Är träning en social aktivitet?

[kjpil]

Jag tycker inte det. I skidspåret, löpspåret, på gymmet osv så ska pulsen vara hög, ingen tid för snack , snacka kan man göra över en fika. Plus att man sällan kan anpassa tempo efter någon annan och samtidigt få ut max av träningen. Samma sak gäller i kampsporten då man ska fokusera på sig själv och sin utveckling. Grejer som pingis, klättring och bowl är socialt, men det har jag svårt att betrakta som träning i samma bemärkelse.

Det kanske är annorlunda med lagsporter? Gemensam löprunda förstår jag mig inte på. Vad har ni för åsikter om ämnet?

 

[Stuvarn]

För mig betyder det sociala mycket! Vi är tex ett litet gäng "gubbar" som alltid kör ihop månd,onsd,fred. på gymmet! Uteblir nån ringer vi upp å kollar läget! Lite tjöt+ att vi hjälps åt vid tex bänkpressen! Samma med löpning LD-pass på helgerna går så mkt lättare när man är fler! Även vid paddling är det så mkt att goare att dela upplevelserna med nån + säkerhetsmässigt är det ju positivt oxå!
Kan alltså träna själv men gör det helst med goa kompisar

/Janne

 

[thomalin]

Håller med Stuvarn...

Visst finns det sociala inslag i träning, fast inte all sorts träning.

Löpning funkar bra om man håller "prattempo"
På racern funkar det utmärkt i prattempo.
Löpning i skogen är väl lite sisådär... men det är alltid kul med någon som sporrar... speciellt om kompisen är jämnbördig eller snäppet vassare.
Mtb är en mycket social sport, många fikor och gemensam problemlösning.
Badminton är socialt...

Däremot så är det inte alltid roligast med sällskap, har man en dålig dag så är det jobbigt att ligga efter...

... eller när man skall maxa och inte har ork för snack...

//Thomas

 

[Cremytos]

Det sociala är bra för att ta sig till träningen. Väl där så har det noll betydelse.

 

[peklund42]

Tycker inte prat under en aktivitet är bästa måttet på om den är social eller inte.

Simning tänkte jag länge på som en typisk aktivitet vars utförande är effektivast asocial. Sen började jag gå på träning där man körde efter "pass", alla kom kanske inte hela vägen eller körde med samma intensitet men alla var på samma "bana". Dom som var mer jämna körde tillsammans och pushade då varandra. Det var ju inte så att man pratade medan man simmade fjäril men det var ändå "socialt" och efteråt i duschen och bastun så snackade man skit...

Motsvarande görs enkelt med andra saker som t.ex. löpning utan att man för det minskar effektiviteten av träningen...sedan finns det ju aktiviteter som direkt lämpar sig för "prat" under utövningen också men jag vet inte att jag tycker att dessa nödvändigtvis är mer sociala än andra...som med allt annat så blir det väl vad man gör det till...

 

[Mezzner]

Nu tränar jag för lite för att egentligen uttala mig, men på sätt och vis är träning träning, och om det samtidigt är en social grej så är det nån slags bonus.

Om jag tar en löptur, MTB-tur eller kanottur, så tycker jag det är utmärkt effektivt att göra själv - jag gör det när jag har tillfället, behöver inte stämma av eller vänta och gör aktiviteten i den intensitetsnivå som passar mig.

Det blir trevligare med sällskap, men det är sällan praktiskt.
Dessutom kan det kräva att man hittar någon med precis rätt nivå på konditionen eller vad det nu handlar om.

Jag klättrar ju en del, och då "måste" man vara två. Det finns också mycket att prata om, om själva utförandet, så det känns rätt socialt. Samtidigt kan man ju konstatera att klättrin är bra träning för att bli bättre på att klättra, men det är inte nån konditionsträning det handlar om.

Jag klättrar å andra sidan för att bli bättre på detta, styrkemässigt och tekniskt.

