Artiklar > Where not even the devil can survive

Where not even the devil can survive

Av: Corax

Uppbrott
Harriet och Neil  - The Pikes on Bikes var sugna på att haka på upp mot Punan. De körde liksom jag kombinationen cykling/klättring och hade startat från Eldslandet och hade Venezuela som troligt slutmål.
Med sina 28"-hjul gillade Calle inte tanken på kassa tvättbrädsvägar och därför drog han sig ner mot låglandets asfaltsalternativ.

Cerro Veladero (6436m) var mitt nästa mål. Berget är kontinentens tjugonde högsta och hyser inkalämningar på toppen. Lämningarna, i det här fallet en offerplats, vittnar om grymheter från svunna tider. Offerritualer utfördes på dess topp och liksom på många andra "inkaberg" var det inte ovanligt att barn slaktades i hopp om rikligt med regn inför skördeperioden.

Jag köpte mat för 30 dagar. Planen var att klättra Veladero och sedan cykla över Anderna till Chile, för att där klättra fler toppar. Redan dagen efter shoppandet fick vi reda på att gränsen var stängd för säsongen. Nåväl, det var aldrig fel att ha för mycket mat. Det fanns ju fler toppar även på den Argentinska sidan av Anderna.

Dag 1. - Sista lyxen
När man vet att en tid i vildmarken väntar utnyttjar man civilisationen till max. All färsk mat smakade extra gott eftersom vi visste att det var sista dagen på länge vi hade tillgång till nygräddat bröd, ost, juice, frukt, grönsaker, pizza, glass och empanadas. En fin asfaltsväg tog oss snabbt upp förbi de sista utposterna. Famatinabergen gnistrade av nysnö och vi hade verkligen en behaglig dag i strålande solsken. I Vincina fann vi en officiell campingplats som sedan länge övergivits av ägaren. Rinnande vatten och belysning fungerade dock fortfarande. Gratis smakar alltid bra.

Dag 2 - Avhängd
Omgivningarna i Vincinaravinen var imponerande och intressanta. Det såg ut som en jätte hade fått ett raseriutbrott, svept upp bergen i famnen för att sedan kasta dem till marken. Bergens struktur var verkligen kaotisk. The Pikes tvärnitade. 10 000km från start, utbrast Neil! Fram med kameran. Då vi anlände till den öppna Jagueslätten stannade en pickup med parkvakter och informerade oss om att parken egentligen var stängd för säsongen, men också att de inte hade auktoritet att stoppa oss om vi ville fortsätta. De varnade för mycket hårda vindar och farliga vinterförhållanden. De skrev upp våra namn och önskade oss lycka till. Det var lätt att skönja oro i deras blickar. Klättringen upp mot Punaplatån hade börjat. Jag kände mig risig i benen efter (en alltför lång) slöperiod i Mendoza och en efterföljande förkylning. The Pikes höll ett stenhårt tempo uppför. Neil med ett konstant fighting face. Harriet totalt uttryckslöst. Då vi klättrat ca 1000 höjdmeter kände jag att jag var tvingad att släppa iväg dem och hålla mitt eget tempo. Det var först under morgondagen den riktiga klättringen började och varför jäkta? Asfalt och ca 2% uppför var en sak, grus och 6-9% en helt annan. Minuterna innan mörkret föll såg jag The Pikes. De hade hittat vatten. Dags för camp.

Anekdot.
Vi pratade om fotbollshuliganism under dagen. Harriet sjöng en av "kampsångerna" för en av de engelska klubbarna. De nästföljande dagarna kunde jag inte få bort Readings fantastiskt intelligenta supporterlåt ur skallen.
We're Reading, we're Reading, we kick your fucking head in.
Det var dock inte lika illa som då jag inte kunde bli av med Carolas "Främling" och många snäpp under en som höll på att göra mig galen under nästan en vecka i Tibet. "Han har öppnat pärleporten".


"Vincinapyramiden" och The Pikes.


The Pikes manglar på uppför.


Ingen trafik. Break mitt på vägen. Famatinabergen i Bakgrunden. Foto: Neil Pike.

