skulle inte längre ge någon vildmarksupplevelse och folk i fjällen skulle inte behöva ta något större eget ansvar. Hur skulle vi gilla det?

Jag tror att den framkomliga vägen handlar om att förmedla kunskaper och erfarenheter så att fler lär sig mer och mer. Att vi alla lär oss mer. Den som till exempelvis enbart tittar på Google Earth och skriver ut en färdväg är i ett mycket dåligt läge, men skulle det bli värre om vederbörande läser forumdiskussioner? Och till och med skriver egna "dumma" frågor och okunniga kommentarer? Nej, jag tror att det blir bättre. Kanske inte alltid lika bra som förr i tiden när man gick med i en förening och pratade med livs levande fjällrävar, men det är svårt numera att få folk till klubbarna. Så hur ska man - rent konkret - bära sig åt för att försäkra sig om att goda kunskaper och erfarenheter förs vidare (och jag tänker på dina ord som du skrev: Säkerhet och Omdöme)? Inte genom att strypa diskussionsflödet på t ex ett forum i varje fall. Jag tror att forum kan göra - och ofta gör - stor nytta.
 
Alternativet för fjällvandring vore väl då att någon myndighet sätter upp vissa färdvägar som görs så säkra att vem som helst kan gå där. Och att man anställer guider som hjälper folk och håller koll på att man inte går utanför vägarna. Förvisso skulle skadorna och olyckorna minska - och det vill vi ju alla. Men Sarek skulle inte längre ge någon vildmarksupplevelse och folk i fjällen skulle inte behöva ta något större eget ansvar. Hur skulle vi gilla det?

Precis - det är ju ödet för många nationalparker i USA. Bokning i förväg av sin vandringsperiod, tältning endast på avsedda platser, ingen vandring utanför markerade leder o.s.v. Definitivt ingen utveckling man vill ha i Sverige.

/Mats
 
Jag hör nog också till de som tror att levande diskussioner mellan förnuftiga människor många gånger är en bra väg till information, och många gånger en bättre sådan än att avstå från att hämta information eller att enbart blint förlita sig på mer 'traditionella' källor såsom publicerade guideböcker. (eller ännu värre - att avstå från att ge sig ut överhuvudtaget, pg oro för bristande kunskaper)

Claes Grundstens Sarek-guider är ett bra exempel på de mer traditionella informationskällorna i sammanhanget, som många tidigare var förvisade till i brist på egna erfarenheter eller andra kontakter. Han har tveklöst mer erfarenhet av de områden han skriver om än många av oss tillsammans, och det finns knappast någon källa till information som är lika omfattande och heltäckande - de utgör en oslagbar basinformation. Samtidigt är det uppenbart för alla som flitigt använt hans och andras liknande guider att även de många gånger, av nödvändighet, bygger på en mycket liten erfarenhetsgrund av olika platser, och emellanåt på andrahandsuppgifter från andra vandrare. Inget som författarna sticker under stolen med, och alla seriösa guider framhåller hur varierande förhållanden grovt kan påverka framkomlight mm, med det ger ändå en del överaskningar för den som enbart hämtat information via en bok - verkligheten kan vara både klurigare och gemytligare ("kvalificerat benknäckarland"..) än vad författaren noterat vid sitt kanske enstaka besök.

Genom att komplettera med förnuftiga levande diskussioner - oavsett om de förs över brasan och en nygräddad glödkaka, eller i morgonrocken framför Utsidan.se - så kan man samla fler erfarenheter, få hjälp att väga olika aspekter mot varandra och få inspiration, alternativ och aktuell information. Men jag håller naturligtvis också med Anders om att det är illa om det ena sker på bekostnad av det andra, vilket jag tror är hans poäng? När friluftslivet blir ett bihang till bloggosfären, när vandringarna enbart är en checklista och ett nödvändigt ont för samla underlag av ord och bild till nästa inlägg - då är vi illa ute. Då är det dags att logga ut en stund, och sätta sig i vårsolen utan annat än fågelkvitter i huvudet.

Per
 
Jag har dessutom fått riktigt dåliga råd från vandrare som kom från andra hållet just angående vad, så det finns ingen garanti för informationen bara för att den ges i ett mer tradionellt forum än internet.

Detta har gått åt båda hållen, både fått tips om "bästa stället" att ta sig över som jag själv har bedömt som alldeles för riskfyllt där det fanns betydligt säkrare vad längre ner/upp, samt att har vadat rätt lätt (torrskodd i kängor där risken som mest var att bli blöt - inga farliga konsekvenser om man föll, men krävde lite sökande för att hitta rätt fåror) där andra grupper har vänt om strax innan.

