Ja, att man inte får tälta, plocka blommor etc. av naturskyddsskäl, men det är en väldig skillnad från att betala för att bara vistas på marken. Till det yttersta handlar det om vem som har rätt till marken, vem som har rätt att säga "det här är mitt", kan man äga mark, och liknande mer filosofiska frågor som inte är av Gud givna men kan regleras av lagar. Dessa lagar, stiftade av människor enligt demokratins principer, reglerar ganska mycket. Så vitt jag vet är det förbjudet att ta betalt för att vistas på mark, och det gäller oavsett om det finns andra inskränkningar i allemansrätten.
Den frågan har du aldrig ställt i inlägg som skett innan du påstår att jag undvikit att svara på den två gånger. Du har bara ställt frågan: "Du kan inte hålla med om att det skapar en konstig situation?" och den frågan har du fått svar på, eller hur?
Ja, markägande är i praktiken (och bör vara!) mer en rätt att bruka marken än ett ägande i samma bemärkelse som att äga ett föremål. Ägande är intressant att filosofera om. Särskilt när jag inser att jag äger samma mark som en blåmes, några katter och massor av myror, tidvis en igelkott och en grävling, och vattensorken som åt upp rötterna på ett körsbärsträd som jag hade betalat pengar för i en butik. Hur surt det än är, vem är jag att säga att det är bara mitt?
Det kan verka som att du inte betalar men du betalar för Naturreservatets bildande och skötsel via skattsedeln tillsammans med alla andra skattebetalare. Sedan har ju du och jag förståndet att använda oss av det vi betalat för! 😁
Kanske har jag missat något, är det så att stiftelsen har tagit betalt redan tidigare? Ända sedan starten kanske? Men om det här med betalning istället är något nytt så vore det intressant att få veta hur resonemanget gått som lett fram till det. Kommuner brukar inte har vinstkrav på alla verksamheter men kanske de ändå anser att deras stiftelse ska gå ihop. Har du insikt i hur de resonerar?