Dag 3 - Konsekvensen av hårdkörning
Asfalten försvann. Slätterna ersattes av en brant canyon. Vicuñas, llamornas mindre och betydligt ovanligare släkting studerade oss på färden upp för de branta bergsvägarna. Helt tomt på trafik. Vi började inse att vi var de enda på väg upp mot platån. Neils fighting face uttryckte alltmer plåga. Jag tyckte mig även se Harriets stenansikte visa tecken på att spricka. Jag nådde El Peñonen refugio av sten byggd redan på 1800-talet. Den och andra i området hade tjänstgjort som skydd mot väder och vind för medlemmarna i handelskaraverna över Anderna. The Pikes kände sig "mer än nöjda" med dagen och inkvarterade sig inne i refugion. Jag tältade utanför eftersom jag vis av erfarenhet kände till byggnadens orädda och framfusiga råttor. Trots att jag campade mellan två stenmurar slet vinden ursinnigt i mitt tält under natten. Det var en första mild förvarning om vad som komma skulle.


Vicuñas.


Varningsskylt.


Slut på asfalten.


Fika.


En fågel som inledde med att attackera min fot, för att sedan gå igenom min utrustning.


Inne i Refugio El Peñon.


Jag valde att campa utanför.

Dag 4 - Platån och storm
- Vänd! Det rasade en vansinnig storm på platån igår. En ny är på väg.
Jeepens guide såg orolig ut. Ett gäng turister satt och huttrade i baksätet. De inflikade att det var iskallt och snö däruppe. Jeepen var den enda trafiken vi sett under dagen. Omgivningarna blev allt vackrare, med bergssidor i alla upptänkliga färger. Mina ben kändes allt bättre och jag njöt i fulla drag av färden uppför. Tyvärr verkade det inte som om detta gällde för The Pikes.


Kanoncykling.


Den sista relativt varma dalen.


Svepande serpentiner upp mot höglandet.

- Go on ahead. Du behöver inte vänta på oss. Det är bättre att du kör till nästa refugio och installerar dig. Vi kommer senare. Iskalla vindar piskade mig då jag kämpade mig upp för de sista meterna mot Paso de LagunaDet var fyra år sedan jag var där senast. Jag hade då slagits av hur steril, kall och ogästvänlig platån tedde sig. Det hade då varit sensommar. Nu var det tidig vinter. Ett än ödsligare och kargare landskap mötte mig. Laguna Bravaden stora saltlagunen som är områdets stora turistattraktion såg likblek och livlös ut. Den var verkligen inte sitt azurblå och attraktiva jag och de annars mjuka linjerna på slättens vulkaner såg nästan hotfulla ut.


Paso de Laguna Brava, 4375m.

 
Förvarningar om storm och riktigt dåligt väder.

Vad som dock verkligen fångade min uppmärksamhet var molnformationerna. Gårdagen hade bjudit på nästan svarta lenticulares. Svepande, utslätade och mycket hotfulla stormmoln rullade makligt in över platån. Jag vände mig om och tittade ner mot den branta vägen upp mot passet. The Pikes syntes inte till. Det var bara några grader under nollan, men vinden bidrog till isande kyla. Förnimmelser om att det var bråttom började infinna sig. Jag tog kurs på horisonten och bergen bortom Laguna Bravas breda dal. Jag körde stenhårt. Att nå nästa refugio var av hög prioritet.

Glad över att ha nått asfalten på andra sidan dalen ångade jag vidare mot refugion. Mitt ångande var dock av beskedlig hastighet. Vinden hade nu övergått från ett lätt vinande och iskallt irritationsmoment, till ett ylande monster som gång på gång hotade att helt stoppa min färd mot refugion. På perfekt asfalt lyckades jag vid mina vassaste stunder nå 4,5-5km/h. Oftast låg jag och pendlade mellan 3 och 3,5. Det var inte sent, men dagsljuset hade nästan försvunnit. En vägg av moln rullade in över platån. En Armageddonatmosfär infann sig. Jag uteslöt genast att campa utanför refugion. Precis då jag anlände kände jag de första stingen av horisontell snö. Då jag senare smälte snö funderare jag på hur The Pikes hade det. Dånet av stormen var öronbedövande. Platån var helt utan skydd. Öppen, platt och utan sten. Inget tält i världen kunde stå pall för vad naturkrafterna nu uppbådade.

Dag 5 - Fånge
Klockan var 11. Det var fortfarande mörkt. Jag var förbryllad. Då jag nuddade tältduken insåg jag att snön letat sig in i refugion och täckt tältet. Ljudnivån under gårdagskvällen hade varit hög. Nu var den om möjligt ännu högre. Nyfikenheten drev mig ut ur tältet och till refugions öppning. Total whiteout. Sikten var decimerad till någon meter. Jag stack ut en arm i infernot. Det var som om någon form av enorm varelse försökt rycka av den och min kropp vändes av kraften. Jag klev ut i skärselden och fascinerad insåg jag att jag inte hade en chans att behålla min position. Jag fladdrade nedvinds och var nära att falla omkull. Efter diverse vindexperiment började jag förlora känseln i kinder och näsa. En minut räckte. Inte sedan jag konfronterades av Burans vrede i Kroatien hade jag upplevt något liknande. Att lämna refugion var uteslutet. Det var bara att invänta bättre väder. Musik, en bra bok, matlagning och snösmältning fyllde min dag.


