När det gäller det där med dubbla karbiner istället för prusik tycker jag att man ska tänka en extra gång. Grundregeln är ju att två vanliga karbiner likställs med en skruvis. Men det är ju uppenbart att de har ganska olika egenskaper. Själva hållfastheten i grundläget är ganska ointressant eftersom den alltid är tillräcklig.
I en enkel punkt som ingår i en standplats (tex en kil) så är det i princip överflödigt med två karbiner. Jag sätter bara en. (Har jag skruvisar nog så använder jag dem.) Det finns ingen större risk för att någon skulle pilla däruppe, ankarets egna vikt håller saker lite i spänn, det finns redundans, övervakning, osv.
I centralpunkten i ett topprepsankare (där repet passerar) duger givetvis inte en enkel vanlig karbin. En skruvis är bäst, två enkla är ok. Men notera att en skruvis lätt kan skruva upp sig mot klippan. Egentligen är två skruvisar optimalt här. Man har ju ingen "bevakning" på hur ankaret beter sig när man väl klättrar.
Nära centralpunkten på en standplats, särskilt om den är hängande, blir det mer kritiskt. Här vill man inte ha mer skrot än nödvändigt eftersom det tar plats och skapar förvirring. Saker trycker på varandra, fastnar i varandra, kamraten är på och pillar, osv. Dessutom saknar man ju här redundans. Det är här man sätter sina få skruvisar. Två vanliga karbiner riskerar öppnas av en angränsande karbin, fastna i slingor och rep, osv.
Glöm heller inte att man tex i ett ekonomiankare kan tejpa igen en vanlig karbin och få lite mer säkerhet!
Regeln om 1 skruvis = 2 vanliga behöver alltså problematiseras ute i verkligheten.
Plus den sociala diskussionen kring det.
