Björnen vi Stour Jerta

Björnen vid Stuor-Jerta

Från den 7 maj kan man läsa fjällkartan vid midnatt. Senast den 1 juni bör man vara i Kvikkjokk om man vill undvika alltför mycket kånkande av skidor på ryggen. Detta handlar om min 24:de diagonal genom Sarek på nattlig vårskare. Eller mera korrekt, som det utvecklade sig denna gång, det 24:de försöket.

Olle, min son har bett far sin att få lära sig ”vägen genom Sarek” under förfallstid. Stolt far avstår i år de andra gamle, gubbarna.

Det är en bit in i maj 2005. Regnet bara vräker ner. Nedkommer vågrätt blandat med blötsnö. Sikten är noll. Efter tre dygn och fortsatt dystra väderprognoser ger vi upp och bryter tältet i björkskogen vid Sliekkoks sluttningar söder om Suorvadammen. Ger upp därför att erfarenheter från tidigare turer lärt oss att långvariga lågtryck så här års, med plötsligt brytande vårflod som följd, kan stänga passagerna över Rapaälven, Sarvesjokk och Pårekslätten. Och reträttvägarna.
Vi passerar järvspåren – järven som passerade framför våra ögon på 60 meter i går natt. Med lite tur, lastbilslift och skolbuss tar vi oss runt till Kvikkjokk. Snöblandat regnrusk piskar rutan på Sture Danielssons gäststuga. Vi tar oss upp till Pårtestugan för att få bättre position - om vädret skulle slå om. På STF-stugans tak får vi förnyad kontakt med SMHI. Lågtryck, snö, regn. Tidsramen krymper. Så plötsligt: Mindre högtrycksrygg på väg!

Vi rundar Kallakvare. Strålande kvällssol. Vi slår upp tältet vid de sista björkarna vid Kallakjaure. Det fryser på. Hela Pårekslätten och sluttningarna upp mot Pårektjåkkå är täckta av 20 cm nysnö. Inte en barmarksfläck. Några enstaka ljungpipares ödsliga nödsignaler efterlyser våren. Solstrålarna bryts i växande iskristaller. Skaren växer till. Det är den 12 maj. Inte ett spår. Inte ett mänskligt väsen. Vårvinterns kungarike är vårt.

Klockan tre är vi på skidor. Den uppgående solen målar Pårektjåkkås toppar i rött, gult och guld mot den kalla, blågrå bakgrunden. Bussen går från Kvikkjokk om två dygn. Högtrycksryggen är en vinstlott. En fruktsoppa på Stour-Jerta blir etappmål 1.

Vi närmar oss Stuor-Jertas östra stigning. Solen börjar värma. Vitt, vitt. Siktar på två renblåsta stenar, de enda två, 200 m ovanför oss. Hade jag dom inte i ens? Fixerar dom i ens igen. Inte ens! Den ena rör sig. Upp med kikaren. Svårt med skärpan. – ”Olle, en järv till!” – ”Farsan. Det där är inte en järv. Det är en björn”.

Skärpning i kikaren. Björnen glider ner i den grunda svacka Tinokjåkåtj bildat på sin väg ner för sluttningen. Vi väntar. Vilken position för björnstudier! Han kan inte komma undan våra kikare på flera kilometer. Hej björn! Olle har fått upp lilla fickkameran. Knäpp. 125 meter. Nalle tycks lite konfunderad när han på ugglevis slänger med huvudet fram och tillbaka. Fullvuxen. Ljust gulgrå. Stort, runt huvud. Flera kort. Ingen zoom. Vi läser efteråt av 21 min från första till sista bild.
- ”Hörru du. Normalt brukar såna som du bli rädda och sticka 500 meter. Eller?” Vi känner att det är dags att göra honom uppmärksam på att vi inte är några renar. Typ. Han vänder, tar en fem, sex springsteg. Stannar. Vänder sig om och betraktar oss med lågt huvud. Vi höjer rösten: ” Du, det är dags att sticka nu!”
Han gör som vi säger. Tror vi. Glider tillbaka ner i svackan och försvinner i riktning uppåt.
Vi sneglar uppåt. Rejäl, 200 meters stigning upp till en kulle som lutar ner i svackan. Vi saxar andfådda upp. Utmärkt position. Därifrån har vi full insyn ner i svackan och ut över de kilometervida snösluttningarna i alla riktningar. Var är han? Vårt sikte är inställt en halv kilometer bort när vi båda får en känsla av närhet. Björnen smyger upp och blir stående 100 meter nedanför oss. Synar oss med svängande huvud. ”Hörru!” Han vänder inte. I 10 sekunder ger vi ifrån oss det värsta av vrål vi kan förmå. Han vänder fortfarande inte. Tar istället ett par kliv framåt.