Campingplats, inomhus, i snö.

Dag 6 - Ut i infernot
Jag inbillade mig att vinden avtog en aning vid middagstid dagen efter. Efter att ha plöjt igenom Shutter Island och påbörjat nästa bok började jag bli uttråkad. Efter några test insåg jag att det faktiskt var aningen lugnare. Dessutom var sikten betydligt bättre. Stundtals såg jag hundratalet meter och en diffus och spöklik cirkel berättade för några ögonblick var solen befann sig. Det tog mig en halvtimme att nå asfaltsvägen. Sträckan var ca 200 meter. På sina ställen var det barmark, på andra djupa drivor. Vägen var fri från snö tack vare dess meterhöga vägvall. Ytan var dock täckt av förrädisk isbark. Under ett tillfälle av temporär sinnesförvirring försökte jag cykla, bara för att omgående våldsamt slungas till marken. De närmaste tre-fyra timmarna blev ett evigt raglande, stannande, hukande och släpande. Då byarna slog till med full kraft var det svårt att hålla balansen på det isiga underlaget. En gång blåste jag utan förvarning omkull och jag kände våldsam smärta i ett av mina lägre revben. Avfartsvägen mot Cerro Veladero var helt igensnöad. Det var inte ett alternativ under rådande omständigheter. Jag stapplade vidare mot nästa refugio. Någon timme före mörkrets inbrott såg jag mitt dagsmål: Refugio Veladero. Under natten friskade stormen i ytterligare. Jag var tacksam över att jag slapp bivackera.


Dags för avfärd. Min hoj till vänster.


Tacksam över att ha asfaltsväg.


...


Ankomst till Refugio Veladero.

Dag 7 - Mot målet, äntligen
15-18 m/s som standard. Inte mycket snö i luften. De kraftiga och oberäkneliga byarna lyste med sin frånvaro. Under normalförhållanden hade väder som detta sorterats under "tänkbar dag i tältet". Nu kändes det dock som en strålande dag och glad i hågen över förbättringen kastade jag mig ut ur refugions dystra mörker. Isbarken på vägen hade fått ett lager nysnö och framfarten till avtagsvägen mot bergen var relativt sett svindlande snabb. Jag insåg snabbt att "vägen" mot norr skulle bli en mardröm. Jag hatar att backtracka och en plan hade tagit form under de långa timmarna i den senaste refugion. Varför inte släpa hojen över bergen direkt till Fiambalá, staden som var mitt nästa delmål? Det skulle innebära 35-40 km på jeep-track och sedan ca 25 km i total ödemark. Visserligen över några 5000 meter höga pass, men i jämförelse med Chang Tangäventyren tedde det sig som en bagatell.
Om det inte varit för snön. Efter timmar av svärande längs den av snötäckta stigen insåg jag det vansinniga i projektet. Det hade tagit mig nästan en hel dag att tillryggalägga 12km. Skarsnö som ständigt brast. 40-60cm djupa drivor. Framför mig låg en dal, med betydligt mer snö. Hur skulle det se ut längre upp i bergen? Det var helt osannolikt att det skulle bli bättre på något sätt. Jag dumpade hoj och stora delar av packningen och fyllde min ryggsäck med mat för sex dygn. Koordinaterna i min GPS visade i vilken riktning Veladero befann sig. Det kändes som en befrielse att vandra vidare utan den begränsande cykeln. Efter någon timma dök ett enormt stenblock upp i det vita töcknet. Det var sent. Skydd mot vinden. Camp. 


Skydd.


Skägget värmer och fyller en funktion, men vad gör man om man ständigt retar sig paa "äventyraristapparna" i mustaschen? Ibland är en minisax värd sin vikt i guld

Dag 8 - Till foten av Veladero
Vinden mojnade ytterligare. 12-15m/s. Det som jag i vanliga fall hade beskrivit som medelhård vind kändes som en mjuk bris. Sikten var densamma. Hundratalet meter som bäst. Det var dock varmare och någonstans bakom de drivande molnen kunde man för korta ögonblick se en blekgul solskiva. Jag var givetvis tacksam över mina koordinater, som sakta men säkert guidade mig mot berget, men siktförhållandena gjorde vandringen relativt frustrerande eftersom jag gång på gång hamnade i djupa dalar eller på branta sluttningar p.g.a. min strävan att hela tiden gå kortaste vägen mot målet.