Det andra jag gör är till stor del för att bränna fett och förbättra konditionen, även om paddlingen har många fler element som är trevliga. Där är också hastigheten i sig en målsättning. När jag cyklar eller springer är möjligen tiden ett mått på konditonsnivån. Beror kanske på att jag har deltagit i nåt kanotlopp men aldrig i nåt egentligt cykellopp eller löplopp. (hmm... med små undantag, typ Vätternrundan.)

 

[The Crow]

Nä, för mig är inte träning en social aktivitet. Mest för att jag blir sur över att jag är hopplöst otränad och därför sämre än de flesta andra. Men också för att jag upplever träningen som rent meditativ.

Däremot är träningen social i den aspekten att jag gärna pratar cykel och träningsupplägg och annat mellan träningarna. Men när jag ute och trampar är jag helst själv, kanske skulle jag ändra mig om jag hitta nån som låg väldigt nära min egen nivå men jag vet inte.

/Fredrik

 

[gro]

Jag har tränat kampsport länge och jag tycker definitivt att det är en social aktivitet. Allt från fys, teknik, sparring blir socialt. Man utvecklas mycket långsammare om man inte får feedback. Men man behöver ju inte anpassa tempot till någon annan. Om man inte inser att man får socialt stimuli av att träna i grupp så tycker jag man är fel ute.

Stå ensam på ett gym däremot, köra 15x3 och liknande, det behöver ju inte vara en social aktivitet.

 

[kjpil]

Jag har tränat kampsport länge och jag tycker definitivt att det är en social aktivitet. Allt från fys, teknik, sparring blir socialt. Man utvecklas mycket långsammare om man inte får feedback. Men man behöver ju inte anpassa tempot till någon annan. Om man inte inser att man får socialt stimuli av att träna i grupp så tycker jag man är fel ute.

Stå ensam på ett gym däremot, köra 15x3 och liknande, det behöver ju inte vara en social aktivitet.

I kampsporten, är inte det mer en definitionsfråga vad man menar är socialt? Det är väl alltid mer socialt att vara med människor än att vara själv, lära varandra saker kan väl också betraktas som socialt. Bäst utveckling tror jag man får om man fokuserar mycket på sig själv och vad man själv gör hellre än att skojja runt vid fys, teknik och sparring. Dock så innebär väl alla dessa delar ett visst socialt utbyte.

 

[hannulan]

I kampsporten, är inte det mer en definitionsfråga vad man menar är socialt? Det är väl alltid mer socialt att vara med människor än att vara själv, lära varandra saker kan väl också betraktas som socialt. Bäst utveckling tror jag man får om man fokuserar mycket på sig själv och vad man själv gör hellre än att skojja runt vid fys, teknik och sparring. Dock så innebär väl alla dessa delar ett visst socialt utbyte.

Kampsport är definitivt socialt. Det är mkt roligare (tycker jag) att sparras mot en partner man känner och vet mer vart man har.

Socialt är ju inte synonymt med att prata eller skoja runt under träningen. Jag tycker att man kan fokusera stenhårt på träningen, men fortfarande få nåt socialt ut av det, speciellt före och efter träningen. I grupper där man kan koncentrera sig som mest är det också mest lätt att vara avslappnad också, därför tror jag att det är socialt att kampsporta, att lägga till att man inte heller får vara rädd för lite kroppskontakt gör ju inte träningen mindre social.

Träning är roligast när den är social!

 

[The Crow]

Det är ju onekligen jäkligt tråkigt att sparra för sig själv...

Fast vi t ex cykling eller löpning ser jag verkligen inte behovet. Men det beror kanske på tidigare förklaringar. Då blir det mellan-träning-social som gäller.

/Fredrik

 

[gahne]

Jag tycker det är lite märkligt att umgås/vara social blivit synonymt med "att prata" i det här landet...
Distansträning; löpning, cykling, skidåkning, mm (spinning...) är socialt för att man sporrar varandra i grupp, hjälps åt eller turas om att ligga först och dra, osv.
Pratar gör man före och efter passet, går igenom hur det gått, samt livet, universum och allting...