Tyvärr finns det väl få alternativ till erfarenhet och kunskaper för att göra ett bra val på plats, men erfarenhet kan vara svårt att skaffa sig säkert om man inte har mer erfarna vandringskamrater när man startar. Jag vet inte riktigt hur man ska lösa det problemet generellt för de som inte har den möjligheten.
 
Anders - Du har rätt i dina iaktagelser att alltför många idag är alldeles för prestationsinriktade och egocentriska. Som bortblåst verkar ödmjukheten till omvärlden vara. Denna attityd återfinns inte bara inom fjällvandring och friluftsliv utan den genomsyrar hela samhället numera. Vårt samhälle går i en allt känslokallare riktning om du frågar mig.

Men ska detta hindra oss att diskutera ett ämne som intresserar oss? Nej, det tycker jag inte. Jag tror att de flesta som har ett såpass stort intresse att de orkar följa trådar av det här slaget (där det krävs att man noggrant följer med på en karta) redan är ganska riskmedvetna av sig. Men även de som endast är lite nyfikna på Sarek tror jag har något att lära här, inte minst av den här diskussionen.

Även allt lättare och bättre friluftsutrustning samt bättre (fysiska) kommunikationsmöjligheter spelar en stor roll till att allt fler som är oerfarna och har en attityd som gör att de löper en högre risk att förolyckas kommer till Sarek. Jag tror tvärtom att Utsidans forum, förutom att vara en inspirationskälla, fyller en viktig funktion att upplysa de uppenbart naivaste frågeställarna om vad som kan vara lämpligt och inte ur säkerhetssynpunkt.

Men sedan är det givetvis stor skillnad på praktisk erfarenhet och teoretisk kunskap. Det är nog tvunget att man någon gång har stått där i den iskalla glaciärjokken och känt den starka strömmen slita i fötterna och kanske samtidigt också tänkt tanken hur illa det kan sluta om man just där och då tappar fotfästet för att man riktigt ska förstå allvaret i det här ämnet.

Även om mina teoretiska kunskaper när det gäller vadplatser i Sarek nog får anses som goda inser jag att mina praktiska erfarenheter fortfarande är ganska begränsade. Trådar av det här slaget är därför viktiga för mig (förutom att fylla ett nördigt intresse) när jag planerar nya vandringsturer just för att jag gärna vill undvika färdvägar som kan medföra besvärliga vad. Jag tror nog att fler som läser här har en liknande inställning.
 
Ok, nu är det väldigt OT...

Förr pratade man vid tälten (som du skriver), och i framtiden har vi kanske telefontäckning i hela fjällvärlden och folk står vid en överfull jokk och tittar på bloggkartor i mobilen och ställer frågor på forum i realtid.
...Men usch vilket dystopiskt framtidsscenario! När (om) detta händer är det färdigvandrat i fjällen för min del.
 
Det kommer troligen att vara lika glest med folk i Sarek ändå så varför skulle det "stoppa" dig och dina vandringar? Det kommer säkert bättre lösningar som möjliggör bra mobiltäckning överallt om 10-20 år och det är väl bara bra ur en säkerhetssynpunkt. Alla har eller hyr nog inte satellittelefon när de ska iväg utanför täckning idag.

...Men usch vilket dystopiskt framtidsscenario! När (om) detta händer är det färdigvandrat i fjällen för min del.
 
Jag ser det faktiskt som en värdefull tillgång att kunna tillbringa en del av min semester utanför mobiltäckning, och master på fjälltopparna som man av och till kan se i Norge skulle inte vara trevligt:(
 
Jag tycker också det. Det är bland annat därför jag gick en 2½-dagars kurs i Wilderness First Aid. Jag menar inte att jag vill ha några master i fjällen men jag tror att det kommer att vara täckning i princip överallt inom en 20-årsperiod. Då kan man ju fortfarande ha sin telefon avstängd i ryggsäcken hela veckan så jag ser inget problem där.

Jag ser det faktiskt som en värdefull tillgång att kunna tillbringa en del av min semester utanför mobiltäckning, och master på fjälltopparna som man av och till kan se i Norge skulle inte vara trevligt:(
 
Östsidan av Oalgásj-massivet

Vandrade från Rovdjurstorget till Skarja i augusti 2009, efter att bedömt att Telma vadet inte var tillräckligt säkert för en solovandrare. Upplevde inte vaden som svåra, men vädret var fint, lagom varmt för att inte is och snösmältningen skulle vara på topp. Tror dessutom att det var ett år med lite snö.
Passerade dom "besvärliga" vaden nere vid Rapaätno.

Hela turen finns beskriven med karta och bilder på hernrup.net Sarek 2008
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips