Jag står på en topp i Karpaterna som jag och min replagskamrat just har besegrat. Ser mig omkring och känner mig liten. Bergskedjan fortsätter bort över horisonten. Jag ser hundratals kilometer innan horisonten tar vid. Känner bandet från berget och alla länder som denna orm av berg binder samman och känner en närvaro av ett väsen. Bergets väsen. Det är dock inget som jag tolkar som att berget skulle vara ett väsen utan bara att jag som liten människa tolkar det så. Att jag på något sätt omedvetet gör den typen av kopplingar och jag tänker att kanske har det alltid varit så. Att det är en del av vår entitet att omforma vår omvärld till ett greppbart och mytiskt begrepp. Vinden sliter i mitt hår och jag säger till min Slovakiska guide: This is awesome! Han svarar: It is time to go down to the cottage and drink beer! Jag landar hårt i verkligheten och påbörjar vandringen nästan två höjdkilometer ner...
Är vi skrockfulla?
- Trådstartare Polarnatt
- Start datum
Vad är körutar för något? Har aldrig hört det uttrycket förut.
Ja, de senaste inläggen känner jag igen mig i. Jag tror på mystiska upplevelser, men inte på mystiska saker, utan det är känslor som bildas inuti oss. Naturvetenskapen förstärker de känslorna, särskilt som jag vet varifrån de kommer och kan leva ut dem. Naturen är fantastisk och överträffar mystiken, just för att naturen och upplevelsen av den, till skillnad från mystiken, finns på riktigt och vi befinner oss mitt i den verkligheten!
