Akka möjligt i sommar?
- Trådstartare creamwolf
- Start datum
Tack Onesport för din informativa beskrivning och bilderna. Jag är vildhustrun som ska till Akka och är väldigt nyfiken på om det är möjligt att tälta uppe vid sjöarna. Enligt din beskrivning verkar det inget vidare men om du möjligtvis har en bild på området skulle vi väldigt gärna vilja se den!
Hej, har inte så många bilder därifrån lite pga. just det faktum att det inte var så där värst tilltalande...
Här är i alla fall en från området, gruset som syns på bilden var definitivt för blött att tälta på när vi var där.
Bilagor
Tack för bilden! Jag håller med om att det ser föga inbjudande ut och det var bra att få veta det. Vi får slå läger längre ner på berget.
Det kan ha hänt jättemycket i området sedan vi var där men just då var det inget vidare.
Go' tur
/Johan
Aktuellt
ANNONS
Upplev Halmstads kust: Vandra Prins Bertils stig
Leden som på 18 kilometer förenar stadspuls, rogivande natur och slående vyer över havet.
Svämkäglesömn
Jaha, du Onesport - ibland får man äta upp vad man skrivit! Jag minns att jag frågade varför ni tältade så tidigt första dagen på Akka... Haha! Vi hade bara några dagar på oss, Anna och jag, men trots tveksam väderleksrapport (efter den långa högtrycksperioden), stack vi iväg; åkte bil från Bodentrakten till Ritsem. Första dagen tog vi oss igenom djungeln under Akka, som var den värsta terräng jag gått i - men vi var ju förberedda. Vi orkade inte längre än till svämkäglan, fast vi ville ju tvärsa över den innan vi tältade. Vad vi dock inte förstod var att vi faktiskt tältade mitt i denna kägla... Vi trodde vi tagit oss över. Det började blåsa så ohämmat att vi trängde in tälten i en fjällbjörkslund, som gav lite skydd. Det regnade och blåste, men på morgonen började det skina upp lite, så vi satte iväg uppför backen. Det var då vi såg att vi tältade mitt i svämkäglan. Vi kom kanske halvvägs upp, men då hade vädret blivit så dåligt att vi varken vågade eller ville gå vidare. Vi såg ju inget heller, så det hade ändå varit tråkigt. Vi hukade ner. Vi beslöt, efter tvekan, att stanna där vi var, med tälten lite i skydd, tills morgonen därpå. På natten tilltog ovädret, och vattnet steg i käglan. Jag började frukta att vi inte skulle ta oss över tillbaka. Jag fascinerades av ljudnivån, och de olika ljuden; dels ett djupt mullrande ur vattnet i jåkkarna i käglan, som mer kändes i magen än hördes, över vilket det vassa vinandet av blåsten svischade och ven, och regnet i skurar som exploderade på tältduken - men ett ytterligare ljud, ett bonkande, ett djupt och hårt, dovt ljud, som uppträdde ibland, kunde jag inte identifiera. På natten var jag ute i blåsten och regnet med pannlampa, till den största armen i käglan, och förstod då att dessa nya ljud var stora stenbumlingar som trycktes längs jåkkbotten av det nu väldigt kraftfulla vattnet. Dessa bumlingar fortsatte att rulla på morgonen när vi skulle över, och det kändes lite äventyrligt, men gick bra. Vi ska upp på Akka, men väntar tills ett stadigt högtryck infinner sig. Jag blir pensionerad till våren, så sedan kan jag sticka iväg direkt vädret gör detta behagligt!
Jaha, du Onesport - ibland får man äta upp vad man skrivit! Jag minns att jag frågade varför ni tältade så tidigt första dagen på Akka... Haha! Vi hade bara några dagar på oss, Anna och jag, men trots tveksam väderleksrapport (efter den långa högtrycksperioden), stack vi iväg; åkte bil från Bodentrakten till Ritsem. Första dagen tog vi oss igenom djungeln under Akka, som var den värsta terräng jag gått i - men vi var ju förberedda. Vi orkade inte längre än till svämkäglan, fast vi ville ju tvärsa över den innan vi tältade. Vad vi dock inte förstod var att vi faktiskt tältade mitt i denna kägla... Vi trodde vi tagit oss över. Det började blåsa så ohämmat att vi trängde in tälten i en fjällbjörkslund, som gav lite skydd. Det regnade och blåste, men på morgonen började det skina upp lite, så vi satte iväg uppför backen. Det var då vi såg att vi tältade mitt i svämkäglan. Vi kom kanske halvvägs upp, men då hade vädret blivit så dåligt att vi varken vågade eller ville gå vidare. Vi såg ju inget heller, så det hade ändå varit tråkigt. Vi hukade ner. Vi beslöt, efter tvekan, att stanna där vi var, med tälten lite i skydd, tills morgonen därpå. På natten tilltog ovädret, och vattnet steg i käglan. Jag började frukta att vi inte skulle ta oss över tillbaka. Jag fascinerades av ljudnivån, och de olika ljuden; dels ett djupt mullrande ur vattnet i jåkkarna i käglan, som mer kändes i magen än hördes, över vilket det vassa vinandet av blåsten svischade och ven, och regnet i skurar som exploderade på tältduken - men ett ytterligare ljud, ett bonkande, ett djupt och hårt, dovt ljud, som uppträdde ibland, kunde jag inte identifiera. På natten var jag ute i blåsten och regnet med pannlampa, till den största armen i käglan, och förstod då att dessa nya ljud var stora stenbumlingar som trycktes längs jåkkbotten av det nu väldigt kraftfulla vattnet. Dessa bumlingar fortsatte att rulla på morgonen när vi skulle över, och det kändes lite äventyrligt, men gick bra. Vi ska upp på Akka, men väntar tills ett stadigt högtryck infinner sig. Jag blir pensionerad till våren, så sedan kan jag sticka iväg direkt vädret gör detta behagligt!
Hehe, det var ju trevligt att ni delade vår bedömning av "jobbighetsgraden" på terrängen runt Akka...
Skämt åsido, det ÄR verkligen tufft men på't igen bara!
Jag tältade faktiskt i passet mellan topp 1604 och topp 1676, vilket gick bra då det finns en del mossfläckar där; emellertid är det svårt att få underlaget helt jämnt.
