Artiklar > Tio minnesvärda möten på fjället

Tio minnesvärda möten på fjället

Av: Håkan Friberg

Under nästan varje fjälltur möter jag människor. En del av dem etsar sig fast i minnet. Det har varit svårt att välja ut vilka tio som skulle få vara med i denna text.
Det elfte mötet önskar jag att jag hade sluppit.

 

 

Siv Kuoljok

Vi är i första halvan av juli år 1997. Jag och Livskamraten har tagit med oss båda sönerna (Magnus 14 och Martin 18) samt Martins kompis Stoffe (17) för att fira 20-årsjubileum. 1977 var vi här i Sarek senast. Nu hade vi planerat en långvandring, men stekhet, vindstilla sommarvärme och miljarder mygg kortade ner den. Vi närmar oss nu slutet på vandringen…

Så småningom skymtade vi Pietsaures fantastiska sandstrand. Den är en kilometer lång och nästan 100 meter bred. Nere på stranden möttes vi av skylten: VÄLKOMMEN TILL PIETSAURE CAFÉ. Vi följde stranden fram till Autsutjjåkkå. Enligt Grundsten ska man kunna vada i strandlinjen, men det var jättedjupt! Medan vi satt där och funderade på hur vi skulle ta oss över, kom en motorbåt puttrande med Acke Kuoljok vid rodret. Han sa att han sett att vi hade ”småfolk” med oss och undrade om han skulle köra oss till byn. Vi ville gärna bada, men var tacksamma om han ville ta våra ryggsäckar över jåkken. Han beundrade Martins nya kikare och bad oss sedan att besöka caféet i byn. (…) När vi kom fram till byn möttes vi av Acke och hans far som hade mycket roligt åt Magnus stora samling av renhorn.

Caféet var ett fantastiskt ställe. Det som gjorde det så fantastiskt var helt och hållet Ackes fru Siv, som underhöll oss i nästan två timmar. Hon berättade oerhört fängslande om samernas liv. Siv satte på kokkaffe och värmde glödkakor. Vi delade på en röding och fick smaka lite renkorv. Vi köpte också en smörkniv som hennes son hade tillverkat av renben.

Siv berättade medryckande om hur de skötte sina 25 000 renar, som 300 familjer delade på. Hon berättade om slakt och om renskiljning. Mest intressant var dock när hon berättade om sitt möte med ryska samer. De levde som samerna gjorde i Sverige för cirka etthundra år sedan. (…) Vi är alla ense om att besöket i Pietsaure var vandringens höjdpunkt.

Jag berättade för Siv att jag arbetade som mellanstadielärare samt att det var svårt att få tag på bra material om samernas historia och nuvarande situation. Efter hemkomsten hade jag brevkontakt med Siv och hon skickade mig material som jag sedan länge hade användning av i mitt arbete.

År 2012 – som avslutning på den sommarens fjällvandring – tillbringade jag och Livskamraten ett par dagar i Saltoluokta. Vi bestämde oss för att ta en dagspromenad till Pietsaure för att besöka caféet. Vi åt lunch där – rökt röding och nybakad glödkaka. Vi serverades och underhölls av en mycket trevlig ung man – Jan-Erik – som visade sig vara Sivs son. Det var han som hade tillverkat smörkniven vi köpt 15 år tidigare. Siv var mitt uppe i ett glödkakebak, men vi hejade på henne också.

 

 

 Sun-Ristin Kuoljok

Sun-Ristin var svärmor till Siv. Jag har träffat henne – som hastigast – tre gånger och har egentligen inte mycket att berätta om henne. Ändå har hon gjort ett så stort intryck att hon förtjänar att finnas med på denna lista. Varje gång jag träffat henne har hon befunnit sig i Saltoluokta där hon hade en liten butik där hon sålde sameslöjd.

Sun-Ristin 2004

Sun-Ristin var i det närmaste 80 år när jag träffade henne första gången 1997 och hon hade hunnit mer än halvvägs till 90 när jag träffade henne den sista gången – 2004. Trots hennes ansenliga ålder rörde hon sig tyst och smidigt – rak i ryggen. Hennes milda röst var som en smekning och hennes helt silvervita, långa hår var rent magiskt. Sun-Ristin är en av de absolut vackraste kvinnor jag träffat.

 

 

Per Kuhmunen

Första gången vi träffades var på samma tur jag beskrivit tidigare – 1997. Per stod för transporten från Sitojaure till Rinim. Jag pratade lite nostalgiskt med honom om vår förra resa denna väg. Det var för 20 år sedan, skedde med träbåt och tog dubbelt så lång tid.

Per Kuhmunen 1997

Framme i Rinim var det dags att betala. Jag visste att priset var 220 kr/person. Det skulle bli 1100 kronor! Per kliade sig i huvudet ett tag och sa sedan:

- Ni två betalar fullt pris (jag och Livskamraten), de där båda (Martin och Christoffer) får åka för halva priset och han där (Magnus) kan räknas som handbagage.

Det blev 660 kronor istället för 1100.

Sedan dess har jag åkt med Per ett flertal gånger. En resa som jag minns med välbehag ägde rum 2003. Då handlade det om transport åt andra hållet – från Rinim till Sitojaure. När jag och Vandringskamrat Tommy anlände till Rinim från Basstavagge såg vi en kritvit ren strosa omkring bland stugorna. När vi senare kom att prata om Jokkmokks marknad frågade Per om jag varit där. När jag svarade nekande undrade han vad jag kände till om marknaden. Svaret blev ungefär: kyla, sameslöjd och renrajd.

- Just det. Renrajden står jag för. Jag och renen där.

Det var också under denna resa som Per tipsade om att kliva av i Ribakluokta istället för att fortsätta ända till Sitojaurestugan. Han hade markerat en flyttled genom björkskogen som ledde oss upp till en inbjudande tältplats vid sidan av Kungsleden. Denna led och denna tältplats har jag sedan dess använt mig av flera gånger.

Dessutom var det under denna båttur som Per avslöjade vad samerna (i allmänhet eller enbart i trakten av Sitojaure ska jag låta vara osagt) brukar kalla oss fjällturister:

- Pelikaner! Det är alla dom som går på rad med näsan i backen utan att se sig om i naturen.

Ända sedan dess har vi kryssat även denna art på våra fågellistor.

Per Kuhmunen 2004

Den mest minnesvärda turen med Per ägde dock rum året därpå – 2004. Jag, Livskamraten och min syster Åse hade startat vår Sarektur i Ritsem den 28 juni. Vi kom fram till Rinim redan den 5 juli och var därmed de första resenärerna för Per denna säsong. Och det märktes. Per verkade ha ett uppdämt behov av att prata och båtresan tog betydligt längre tid än brukligt. Detta därför att Per tog flera extra svängar för att visa oss sevärdheter på vägen. Jag minns tyvärr inte vad han berättade om, men jag minns känslan med välbehag.

Jag kan inte undanhålla er denna bild på Per. Det är ett vykort med texten "Same". Bilden alldeles säkert från Jokkmokks marknad. 

 

Pelikan

Sedan jag fick reda på att åtminstone Per Kuhmunen kallar en del fjällvandrare för pelikaner så har jag själv utvidgat detta begrepp till att omfatta de fjällturister som i mitt tycke beter sig annorlunda eller konstigt eller roligt. Och jag har en favorit…

Året är 2003. Jag och Vandringskompis Tommy har genomfört en ovanligt innehållsrik Sarekvandring som avslutas med bastu och middag i Saltoluokta. Alla som har varit i Saltoluokta vet vilken känsla det är att sitta med fötterna mot brasan och ”snacka ner sig” efter en tur. Det rör sig en hel del människor i hallen, både nyanlända och sådana som vi. När orden tillfälligtvis tagit slut så slölyssnar man på samtal i närheten.

Jag och Tommy sitter alltså där i godan ro och inväntar att klockan ska bli middagsdags. Det kommer att bjudas tjälknöl och kanderad palsternacka bland annat.

Då öppnas ytterdörren och ett gäng på 4-5 män – 70plussare – kommer in i hallen. De är klädda i allt från kortbyxor av jumpamodell till långbyxor (av terylen?), svettiga skjortor med uppkavlade ärmar (en del med skjortorna prydligt nedstuckna i terylenbyxorna, andra med skjortorna hängande utanpå) och med allt från gammeldags jumpaskor till gummistövlar på fötterna (och då givetvis med byxorna nedstuckna i stövelskaften).

Det här gänget utstrålar kraft, energi och – åtminstone till en del – fjällvana. Mycket tydligt visar det sig att en är chef. Med hög och myndig röst hör vi:

- Jag tar hand om incheckningen. Ni båda letar upp dusch och bastu och du får ta reda på vad det är till middag.

Mannen som fått den sista ordern närmar sig våra sittplatser. Tavlan med menyn (tjälknöl och kanderad palsternacka ni vet…) hänger på väggen precis ovanför mitt huvud. Mannen ursäktar sig lite (han måste komma nära för att kunna läsa) och sedan läser han. Han läser och läser…

- Nå?! Vad blir det för mat?

- Det blir nog jävligt gott! Det blir fjällknöl och kanadensisk palsternacka!

Och gott var det!

 

 

Alexander

Alexander är en same som bor i eller nära Ritsem. Då och då hjälper han till med att transportera turister från Ritsem till Akkastugan eller till Änonjalme – såväl sommar som vinter.

Första gången han transporterade mig och mitt vandringssällskap (Livskamraten och syster Åse) var år 2004. Det blåste mycket hårt och vågor slog flera gånger in i båten. Trots det kände vi oss trygga. Han var mycket skicklig på att parera vågorna.

Och trots att han hade full fokus på navigerandet kunde han ändå – skrikande i den tjutande vinden – delge oss lite visdomsord:

- Det är inte hur fort du vandrar, hur långt du går, hur tungt du bär eller hurdant vädret är som avgör hur din Sarekvistelse blir. Det är alla de beslut du fattar under färden.

Flera gånger under vandringen återkom vi till dessa hans ord och förundrades över hur sanna de var.

 

Nästa gång jag utnyttjade hans tjänster var i april månad 2011. Jag och vandringskamrat Anders skulle genomföra en vintrig Sarektur. Någon vecka innan avfärd ringde jag till fjällstationen i Ritsem och frågade efter skotertransport över sjön och kanske ända fram till Kutjaure. Jag fick då telefonnumret till Alexander. Jag ringde honom och bokade en transport. Med facit i hand skulle det visa sig att den här delen av Sarekturen blev den mest dramatiska - läskigt dramatisk faktiskt...

När vi klev av bussen strax innan Ritsem fjällstation visade det sig att det var ytterligare fyra personer som bokat skotertransport med Alexander. Det dröjde inte lång stund innan han kom vandrande längs vägen i det blaskiga snöandet. Efter lite diskussioner sa Alexander:

- Jag kan ta er allihop - om ni tolkar.

Jag opponerade mig direkt. Jag vill INTE tolka. Det är ju för tusan en hel mil över sjön till Akkastugan och sedan skulle vi ju vidare ända till Kutjaure - ytterligare en mil. I dessa sammanhang kände jag mig plötsligt som en gammal man. Jag föreslog därför att han skulle transportera de andra först. Jag och Anders hade ändå en del ompackningsbestyr att ombesörja. Han lovade att vara tillbaka om ungefär en och en halv timme.

När den stipulerade tiden närmade sig sitt slut drog vi oss ner mot vattnet. Det dröjde lite längre än planerat innan Alexander kom tillbaka. Han var då också tvungen att ta sig hem för att hämta torra handskar, så det dröjde ett tag. Men så var det ändå dags till slut. Då släppte han bomben:

- Det är så mycket vatten på isen att ni måste tolka den första biten. Om ni sitter på kälkarna orkar inte skotern. Jag vill inte att den ska dö mitt i vattnet, så jag kommer att gasa som sjutton genom vattnet.

Pulka och ryggsäck spändes fast på den bakre kälken. Den främre kälken gick tom. Där skulle vi sitta... senare...

Efter den bakre kälken släpade två snören med en ögla i änden - 4 respektive 7 meter långa. Alla som har tolkat vet att det går lättare med lång lina. Man har då lättare att parera eventuella hinder som dyker upp. Jag fick 4 meters-linan...

Så började färden. Vi sticker in stavarna i öglan. Alexander var bussig nog att köra ganska långsamt i början. Snart kändes det relativt säkert och jag trodde nog att det här skulle fungera. Efter hand ökades farten. Ännu inget vatten...