Då jag hade ca 5km till Veladeros topp (fågelvägen) började snön bli riktigt djup. Jag antog att det berodde på att jag nu var i lä av själva foten av berget. Jag sneglade efter lämpliga campingplatser. Inget skydd någonstans. Som genom ett trollslag bröt solen igenom och nästan omedelbart därefter dog vinden helt. Det var en osannolik kombination. Under loppet att några få minuter förändrades min tillvaro från en kylig vandring i spöklik snödrift till ångande sluttningar i värmande kvällssol. I nordost dök Bonete Chico, Sydamerikas fjärde högsta berg upp. Baboso, en annan 6000-topp blev synlig och ovanför mig såg jag Veladero. Slagen med häpnad över hur fort situationen förändrats satte jag mig ner på ryggsäcken och bara njöt av den varma solen och framför allt av tystnaden. Ylande vindar hade varit min ständiga följeslagare under nästan sex dygn.
Jag vet inte hur länge jag satt där, men två saker väckte mig abrupt ur mina drömmerier. Ljudet av en lavin. Häpen funderade jag på om jag någonsin hört rapporter om att de ö.h.t. förekom på Punan. Vädret hade inte spelat ut alla sin trumfkort och som en iskall skalpell skar en plötslig vindil genom den ljumma kvällssolen. Turkosa och roströda anstrykningar färgade himlen vid horisonten. En förvarning om en kall natt. Landskapet var helt öppet. Det var omöjligt att förutsäga varifrån vinden skulle komma ifrån härnäst. Jag slog upp tältet på första plana plätt jag hittade.


Bonete Chico, Sydamerikas numero quatro.


Blå himmel, äntligen.


Cerro Baboso. 6070m. Klättrades första gången så sent som år 2000. Det säger en del om hur otillgängligt området är.

Dag 9 - snabb klättring, lång natt
Natten var kall.
-22 inne i tältet. Värmande solsken träffade det vid åttasnåret. Kav lugnt. Klar himmel. Jag log åt min osannolika tur. Så många dagar med storm och skitväder, och så fort det var dags för toppdag fick jag drömvädret. Det var ca 4.5km till toppen fågelvägen och min camp låg på 4990 meter. Efter ett snabböverslag kunde jag konstatera att jag kunde ta det lugnt och njuta av en lång frukost. Jag hade gott om tid att nå toppen. 250 gram kakor, massor med gröt, valnötter, russin, choklad, fyra koppar kaffe och mängder med hett vatten. Jag måste varit synnerligen laddad inför klättringen, för jag kan inte återge några starka minnen av vägen upp. Helt plötsligt var jag på toppen. Eftersom jag fortfarande hade ont i mitt revben då jag andades tungt hade jag bestämt för att ta det försiktigt, men insåg till min förvåning att de dryga 1400 höjdmetrarna hade avverkats på mindre än fyra timmar.


6419m (GPS). Toppen av Veladero.


Vyer mot Bonete Chico.

Om jag inte minns mycket av vägen upp, så minns jag desto mer av tiden däruppe. Kristallklar himmel. Strålande solsken. Vart jag än spanade bredde Punan ut sig. Det var första gången jag sett den helt snötäckt. Toppar jag tidigare klättrat hade fått helt nya utseenden och vissa kände jag knappt igen. Veladero är tillräckligt högt för att man ska kunna skönja vår planets rundning vid horisonten. Tystnad. Ensamhet. För mig är det alltid magiskt att nå en topp. Denna gång var det speciellt, även om jag inte kan förklara varför. Jag tänkte på ett citat av Anatoli Boukreev, en av vår tids starkaste klättrare.

"Mountains are not Stadiums where I satisfy my ambition to achieve, they are the cathedrals where I practice my religion. I go to them as humans go to worship. From their lofty summits I view my past, dream of the future and, with an unusual acuity, I'm allowed to experience the present moment. My vision cleared, my strength renewed. In the mountains I celebrate creation. On each journey I am reborn".


Punan, som är känd för att vara den nederbördsfattigaste högplatån i världen...


...nu helt täckt av snö.
Incahuasi
6621m (ej i bild) är det högsta berget på jorden utan permanent snö.