”Jag känner mig inte riktigt komfortabel längre”. Olles röst är inte lika stadig nu. Inte min heller. ”Vi måste försöka bli av med honom”.
Skidstavarna borde ha gått av. Det var svårt att hålla igen när vi frenetiskt skickade honom ett smattrande stålstavs-meddelande: ”Stick!”

Otrevligt ljud det där tyckte björnen och vände ner i svackan. Från vår höga position ser vi ryggen en stund innan han glider ner i skydd.

”Det här är inte bra. Nu stänger han vår enda reträttväg”. Sluttningen utför på skaren. Ovanför är det ganska brant. Svart pist.
Taktiksnack vidtar. Vi vill komma ifrån björnen. Helst osett. Följande plan fastställs:
Vi glider sakta utför, parallellt med svackan. 100 meter i stöten och håller koll. När vi anser att vi ligger före står vi på utför. ”Vi kan slänga en ryggsäck om han kommer efter”. Smart grepp, Olle. ” Vi slänger din farsan, du har minst mat i din”. Jag lossar midjebandet.

Sagt och gjort. Vi glider 100 meter och 100 till. Björnen skymd. Svackan planar ut. Ingen björn. Han måste vara bakom oss. Nu sticker vi!
Olles version: Står på utför på Mora-Nisses breda fjällagg. 500 m, stannar och vänder sig om.
Blir iskall. Långt där uppe farsan och bakom honom björnen. Reaktion: ”Nej - jag har lämnat farsan åt björnen”.
Min version: Olle släpper på. Full fart. Jag tar ett kraftigt stavtag. Höger skida skär genom skaren. Faller. Upp igen. Skaren brister. Hackar mig fram en hundra meter. Ser Olle försvinna. Vänder mig om. Björnen har kommit fram till våra spår. Går bara och lurvar och nosar i spåren. Hackar mig ner på bristande skare till Olle. Björnen rotar fortfarande runt i våra spår 500 m upp. Ointressant. Han lufsar långsamt vidare mot Unna Jerta. Påreks snötäckta sluttningar ligger, så långt ögat ser, i gnistrande förmiddagssol. Endast tre mörka prickar bryter av mot snön. Två fjällvandrare och en björn.

Värmande kvällsol under en knotig martall på bergåsen ovanför Stuor-Tatajaure. Den blå röken från tjärveden ringlar sig upp under kaffepannan. Ett 40-tal renar ringlar samtidigt klöv i klöv nere på sjön på väg mot sommarbetet. En enda, nyfödd kalv i sällskapet har stora problem att följa flocken. Några sångsvanar rapporterar sin ankomst i fjärran. Två lavskrikor kommer inseglande över huvudet på två fjällvandrare som ligger inbäddade i sovsäckarna. Inväntande nattens skare. Tankarna går till den tredje vandraren på fjället. Blev han kanske lika ställd som vi? Det var kanske hans första nära möte med arten människa som inte surrar 4-takt och luktar bensin?

Stekt fläsk och glödgrillad fullkornslimpa. Vi undrar vad Nalle har hittat på till kvällsfika.

Lars-Olof Österström, Mora
Olle Österström, Sandö