Om etappen är 26 km, utan egentliga vattenställen och utan möjligheter att dela vill det till att inget går fel. Men det gjorde det.
Redan efter någon km kom en lång sträcka helt utan markeringar. Lättgången, men förvirrande, kunde jag ha missat ngn avtagsväg? Det hade jag inte, men det kostade tid att säkerställa detta.
Fint från Sjögarp men i sjöns södra ände missade jag en skarp vändning; det visade sig att träden med markeringarna fällts. Ytterligare tidsfölust.
Men den verkligt knäckande sträckan var den söder om Brännbålskärr, med mycket jobbig terräng, jobbigaste jag varit med om på låglandet. Här hade det varit mycket bättre att följa vägen förbi denna gård.
På ett ställe stod en alldeles nymålad markering och från den såg jag ingen fortsättning, varken markeringar eller rimlig stig att gå på. I sådana situationer ska man förstås bara ta ut en riktning och hålla sig till den, men jag begick misstaget att irra runt för att hitta en fortsättning. Mycket tröttsamt i den jobbiga terrängen, jag känner fortfarande av det i låren! Det gör skillnad att ha en stig att gå på!
När jag två gånger återvänt till den sista synliga markeringen gjorde jag vad jag bort från början. Mycket mödosamt tog jag mig ut till en väg och en vänlig själ lät mig tälta på hans gård. Jag kunde begagna hans dass och även dusch, men den kom jag inte underfund med. Fin tältnatt.
Nästa dag tog jag ut mot sjön Lången. Stigen som leder fram till sjön är jobbig och inget mer, och att gå på höjden utmed sjön var ingen höjdare, bara ansträngande. Det hade varit bättre att följa vägen en bit öster om sjön.
Vindskyddet på kartan såg jag aldrig, däremot två rastplatser med eldstad, kanske vindskyddet låg innanför en av dem. Vid det ena fanns en brygga så där fanns möjlighet att ta vatten.
Fram till Mossebo problemfritt, men jag började nu få ischiaskänningar av att gå i så ojämn terräng, trots inte speciellt tung packning (11 kg vid start). Efter Mossebo såg jag inte markeringen där leden lämnar vägen, så jag gick väg de sista fem km. Jag fick stanna ofta och köra brösthäv mot ischiasbesvären (jag har haft sådana besär av och till i 20 år)
I Trehörna finns ett värdshus men jag såg ingen aktivitet och inga människor där. I närheten har byalaget en badplats med vindskydd som inte såg så inbjudande ut, men jag hittade en perfekt tältplats på en udde ut i sjön.
Nu kände jag av låren så pass att det inte var någon idé att fortsätta. Buss till Tranås, tåg hem till Linköping.
Det är gott om fina platser i Östergötland men värre ställt med givande leder. Min favoriter genom åren är Bjärka-Säby till Ulrika september 06 och Ulrika till Boxholm maj 07.