Artiklar > Utdrag ur boken - Kusten är klar ! 4:e ...

Utdrag ur boken - Kusten är klar ! 4:e upplagan

           


"Kusten är klar !" Det vill säga äventyrsboken av Bengt Larsson med underrubriken '100 dagar i kajak och 100 nätter i tält runt hela Sveriges kust' – Havspaddlarnas Blå Band (HBB) – är nu ute i en 4:e upplaga.

Detta är Bengts berättelse om den första HBB-paddlingen han gjorde 1995.

Boken, som har blivit en klassiker, har fått ett antal helt nya textsidor och den har nu också utökats med ett stort antal färg-bilder från författarens alla 5 HBB-paddlingar.

Allt kompletterat med fullödig och uppdaterad statistik. Totalt 454 sidor i boken.

Här följer ett utdrag ur boken från två av paddlingsdagarna:

                             Dag 1

                   Måndag den 1 maj (Första maj)

                            Svinesund – Saltö

Klockan är 04.00. Natten börjar så sakta övergå i begynnande gryning och det tidiga gryningsljuset letar sig in i våra sovhytter ge-nom gardinspringorna. En ny dag gryr. En dag full av möjligheter.

   Jag vrider och vänder mig i min sovsäck, det har varit lite småruggigt under natten, så någon djupsömn har det inte varit för min del. Jag hör att Sven är vaken, han är den av oss som är ivrigast att komma i väg. Om han når Haparanda på cirka 70 dagar har han möjlighet att få biltransport hem till Solna genom en brorsons medverkan. Jag ”lyssnar”, hur det är med Jim som har egen sovhytt intill vår. Jag hör att Jim är vaken och han har nog varit vaken en tid och legat och lurpassat på oss två. Han är morgonmänniska och skulle säkert redan suttit i kajaken så här dags om han hade varit ensam.

   Plötsligt harklar sig Sven lite och utropar:

   – Nu är det slut på spilteriet! Är ni vakna?

   En fundersam tystnad uppstår. Är vi det?

   – Ja, jag är vaken, hur pigg som helst! säger Jim.

   – Hur är det med Bengt? undrar både Jim och Sven.

   Eftersom jag är minstingen i gänget så har jag egentligen inget val när det gäller svaret. Visst vet jag att kanotister är morgonpigga, men redan klockan 04.00 och första dagen till på köpet... (Senare under färden skulle jag minsann utan knorr stiga upp några gånger vid ungefär samma tidpunkt...)

   – Jag också! svarar jag alltså pliktskyldigast. Vad annat kan man svara. Det är bara att hålla god min. Helst hade jag nog sovit några timmar till denna morgon, även om jag är van att gå upp relativt tidigt – klockan 05.00 – när jag dömer bandy och fotboll på morgnarna åt Motionsserien, där första avslag/-spark är 06.30. Men jag inser ändå samtidigt att det är skönt att komma iväg.

   Vi stiger upp och äter morgonmål och kokar kaffe till våra termosar. Packar det sista och gör klart för avfärd ned till startplatsen vid Svinesundsbrons landfäste. Det syns att det har varit en kall natt, säkert några minusgrader. Det är frost på gräsmattan utanför stugan och även kajakerna, som ligger på biltaket, verkar frostiga.

   Klockan 05.00 anländer vi till startplatsen. Det är fortfarande kallt i luften, men vindstilla. Enligt väderprognosen skall det bli lätt bris och sol under dagen. Det lovar gott. Vi lyfter direkt ned våra kajaker från biltaket till den lilla playan och påbörjar instuvningen av allt som skall med. På Jims och Svens Icefloe är det runda packluckor på däck som gäller. Sven har med sig ett helt batteri med konservburkar, som han med viss möda får ner. I min Anita skjuter man in balar föröver och akterut från sittbrunnen. Denna gång har jag lite övervikt mot tidigare färder. Bland annat skall hela 58 förpackningar frystorkad mat få plats och 100 kartblad mot på sin höjd 10–15 i normala fall. Allt tar plats. Ett signalljus att användas vid nödsituation finns också nedpackat. Det indikerar i viss mån på resans allvar!

   Det är flaggdag och egentligen borde någon flagga vara hissad redan nu med anledning av vår färd, men det är för tidigt på dagen... Efter fotografering på startplatsen börjar vi bli startklara och prick klockan 06.00 – som blir min officiella starttid – skjuter jag ut min Anita i Svinesunds iskalla vatten. Jag riktigt känner hur det isar om de barfota fossingarna när jag kliver ned i kajaken och sätter mig till rätta i sittbrunnen och spänner fast kapellet. Så det gäller att hålla sig på rätt köl!