Nära min camp.

På vägen ner började jag snegla mot Cerro Baboso. Varför inte? Jag hade ju proviant för nästan två veckor kvar vid hojen. Min blick letade sig också norrut. Dalarna mot Catamarcaprovinsen och Fiambalá såg inte alls lika jobbiga och snöfyllda ut som de tett sig då jag stretat med hojen några dagar tidigare. Människans minne är kort. I alla fall mitt. Jag lagade en enorm måltid och fyllde kroppen med ny energi för nästa dags klättring. Trodde jag då. Jag hann knappt äta färdigt min måltid förrän allt hastigt förändrades.

 Klockan 19 small det till i tältduken. Vindstöten hade verkligen överraskat mig. Långt bort hörde jag ett välbekant dån. Det blev markant varmare. Klockan 20 kunde jag med säkerhet slå fast att det var stormstyrka i byarna. Timmen senare bågnade tältbågarna betänkligt och trots att jag satt med ryggen mot tältduken fladdrade den hysteriskt. Uppskattningsvis blåste det nu konstant runt 25m/s och byarna kryddade siffran ytterligare. Med tanke på hur snabbt vinden dragit igång började jag fundera på var det skulle sluta. I en nytt, våldsamt bombardemang som för några dagar sedan? Tältet fixade de nuvarande förhållandena, men hur länge var det säkert om styrkan skruvades upp ytterligare? Jag tog beslutet att packa ihop och sätta mig i säkerhet. 

Problemet med min plan var bara det att "sätta sig i säkerhet" innebar två relativt dåliga alternativ.
Att bivackera i en snödriva eller vandra mot skydd i form av sten eller snövall. Jag valde alternativ nummer två. I värsta fall kunde jag alltid vandra de 10-12km till klippblocket jag sovit bakom för några nätter sedan.

För första gången under min Sydamerikanska resa använde jag i stort sett alla mina klädesplagg samtidigt. Vinden var verkligen brutal och snödrevet lämnade ingen pardon. 
Man hör ofta att snöflingor dansar, men nu virvlade, forsade och skakade de fram som ett horisontellt och helt ostrukturerat vattenfall i pannlampans sken. Det anmärkningsvärda var att det vita kaoset stundtals helt försvann och en glasklar stjärnhimmel blev synlig. Min GPS berättade riktningen och jag tog kurs på en klart lysande stjärna.
Jag fylldes av en nästan euforisk känsla.
Det här var äventyr!
Snöstorm.
Ensam i vildmarken.
Återigen kände jag att nuet var så oerhört skarpt. Minna sinnen var skärpta till max. Alla beslut och varje rörelse var avgörande för överlevnad. Det fanns inte minsta utrymme för klanteri eller misstag. Jag stortrivdes!
Med ett varggrin på läpparna vandrade jag vidare genom stormen. 
Någon form av sans skar genom väggen av positiva känslor och självförtroende. Förnuftets röst gjorde sitt yttersta för att göra sig hörd.
- Hur smart är det egentligen att ge sig ut på äventyr som detta? 
- Ditt varggrin försvinner nog jävligt fort om du halkar och bryter en fot.
- Vad händer om du inte hittar hojen med resten av provianten?
- Är det en vandring på katastrofens yttersta knivsudd som är alternativet i ditt liv?
- Det enda alternativet - annars känner du dig blassé? 
Jag hade svar på alla frågor.
Jämförelser med historiska överlevnadsberättelser var ibland basen för mina försvarstal. Andra gånger garvade jag förnuftets kraxande rakt i ansiktet. 
Funderingarna om hur jag blivit den jag var och varför försvann hastigt då min fot slog emot något hårt i snön och det var ytterst nära jag föll framstupa. Jag sparkade undan snö. En spetsig isstod. Vid sidan av den ett gapande svart hål. Skenet från min lampa avslöjade fler spetsiga istoppar i snöfältet framför mig. Jag var förbryllad. Sen fattade jag. Ett penitentesfält täckt av snö. Jag rös. Försiktigt backade jag tillbaka till några små stenpartier. Att mer eller mindre bli spetsad på en penitente eller falla ner mellan dem kunde vara katastrofalt. Dalen jag vandrade i var djup och isformationerna kunde vara flera meter höga.
Halvtimmen senare hajade jag till då glittrande ögon stirrade på mig genom mörkret.
Demoner, snödemoner var min första tanke.
Jag tänkte på Wendigos.
Och vidare på en oupptäckt variant av en Yeti i Anderna.
Jag blev nästan besviken då jag insåg att det var fyra vicuñas som låg och tryckte i snöstormen.
Vid tresnåret på morgonen nådde jag stenblocket. Resans mest händelserika dag var till ända. Jag somnade som en stock och drömde om...snöstormar.


Nadine och Penitentesfält. Arkivbild från samma område, 2006.


Mitt stenblock och Cerro Veladero.

Dag 10 - "Räddad"
För att göra en lång historia kort kan man sammanfatta den ljusa delen av dagen med ett evigt slitande i snö. Vinden hade mojnat och det var endast en lätt bris som välkomnade mig till en till en början solig, vacker vinterdag. Jag pulsade iväg från mitt stenblock och fann hojen utan problem. Tolv km snöpulsning följdes av riktigt smörig cykling på perfekt asfalt. Så lätt allt var.
Vägen förbi Laguna Brava var dock inte uppslängd på en meterhög vägvall och då jag lämnade asfalten insåg jag den enorma skillnaden mellan att "gräva ner" en väg istället för att "bygga upp" den. Timme efter timme stretade jag på över den snörika platån. Många gånger svor jag över faktumet att jag hade en cykel att släpa på, men varje gång insåg jag snabbt att det var just den som möjliggjort min vistelse på platån och därmed även klättringen av Veladero. Berget låg alldeles för långt in i vildmarken för en vandring och inga fordon kunde ta sig dit under rådande förhållanden.


Cerro Veladero och min nyss funna cykel.


Teori: dags för cykling.


Realitet: tolv kilometer pulsning och släpande av cykel.


Asfalt! I knappa tiotalet kilometer.


Den långa vägen mot passet och vägen ner mot lågländerna.

I normalfall hade jag stannat och slagit camp någon timme innan mörkrets inbrott, men de mest hotfulla molnformationerna jag sett under min tid på Punan rullade allt snabbare in över platån. Vid kvart i nio på kvällen nådde jag passet. Vägen ner för serpentinsvängarna var fyllda med snödrivor och den förväntade snabba nedfärden blev ytterligare tid med strävsam vandring, med bökande, lyftande, pushande och släpande av cykel genom snö. En bult till pakethållaren gick av. Jag bytte. Vattnet var slut. Jag brydde mig inte. Jag hade bara en sak i sinnet; att nå Refugio El Peñon. Den hade på något sätt blivit mina kortsiktiga drömmars mål. Jag tänkte gång på gång på dess klara källvatten och den relativa värmen på "låglandet" (3600m).


Passet. 20:45. 


Incidenter som oftast inträffar enligt Murphy's lag - vid sämsta tänkbara tillfälle.

Den gröna skylten dök upp. Jag var äntligen där. En ficklampa tändes. Ännu än sekunden efter. Fler började lysa i mörkret. Vad i hela...?
Mörkklädda män dök upp från ingenstans. En gigantisk terränglastbil stod parkerad vid El Peñon. Bredvid den en arméambulans. Dussintalet män omringade mig. Frågor ställdes i en rasande fart. Alla var om min hälsa. Någon ville leda mig och hjälpa mig med cykeln. Jag lade ner den och började gå mot källan. En person hindrade mig och en annan placerade en mugg vatten i näven på mig. Jag ville slå upp mitt tält. Jag fick inte. Jag började bli irriterad. En person stack ett armé-ID under näsan på mig och förklarade att han var "in charge".
De var där för att rädda mig. Jag var rapporterad försvunnen, alternativt död. De hade order att föra mig i säkerhet. Jag tackade för omtanken och berättade för säkert tionde gången på lika många minuter att jag mådde kanon och tänkte cykla vidare under morgondagen. Det fick jag inte. Orderna var glasklara: de skulle ansvara för jag kom tillbaka till civilisationen. Jag var just på gång att gå igång på allvar och protestera, men att döma av alla allvarliga blickar runt omkring mig var det inte förhandlingsbart. Jag började nu även inse omfattningen av räddningsoperationen. Den stora terränglastbilen hyste två motocrossar. Generatorer, madrasser, mängder med proviant, ryggsäckar, skidstavar, stora och många dunkar med vatten och bränsle. Soldaterna var klädda för en polarexpedition. Småsur undrade jag hur i helvete cirkusen startat. Då den värsta uppståndelsen lagt sig smög jag ut och slog upp mitt tält. De sista tankarna innan jag somnade ägnades åt funderingar om varför man inte fick vara ifred, individens ansvar och liknande ämnen.


Gigantisk militärlastbil, full med räddningsutrustning.

Dag 11 - Den saknade svensken funnen
Febril aktivitet rådde. Campen bröts med militärisk effektivitet. Min cykel lyftes in i lastbilen och jag fick en plats i jeepambulansen. Alla i min omgivning var trevliga och omtänksamma. I rasande fart färdades vi ner mot Vincina. Jag fick veta att The Pikes var i säkerhet och oskadda. Militären förde mig omedelbart till stadens sjukhus. Tester togs. Jag förklarade gång på gång att jag mådde finfint. Det hjälpte inte det minsta. Ibland kändes det nästan som om de ville hitta någon indikation på att jag var skadad, sjuk eller illa åtgången av min vistelse i vildmarken. På pin kiv och med en snorunges trotsighet sa jag inte ett ord om revbenet som jag misstänkte eventuellt kunde vara bräckt.

Nästa anhalt: stadens polisstation.
Långa förhör. De ville ha en dag-för-dag-redogörelse. Alla var fortsatt mycket vänliga, deltagande och omtänksamma. De ville verkligen förvissa sig om att allt var bra. Jag kände mig förlägen över den fullkomligt onödiga uppståndelsen och alla resurser och tid som spenderades helt utan anledning. Som Le Grand Finale deklarerade ett polisbefäl att han skulle köra mig till Villa Union, närmaste lite större stad. Detta så att jag skulle kunna vila ut under mer ordnade förhållanden och även för att jag det var enklare att kontakta den svenska ambassaden därifrån. Jag hickade till. Fan, inte igen. Inte ytterligare en sån där story som uppmärksammades i svensk media. Turligt nog visade det sig senare att så inte blev fallet. Som slutkläm deklarerade polischefen något jag först inte förstod. Något om jävel och överleva. Den mest engelskspråkige i samlingen funderade och hmmm'ade ett tag för att sedan berätta:
He said he's very happy you returned alive from a place where not even the devil can survive.
Varggrinet från nattvandringen i snöstormen återvände.

---

Epilog
Jag har blandade känslor angående avslutningen av Veladeroäventyret. 
Givetvis är jag otroligt tacksam mot de supertrevliga militärerna, sjukhuspersonal, polis och alla andra som hjälpte mig. Själva faktumet att ett system är redo att skicka iväg en specialutrustad arméexpedition för att rädda någon som eventuellt kan vara i fara är rörande och beundrandsvärt. Det var tydligen så att mitt äventyr i bergen varit toppnyheter i provinsen och "väldigt många hade oroat sig". Att det faktiskt var så vidimerades av de många leendena och snälla och deltagande blickarna jag fick under de närmaste dagarna efter nedkomsten från platån. 

Vad jag absolut inte gillar är medias handhavande av incidenten. Känns detta bekant? :)
De det var inte mycket som överensstämde med sanningen i de många artiklarna i dagspressen. Radiorapporterna var absurda. Jag hade varit vilse. Jag var uttorkad. Ingen visste att jag befann mig i området och jag hade inte meddelat myndigheterna om mina upptåg. Givetvis är allt detta direkt osant. Vidare kan man läsa att jag blev räddad av armén vid Laguna Brava, 12 km upp på platån, där de funnit mig i 80 cm djup snö. I själva verket var det jag som fann dem, i en dieselgeneratoruppvärmd refugio där de strandat, utan möjlighet att ens komma i närheten av platån. Arméns heroism och den svenske turistens oansvariga beteende genomsyrar artiklarna.

Jag mailade tidningarna som skrivit om händelsen. Jag hade gärna sett att de dementerat vissa uppgifter eller kanske till och med varit intresserade av min berättelse om hur det egentligen varit däruppe på platån. Inga svar. Med andra ord är de lika dåliga som sina svenska motparter, varav vissa inte ändrar direkta felaktigheter trots att de påpekats. En prestigeförlust och att tappa ansiktet publikt p.g.a. att bevis för okunnighet och inkompetens påvisats är tydligen svårt att hantera. Det är givetvis enklare att sticka huvudet i sanden och hoppas på att problemet försvinner.

---

Nedan två smakprov på artiklar om den vilsne svenske turisten och den argentinska arméns heroiska räddningsaktion. Original, på spanska.

---

Googles översättningar - av artiklarna ovan.
---

Gendarmerie seeks him intensely
Swedish Tourist takes six days lost in the Laguna Brava
Two British and one Swedish ignored prohibitions entering the mountainous area and began a journey by bicycle.
Hela artikeln

Swedish holidaymaker rescue lost in Laguna Brava
Staff specialized in high mountain, Gendarmerie Squadron 24 rescued the Swedish citizen who was lost in the area of Laguna Brava.
Hela artikeln

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2010-07-21 23:39   metrotiger
Underbart att läsa..
 
2010-07-22 16:15   macgunde
Spännande läsning!
 
2010-07-22 17:29   gundj
Trevlig läsning!
 
2010-07-22 19:51   honkydory
Tack Janne för din rapport och glad att allt gick bra på din resa!
 
2010-07-22 23:35   greenjuice
Bra text! Spännande äventyr!!
 
2010-07-23 12:43   69-hard
Ytterligare en spännade trip, Janne...När kommer boken?
 
2010-07-24 01:08   figgegbg
Spännande läsning!!
 
2010-07-24 10:27   MP-Moller
Spännande läsning med självinsikt. Finns den även under de tuffaste stunderna? När blir det en bok?
 
Svar 2010-08-09 21:01   Corax
Jag hoppas i alla fall att den finns där även då det hettar till på allvar. Försvinner den kan det få katastrofala följder. Efter vissa delepisoder har jag dock känt att "det där var jäkligt korkat och definitivt över gränsen för vad jag borde gjort". Ibland är det svårt att vända, även om man borde gjort det.
Hårfina avvägningar under pressade förhållanden. Jag anser dock att det aldrig är fel att vända eller ge upp.

Angående bok så gav jag nedan svar på samma fråga:

Jag vet inte. Har vissa uppslag och har kontrakt, men jag har inte haft inspiration eller tillräckligt med ambition för att skriva på slutet. De senaste månaderna har jag dock känt att det är på väg tillbaka. Men...det är svårt att låsa sig för ett långtidsprojekt som bokskrivande. Jag är av åsikten att man verkligen måste känna för ett projekt för att det ska bli bra. Jag kommer aldrig spotta ur mig ett hafsverk eller någon form av spökskriven skräpbok. Då får det hellre vara.
 
2010-07-25 00:09   tobiasdr
Tack för den här skildringen, läste den över en kopp kaffe med den fullaste graden av njutning.
 
2010-07-25 20:03   leissner
Mycket underhållande läsning, uppskattar alltid dina inlägg! Även lokalpressens artiklar var "intressanta", skrämmande dålig journalistik (som vanligt, tyvärr)... Anyway, keep up the good work! Ser också fram emot boken :-)
 
2010-07-26 15:14   thureb
Respekt!
Minst sagt häftiga berättelser nåt att ta fram när man behöver distans till sina egna gnetanden.
 
2010-07-26 16:14   kebo
Härlig läsning, gillar ditt sätt att berätta!
 
2010-07-26 16:32   Malindo
Som vanligt imponerande bedrifter och härlig närvarokänsla i skrivandet. Tror jag även äntligen fick svaret pà varför sjömän förr enbart körde med hakskägg (utan mustasch) ;-)
 
Svar 2010-08-09 20:46   Corax
Ja, som sagt; vem vill ha en snorglass hängande framför munnen?
:)
 
2010-08-04 06:50   Magnus H
Oj. Bra bra. Jattefina bilder.
Jo trist med avslutningen men det kan ju tyvarr bli sa. Journalister daremot, dar skulle det inte behova vara sa. Vilka nollor. Overallt.
Grattis till bestigningen. Hart vader, really!
 
2010-08-08 09:03   andersmossing
Tack för spännande läsning! Keep up the good work och var försiktig!
 
2010-08-09 21:08   Corax
Tack för alla fina kommentarer!
Positiv feedback är alltid skitkul och kan vara en trigger för att komma till skott med bokskrivande. Problemet i nuläget är dock att det är svårt att sätta sig framför en dator då man kan se Anderna och äventyret genom fönstret.
 
2010-08-10 11:14   Dania
Fantastisk skildring, skulle inte ha något emot en bok, men gillar/uppskattar din inställning till skrivandet.
Får en att längta iväg igen
take Care & have Fun
 
2010-08-11 15:09   Christian Haarlem
Härligt att läsa denna lite småtråkiga tredje arbetsdag efter semestern. Skönt att allt gick bra! Tack så mycket!!!
 
2010-08-13 11:24   NiklasGu
Tack för en mycket bra historia ! Lite tråkigt med avslutningen, men de gjorde ju bara sitt jobb ( liksom journalisterna ) mvh/ Niklas
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in