Plötsligt dyker det upp ett rejält gupp på isen och Alexander bromsar ganska hårt... men det gör ju inte vi... I hög fart närmar vi oss skotern. Snart kommer vi att passera den. Jag gör mig beredd att ropa till Alexander så att han är medveten om vår situation. DÅ - full gas!

Jag ropar förgäves. I ett desperat försök att klara balansen böjer jag armarna för att klara det kommande rycket...  Det hjälpte inte. Med ett kraftigt ryck ligger vi båda i snön.

Alexander märker förstås att tyngden minskat och stannar för att vi ska kunna placera oss på nytt.

- Nu kommer snart vattnet. Då gasar jag.

Och det gjorde han... Först kom slaskig snö. Sedan blev det allt mer vatten och mindre snö. Och det gick fort... vansinnigt fort. I början var jag helt säker på att detta kommer att gå alldeles åt h-e, men efter ett tag upptäckte jag att det ändå gick rätt bra om jag bara såg till att skidspetsarna stack upp ovanför ytan. Ett tag hann jag faktiskt njuta. Kvällen var ljummen och just för tillfället var det ingen nederbörd. Jackans dragkedja var nerdragen en bit och jag njöt av svalkan. Då vänder sig Alexander om:

- Nu är vi snart ute ur vattnet!

Jag är inte helt säker på vad som hände sedan. Jag TROR att jag såg skotern hoppa till. Sedan känner jag att jag flyger genom luften och förstår vad som är på väg att hända.

Kylan kommer som en chock. Först efter ett tag känner jag vätan. Jag tror att jag fick en kallsup. Sakta reser jag mig upp. Jag står i vristdjupt vatten. I den öppna halslinningen har det trängt in slaskvatten så att hela framsidan av kroppen är sjöblöt. Det har faktiskt trängt in en del ner i byxorna också. När jag vänder mig om ser jag Anders resa sig upp med ett milt sagt förvånat ansiktsuttryck. Jag ser att han pratar med mig men förstår inte varför jag hör så dåligt. Han pekar på mig och... skrattar?  Det visar sig att hela min jackhuva är fylld med slask - ända in i öronen. Anders har klarat sig bättre. Han hade jackan stängd och huvan åtdragen.

Alexander står och väntar på andra sidan vattnet. Jag känner mig handfallen. Vad gör man nu? Min ena stav är böjd i nästan 90 grader...

Jag minns inte riktigt hur samtalet förflöt där på isen. Jag fick hur som helst sitta upp på skotern bakom Alexander och Anders fick order om att sitta gränsle över pulkan och hålla sig fast i spännbandet. Ni ska veta att Anders är en ganska reslig person. Det såg inte helt bekvämt ut... och inte helt säkert.

Transporten till Kutjaure var nu helt ute ur bilden. Jag måste till Akka-stugan för att torka.

- Det är en halvtimme kvar, sa Alexander och gasade.

Då och då under den fortsatta färden vände jag mig om och tittade på Anders. Han såg minst sagt dråplig ut. Jag önskar att jag haft möjlighet att filma honom. Han såg verkligen ut att vara på rodeo. Hur han klarade att hålla sig kvar är för mig obegripligt. Det måste ha varit med skräckens hjälp.

På kvällen när vi mer eller mindre hysteriskt skrattade åt dagens upplevelser sa Anders att

- Det här är det livsfarligaste jag någonsin gjort.

 

 

Låkta-Marie

Första gången jag träffar Marie Lidström är år 2004. Jag är på min första ensamtur i Abiskotrakten och kommer vandrande längs stigen nerifrån Kärkevagge. Jag har räknat med att äta lunch men kommer fram alldeles för tidigt. Jag träffar stugvärden (Marie) utanför när hon halvligger på ett liggunderlag och solar. Hon erbjuder mig att låna ett liggunderlag så att jag skulle slippa att packa upp ryggsäcken. Jag tackar och tar emot och ligger och läser i solen ett tag innan lunch. Vi samtalar en del om trakten. Hennes skånska accent är oväntad men trevlig. Efter lunch hejar jag och fortsätter.

Året därpå har jag med mig Livskamraten dit. Vi anländer dagen efter deras öppning för säsongen. Vi har inte sett en människa sedan vi lämnade Katterjåkk för flera dagar sedan och vi har levt på frystorkat hela tiden. Dessutom hade vi glömt pålägg i kylan av en liten bäck vid vår första tältplats. För att råda bot på detta ställer vi nu kosan mot Låktatjåkkastugan. Ska sanningen fram så längtar jag lika mycket efter Marie som efter renskaven. Hon är en fantastiskt trevlig person som tar sig tid och hinner vara intresserad av alla. Ikväll hade hon fem förbokningar men det dök upp arton. Stressad? Inte. Dessutom skar hon upp medvurst och ost och skickade med oss när hon hörde talas om fadäsen med pålägget.

Sedan dess har jag träffat henne ytterligare tre gånger och Livskamraten vid ytterligare två tillfällen, men sedan några år är hon inte längre på plats. Abiskoalperna har mist en sevärdhet.

 

 

Ulf Molau

Jag funderade länge på om jag skulle ta med professor Ulf Molau på denna lista. Jag har inga stora personliga minnen av HONOM, men ändå har han fått avgörande konsekvenser för mig och mitt fjällvandrande. Jag har stött på honom vid tre olika tillfällen vid forskningsstationen i Latnjavagge, men det var det första tillfället som var betydelsefullt.

Samma dag som jag träffade Mari första gången - en stekhet julidag 2004 - passerar jag också forskningsstationen. Det är första gången jag är här så min nyfikenhet är stor. Vad pågår här? Turligt nog finns en man på plats som har tid att berätta. Det visar sig vara professor Ulf Molau från Göteborgs universitet. Han berättar om forskningen som pågår.

Bilden lånad från Göteborgs universitets hemsida.

När det var dags för mig att dra vidare tipsade han mig om en vacker tältplats vid en liten tjärn precis på kanten till stupen ner mot Kårsavagge (syns tydligt på kartan 2,5 km SO forskningsstationen). När jag kom dit visade det sig att den var i det närmaste torrlagd och inget rinnande vatten fanns i närheten. Jag fortsatte därför österut längs stupet fram till nästa lilla sjö (precis norr ”å” i Kårsavagge). Här var det för stenigt. Istället för att fortsätta österut följde jag bäcken norrut till tre små sjöar. Där hittade jag en helt underbar tältplats. En av sjöarna var mycket grund och därmed rejält uppvärmd. Från sjön föll det ut ett litet vattenfall på två meter med minst 15-gradigt vatten. Vilken underbar dusch!

Några av er vet förstås vad detta är för plats. Eller snarare vad det skulle komma att bli för plats: Frippes fall! De av er som inte har en aning om vad jag skriver om kan antingen googla eller läsa här  och här. Ett tredje alternativ är att ha ögonen öppna på Utsidan. Jag har långt gångna funderingar på att skriva en separat artikel om Frippes fall.

 

 

Karl-Erland

Livskamraten och jag är vid Sulitelma för första gången. Året är 2009 och föga anade jag då attdetta skulle komma att bli mitt absoluta favoritområde för lång tid framåt. Ja, det är det faktiskt fortfarande.

Det var vandringens tredje dag och fötterna som ledde oss längs Lajrrojåhkå - ner mot bron - gick mycket långsamt. Vattendraget var fantastiskt levande och spännande, och gång på gång lockades vi att ta av oss våra ryggsäckar för att leta oss ner i bäckravinen. Märkliga stenformationer och vackra fall och forsar gjorde att kameraminnet fylldes i ett rasande tempo.

Medan vi gick där så sakteliga, så upptäckte vi en man ganska långt bakom oss. Han kom dock snabbt närmare och vi stannade till ett slag och samtalade med honom. Det visade sig att han var ute på en riktigt lång vandring. Vi slog följe ner till bron och småpratade en del under promenaden. Efter en stund sa han till mig:

- Jag tycker att jag känner igen dig...

Jag var helt säker på att vi aldrig setts tidigare, men tänk om han ändå faktiskt kände igen mig? Då borde det förstås vara från...

- Jag vet inte om du brukar vara ute på Utsidan och läsa? Jag är en ganska flitig skribent där...

- Njaee... någon gång kanske... Jag brukar mest läsa en kille där... Majjen kallar han sig...

-Jaha? Det är ju...

- Han skrev nyss en jäkligt bra text om sin första Sarektur tillsammans med sin flickvän. De klarade av en del strapatser...

- Ja, vad kul. Det är ju...

- Jag gillar hans texter, för han skryter inte om sina strapatser. Han berättar bara hur det var.

Livskamraten som varit en aning på efterkälken kom fram och hörde andra halvan av samtalet. Hon log med hela ansiktet när hon förstod vad samtalet handlade om, och det var onekligen med en mycket ovanlig och speciell känsla som jag kunde presentera min dåvarande flickvän och nuvarande hustru för mitt livs första livs levande "fan".

- Detta är Livskamraten och det är jag som är Majjen.

Så stor har nog inte tuppkammen varit sedan "skolans snyggaste tjej" frågade om jag ville dansa på skoldansen i 7:an…

Så snart vi passerat bron skiljdes våra vägar. Han fortsatte söderut medan vi vände norrut.

Majjen och Kalle 2009

 

Jag minns inte exakt hur vår kontakt återupptogs, men Karl-Erland (eller Kalle) blev mycket engagerad i Frippes fall. Han är själv innehavare av diplom nummer A19 om jag inte misstar mig och han har hjälpt många vandrare att hitta dit. Vi har också tidvis haft ganska tät kontakt på fb och via sms och mejl. Han har alltid varit en pålitlig påhejare för alla de projekt jag vill genomföra.

Kalle är en långvandrare av stora mått, men åldern har börjat ta ut sin rätt även hos honom. Han har ett par gånger mer eller mindre påstått att nu är hans vandringstid över. I ett försök att förlänga Kalles lust att finnas till fjälls så föreslog jag honom att vi – Kalle, jag själv och Livskamraten - skulle träffas vid Frippes fall sommaren 2017. Kalle tände på idén så vi bestämde att vi skulle ses måndagen den 10 juli. Vi skulle tälta tillsammans en natt. Jag skulle bjuda på hemtorkad middag och han skulle bjuda på ett exklusivt portvin. Dagen därpå skulle vi fortsätta våra färder åt olika håll. Så var det tänkt...

Men… Kalle var inte på plats när jag och Livskamraten kom dit och inte dök han upp senare heller. Med tanke på hur ivrig han varit inför denna träff blev jag inte så lite orolig. Vad hade hänt honom? Varför dök han inte upp vid Frippes fall? Vid ett par tillfällen försökte jag få kontakt med honom via facebook men utan resultat.

Sedan vi återkommit till Abisko en vecka senare sökte jag upp en av STF:s fjällguider för att höra efter om någon hade frågat efter Frippes fall.

- Men vad lustigt! Det har varit tyst om Frippes fall den här säsongen, men alldeles nyss var det en man här och frågade om jag kände till Frippes fall. Han skulle gå dit för att träffa Frippe. Men vänta! Där är han!"

Livskamraten och Kalle 2017

Om Kalle har något att tillägga får han gärna göra det i kommentarsform. 😊

 

 

Svamp-kvinnan

Året är 2013. Det närmar sig slutet på min och Britts Sarekvandring. Vi har lämnat nationalparken och traskar nu norrut längs Kungsleden på väg mot Saltoluokta. Våra kroppar är lite slitna så vi tar tacksamt emot möjligheten att sitta lite bekvämt och i lä när vi kommer till raststugan.

Vi samtalar inte så värst mycket. Båda sitter försjunkna i egna tankar. Jag minns inte vad jag tänkte på – antagligen på morgondagen i Saltoluokta – men jag minns att stämningen var lite… sorgsen? Vi har haft fantastiska upplevelser gemensamt men nu har vi bara transportsträckan kvar. Det skulle behöva hända något oväntat för att väcka oss ur vår känsla. Då hör vi steg som närmar sig och dörren till raststugan öppnas…

Det skarpa solljuset utanför gör att personen som stiger in bara utgör en kolsvart siluett. När dörren stängs igen blir det alldeles kolsvart för våra ögon. Det enda som hörs är ett

– Hej.

Sakta, sakta vänjer sig mina ögon vid det lilla ljus som den smutsiga fönsteröppningen släpper in och fram träder bilden av en ung kvinna – en osedvanligt vacker ung kvinna. Hon är vacker på det där svala, tidlösa sättet som endast ett fåtal kvinnor har. Hur ung? Tjaa… kanske något år över 20? Hon har ganska långt, rakt, mörkt hår och bruna ögon. Fast… det där med ögonfärgen är nog en efterkonstruktion. Det skulle passa med bruna ögon…

Trots att jag fängslas av hennes skönhet är det snart andra saker som fångar min uppmärksamhet. Samtidigt som hon sjunker ner på bänken mitt emot kränger hon av sig ryggsäcken… och jag har aldrig sett något liknande. Den är… fyrkantig som en låda och måste ha stuckit ut långt från hennes rygg. Den såg fruktansvärt baktung ut. Och själva bärsystemet? Jaa… det påminde om de smala läderremmarna som fanns på de gamla trekantiga mesryggsäckarna.

Och hennes klädsel var lika udda. Jag minns ett par gympaskor vars ena sula hade lossnat till 50 % och var nödtorftigt lagat med brun pakettejp – en lagning som var i stark upplösning. Hennes byxor… jag kan för mitt liv inte komma på vad hon hade på sig, men inte var det Fjällräven…

Upptill hade hon en tjock, mycket vacker, färgrik och murrig stickad ylletröja och över det en jacka som såg ut att vara tillverkad av grå vadmal. Den hade flera bruna läderdetaljer och påminde en aning om en kort duffel, men jag har för mig att den var sydd som en anorak. Den såg mycket vacker, varm och tung ut.

Det märktes att även Britts nyfikenhet hade blivit väckt och det samtal som följde på hennes entré följde inte de vanliga ”reglerna” för mötande fjällvandrare. Därtill var vi alltför nyfikna. Tilläggas ska kanske att det var vi som stod för nyfikenheten. Kvinnan svarade artigt – och ganska utförligt – på våra frågor, men jag kan inte minnas att hon frågade oss något. Jo… en gång… mot slutet…

Samtal angående utrustningen.

- Jag hittade den i min mammas sambos garderob. (jackan)

- Den har jag köpt på Myrorna. (tröjan)

- Det var några stycken som sa att jag borde ha något kraftigt, men jag tänkte: Hur märkvärdigt kan   det vara att gå Kungsleden? (skorna)

- Den rymmer allt och jag är stark. (ryggsäcken)

Samtal angående vandringen.

- Jag fick idén till min vandring av min mentor på folkhögskolan.

- Jag har ett ärende i Saltoluokta, så då tänkte jag att jag kunde passa på att gå en bit på Kungsleden. Jag har vandrat en del i andra länder.

Jag hade inte mage att fråga henne om hennes ärende i Salto, men jag var fruktansvärt nyfiken.

Trots att vi också samtalade om hennes kosthållning så kan jag – hur jag än försöker – inte minnas vad hon åt i stugan. Det var något vegetariskt – kanske bönor av något slag.

Jag tror som sagt inte att hon frågade oss om någonting, men jag berättade vilka vi var och vart vi vandrat. Jag berättade också om Livskamraten som gjorde en egen tur längs Kungsleden.

När den ovanliga kvinnan packat ihop sina saker och var beredd att ge sig i väg, hejdade hon sig plötsligt och frågade:

- Vad heter din Livskamrat?

- Barbro.

- Jag har en sak till henne…

- ???

- Jag förstår nu att det var henne jag träffade i Sitojaure. Jag berättade för henne om sprängtickan och vilka läkande egenskaper den har och hon blev mycket intresserad. Jag hade tänkt ge henne en bit men glömde bort det. Kan jag ge dig en bit som du ger henne?

- Jovisst.

Hon rotade i väskan och fiskade upp en lite plastpåse med något mörkt och torrt.

- Ge henne den här. Förresten ni kanske också vill ha något. Smaka och gissa vad det här är.

Hon lade några små mörka tingestar på bordet. Jag plockade upp en och synade den. Mörk. Torr. Lätt. Ingen speciell doft. Sen stoppade jag in den i munnen. En odefinierbar smak spred sig i munnen. En vag igenkänning… men… nej, jag kunde inte gissa.

- Det är kakaobönor.

- Var köper man sådana?

- I Sydamerika. Hej då. Vi kanske ses i Saltoluokta.

Sa kvinnan och gick.