                                     Dag 12

                          Fredag den 12 maj

                                Påarp – Mölle

Väl medveten om dagens allvar vaknar jag klockan 06.00 och lyssnar på SMHI:s morgonsändning. Det skall bli nordlig vind, lätt bris och uppehållsväder med de största solchanserna utefter kusten. För eftermiddagen förutspås något ökande vind. Vädermässigt är det inga problem. Gäller bara mitt mentala beslut. Jag river tältet, snabbäter lite, gör i ordning termosen med varm saft och brer ett antal smörgåsar så att jag kan ta erforderliga raster ute till havs.

   Klockan 06.45 skjuter jag ut kajaken i vattnet, kollar med en blick mot stranden att ingenting är kvarglömt. Det vore förmätet att glömma något och tvingas paddla tillbaka, allra helst som jag nu står inför min längsta överfart någonsin... Sätter mig tillrätta i sittbrunnen och spänner fast kapellet. Det känns bra så långt. Men jag blir ändå inte riktigt klok på vägvalet. Ännu när jag lagt ut och sitter i kajaken har jag inte bestämt mig. Jag våndas fortfarande. Men stunden för beslut är inne. Jag tar några paddeltag ut på vattnet och styr upp stäven rakt mot Hovs hallar som tycks oändligt långt där borta i fjärran, där hav och himmel möts. Ögonkontakt är etablerad, jag har bestämt mig, beslutet är taget. Så ”enkelt” var det. Det må bära eller brista. Det känns som om jag påbörjat en atlantpaddling...

   Med bestämda paddeltag avancerar jag kilometer för kilometer ut på det öppna havet. Påarp försvinner akteröver och även landskapet in mot land med de milsvida halländska sandstränderna i själva Laholmsbukten fjärmar sig. Långt, långt bort kan Hovs hallar skön-jas i soldiset. För säkerhets skull har jag tagit ut kompassriktningen i händelse av dimma.

   Jag gör nu verkligen skäl för epitetet ”havspaddlare”, jag har vatten runt mig så långt ögat ser. Nu får ingenting gå snett. Här ute på havet finns inga mellanstationer eller halmstrån, typ ett endaste litet skär att gå upp på/klamra sig fast vid. Jag måste helt förlita mig till mina egna krafter.

   Författaren Frans G. Bengtsson (1894-1954) – som för övrigt ligger begravd på Amnehärads kyrkogård i Gullspång, samma kyrka som Anita och jag gifte oss i – har skrivit: ”Vatten måste finnas i grannskapet om man ska kunna trivas i längden.” Han skrev inte hur mycket! Här finns det dock tillräckligt och så att det blir över...

   Med jämna mellanrum fyller jag på kroppens vätskeförråd med vatten. Även om man inte svettas så att det syns så avdunstar kroppen naturligtvis svett som vid vilken all annan idrottsutövning som helst. Efter en timmes paddling känns det rätt med varm saft och smörgås. Jag dukar upp på kapellet och intar andaktsfullt näringstillskottet. Ser mig om, jag är helt solo, inte ens en fågel i skyn.

   Den lätta brisen håller i sig och endast lite gammal sjö från gårdagen ger lätta sjöhävningar. Men läget kan snabbt förändras till sjöss. Prognos är prognos, verkligheten kan plötsligt vara en annan. Jag känner viss rädsla, det medges utan omsvep. Snabbar därför på de sista tuggorna och tar nya bestämda paddeltag som för min VKV-kajak värdigt och säkert framåt.

   Bergsformationerna vid Hovs hallar börjar allt tydligare höja sig över havet. Men man är bara bedrägligt nära, bergens verkliga höjd ligger under horisontlinjen mer än man tror. Självförtroendet växer dock i takt med att jag närmar mig hallarna.


Sagt om boken:

”Tack för böckerna! De såg så intressanta ut att jag inte kunde hålla mig utan jag gav dem åt min man redan nu! Så nu ligger han och läser och är både döv och blind för omvärlden!!!”
Inger Guldbrand, Finland

”Den bit i sundet när du beskriver ’målgång’ i Haparanda är så pass ’målerisk’ och stark så att mina egna något dimmiga minnen från ´99 spelas upp igen, och det blir så starkt att tårarna faktiskt tränger på!”
Emil Kellander, Gamleby (HBB-paddlare 1999)

”Började med din bok.. oj vad imponerad jag är! Gillar den verkligen. Har kommit till Västervik.... läser och läser! :)
Jette Gustafsson, Stenungsund

”Jag själv blir alltid på gott humör när jag läser din text, den andas sån livsglädje och underfundig humor.”
Jim Danielsson, Solna

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar