Artiklar > Vinnande bidraget i artikeltävlingen - Den ...

Vinnande bidraget i artikeltävlingen - Den turen glömmer jag aldrig

Av: Yonna

Askan i väskan, den sista resan.

Den lilla honungsburken med aska var tung som bly, tyngre än allt jag hade med mig. Jag ville inte se den så varje gång blundade jag och trevade blint i ryggsäcken. Men varje gång stötte fingrarna till burken och tänkte jag på dig, min kille och min bästa vän. Varför gick du bort, varför var jag inte där när du dog? Svaret var kort: det var en olycka och du hittades ensam i skogen, begravd under snö.

Och nu är jag i fjällen, med din aska i en honungsburk och jag är skitförbannad på allt. På livet och döden, och på mig själv. Vilken idiot jag är. Resan var för tidigt, det gör fruktansvärt ont att tänka på dig. Jag kan aldrig släppa dig, kan aldrig sprida din aska. Att strö ut dig och ser hur vinden tar dig med sig, bort från mig skulle vara för smärtsamt.

Resan var också en galen ide. En sista resa 'tillsammans'. Till fjällen som du älskade, på fatbiken för jag är en cyklist, och med en packraft för vi båda två älskar paddling. Hur länge en farvälresa får vara visste jag inte. Vår avskedsresa skulle iaf vara många mil på skogsstigar, små sicksackgrusvägar, åar, älvar, sjöar, sveriges långa fjällkedja, kungsleden .. upp till Sarek. Och då skulle jag resa tillbaka utan dig.

Det var bara några små, kanske problematiska, detaljer. Jag hade fatbiken inte så länge, hade 0.0 fjällerfarenhet, hade aldrig paddlat i strömmande vatten eller i en packraft, och inte heller paddlat med en stor fatbike som galjonsbild. Dessutom var jag ny i Sverige och var Sverige nytt för mig. Jag kunde alltså knappt språket, landet och vägen. Så det skulle bli en spännande resa.

Inför resan kollade jag några YouTube bikeraftingvideos och det såg lätt ut: Pumpa upp packraften, spänna fast cykeln på båtens däck och glöm inte flytväst och hjälm. Så jag samlade ihop tältgrejer, spände fast raften på fatbikes styre, fyllde ryggsäcken med choklad plus en flaska whisky och hoppade på cykeln. Girlpower och ready för adventure! Men första dag körde jag bara 6 mil, kröp sur in i tältet och åt upp hälften av chokladen, rädd som jag var för de kommande 200 mil.

Men dagarna kom och gick, pedalerna snurrade runt och runt, musklerna växte och hjärtat mjuknade. Jag cyklade och paddlade genom Dalarna, Jämtland och Västerbotten. Blåste bort i Stekenjokk fjäll. Kämpade i gyttja, regn och hagel i Norrbotten. Ramlade några gånger på steniga fjällstigar. Fick några dagar sällskap av en ensam ren. Drunknade nästan två gånger. Sjöng högt i tältet i åskväder. Trodde jag skulle dö i oväder i en fjällsjö. Förbannade lämlar som gnagde hål i tältet. Och träffade mycket snäll folk. Jag fick många småkakor, fikabröd, kaffe, och de bjöd på fläskpalt, pölsa, kaffeost, hjortronlikör, Motörhead vin, torkat renkött, kungliga sardiner och jag fick en hemstickad tantmössa i glada färger.

Och nu, efter nästan sex veckor och många mil var det dags att släppa ut dig ur honungsburken. Men dagen kändes inte rätt. Whiskyn var slut, det blåste för hårt att tända värmeljus och Johnny Cash och Pearl Jam kunde inte heller vara med för mobilensbatteri var tomt. Och det blåste kallt, jättekallt. Jag frös. Jag satt länge på en sten med burken i min hand, såg ut över Sareks snöklädda toppar och kände mig oändligt ledsen och ensam. Rädd att kasta bort det sista som fanns kvar av dig. Resan var lyckats och jag borde vara stolt, men jag ville inte att den skulle ta slut. Ville cykla och paddla jorden runt med dig. Kunde fortfarande inte tro att du var borta, borta för alltid.
Så jag öppnade fatbikes ramväska, hällde ut innehållet, stoppade ner honungsburken i botten var den inte syns och la resten av grejerna ovanpå. Askan i väskan och Sarek kan vänta. Jag hoppade på cykeln, bort från stället.

Några dagar senare mötte jag en norrman som vandrade ensam några veckor i Sarek. Vi satt fast i en liten fjällstuga i en snöstorm och vi pratade, två dagar och två nätter. Han hade cancer, skulle dö och visste inte hur lång tid han hade kvar eller vilken dag skulle vara sin sista. Han ville inte att de som älskade honom skulle vara med i sin kamp mot sjukdomen och döden. Han ville kämpa och dö ensam. Fjällresan var hans sista resa, ett farväl till livet. Bara han själv och fjällen.

Min kille var helt frisk och stark när han plötsligt dog. Och ensam. Vi fick ingen tid att ta farväl och det gjorde fruktansvärt ont. Jag skulle ha gjort allt för att vara med honom när han dog, hade så gärna vilja hålla fast honom i mina armar, hans händer i mina händer, våra fingrar flätade som våra liv hade varit. Fjällresan var mitt farväl av honom, vår sista resa tillsammans.

Norrmannen och jag, vi grät. Vi skålade med honungsburken och skålade för livet, döden och våra farvälresor. Och efter snöstormen, när vi kramade om varandra som goda vänner, sa han att han skulle försöka vara mindre hård mot sig själv och jag lovade att försöka tänka mer med hjärnan och mindre med hjärtat.

Efter några dagar kunde jag befria askan, mitt i fjällen. Den flög bort, fritt över Sverige, in i Norge och i bäckar som skulle föra den till havet, havet min kille älskade.

Resan var den svåraste resan jag har gjort, och den vackraste.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-12-06 14:01   thureb
Tack Yonna. Fin och koncentrerad berättelse.
 
2019-12-06 16:10   Karl_Pedal
Så kraftfullt... vackert... känslosamt... jag fållde en tår... tack för att du delade detta starka minne med oss!
 
2019-12-06 19:41   seobserver
Tack så bra!
 
2019-12-06 21:22   azog
Vad fint. Tack Yonna!
 
2019-12-06 23:59   Plan
Fint! Tack!
 
2019-12-07 11:04   toni-z
Mycket bra! Gillar att du fick med 200 mil på en A4.
 
2019-12-07 11:49   Utvandraren
Oerhört vackert och känslosamt. Jag fällde en tår.
 
2019-12-07 12:08   Roxy Mendelsson
Stark berättelse. Du är en värdig vinnare, Yonna. Önskar dig lycka på färderna!
 
2019-12-07 12:28   OBD
Fantastiskt fint skriven berättelse!
Du är inte bara en utmärkt skribent, utan även en mycket duktig fotograf.
 
2019-12-07 21:21   Sejrla
Tack för att du delar din berättelse. Rakt från livet självt. Tack.
 
2019-12-07 22:42   fowwe
Tack för att jag fick följa med en bit av din livsvandring. Gripande och vemodigt, och fint skrivet.
 
2019-12-08 20:36   MonicaKa
Yonna, det är som en hel film spelas upp när jag läser din text. Vacker och sorglig. Tack för att du vågar och orkar dela.
 
2019-12-09 22:33   Yonna
Tack alla för fina respons och snälla ord! Jag vågade inte så bra att kolla här, lite feg som jag är att läsa mig själv tillbaka. Hoppas det var inte för många skrivfel, för min svenska är fortfarande lite konstigt :) Tvivlade också att skicka artikeln för den är inte som en vanligt reseberättelse som inspirerar och sånt. Den är lite mer som en livsresa, från mitt hjärta och livet själv. Fint att läsa att ni tycker om. Tack :)
 
Svar 2019-12-10 21:57   MonicaKa
Livsresa! Fint ord.
Du behöver aldrig skämmas för din svenska, den är alldeles utomordentlig, och ibland härligt nyskapande! Läser dina äventyr med glädje även på Happy. Du är en sann frilufsare, verkligen sprudlar av äkthet kring vad du gör! Uppfriskande relativt alla sponsrade och ibland lite krystade äventyr.
 
Svar 2019-12-16 12:32   Yonna
Oj vad mycket beröm! Tack, härligt att läsa :)
 
2019-12-11 19:07   HasseQ
Ärlig och annorlunda berättelse, som påverkar mkt. Jag hoppas verkligen att du hittar peace och lugn sen såsmåningom, lite Zen, och kan trivas även utan att fighta hela tiden. Lycka till.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in