Jag minns att vi samtalade om fler saker, men jag kan inte riktigt komma ihåg hur orden föll. Vi talade bland annat om rosenrot. Jag hade hört att den ska vara nyttig på något sätt. Kvinnan visste att den var bra för kvinnor – som ett afrodisiakum. Hon visste däremot inte hur växten såg ut, så jag plockade fram floran och visade. Det kändes rätt bra att kunna bidra med något mer än en gapande mun…

När jag så småningom strålade samman med Livskamraten i Saltoluokta blev hon både glad och förvånad över gåvan. Hon hade också fastnat för denna ovanliga kvinna.

Ett halvår senare – när jag bestämt mig för att skriva ett blogginlägg om kvinnan – så bad jag Livskamraten att försöka minnas så mycket som möjligt om henne.  Det visade sig att Livskamraten skrivit dagbok under sin tur. Hon kunde därför berätta att kvinnan var på väg till Saltoluokta för att fungera som volontär hos Laila Spik som håller kurser och föreläsningar om det miljövänliga samiska köket. I Sitojaure hade hon ägnat stor del av tiden till att skriva av recept från boken ”Lappmarkens skafferi”. Dessa skrev hon i en tjock skrivbok i A5-format.

Jag såg kvinnan en gång till. Det var i Salto. Då var hon klädd i en storblommig långklänning i något mjukt tyg. Det fanns utrymme i den där säcken…

 

 

 Sven - VW-mannen

Året är 2014. Jag hade precis avslutat en ensamvandring i södra Padjelanta och söder där om. Min helikopter från Staloluokta var försenad med över 30 minuter. Jag blev övertygad om att jag nu skulle missa bussen österut från Ritsem. Nu visade det sig att samordningen helikopter/buss bara fungerade på morgonturen. Även om helikoptern hade avgått i rätt tid så hade jag inte hunnit med någon buss. Det kändes som om detta var planerat. Då skulle man bli tvungen att övernatta i Ritsem. Jag blev lite tvär vid denna tanke och började helt sonika vandra mot Kebnats – en sträcka på mer än 6 mil. Det är klart: Jag hoppades på lift.

Två timmar senare (4 bilar hade passerat) var jag både mör och svettig. Då kom bil nummer fem. Den stannar. Det är folkabuss av gammal modell. När jag öppnar dörren på passagerarsidan ligger där en hög med ved (skogspinnar av olika storlek och form) på golvet. Jag ser att ryggsäcken inte kommer att få plats vid mina fötter och säger till föraren att jag slänger in den där bak. När sidodörren glider upp ser jag en mycket provisorisk inredning i form av en dubbelsäng. Inget mer.

- Aha! Du har byggt om bussen till en campingbil.

- Sorry! You have to speak English or German with me.

Det var det första Sven sa. Han heter så. Sven, en genuin tysk taxichaufför från Berlin. Men det var sannerligen inte det sista. Han berättade och berättade och berättade…

För femte året i rad åkte han ensam – det var det som var det viktiga – genom Norge och Sverige på sin semester. Lite oväntat – med tanke på hans svada – var att den främsta orsaken till hans vistelse här var… tystnaden.

Jag frågade honom om han brukade ta upp liftare för att ha någon att prata med.

- Aldrig. Jag gjorde det någon gång vid min första resa här, men de ville bara prata om sig själva och det var ganska ointressant. Sedan dess… aldrig!

- Men…? Nu? Jag?,… Du plockade upp mig… Varför?

- Jag kunde inte motstå frestelsen. Min nyfikenhet blev för stor. Här går en man som inte är någon ungdom längre. Han färdas längs en väg som bara går åt ett håll. Han har en stor ryggsäck på ryggen… Varför? Jag MÅSTE stanna. Så… berätta nu.

- Men… du gillar ju inte liftare som bara talar om sig själv…

- Jag gör ett undantag. Berätta.

Så jag berättade och försökte göra min story så intressant som möjlig. Jag berättade om min kärlek till fjällen, om min längtan efter ensamhet, glädjen i att komma till en plats jag hittat med hjälp av kartstudier, behovet(?) av att få visa fjällen för andra, mina val av medvandrare… och avslutade med några händelser från den tur jag just nu var på hemväg från.

Han avbröt mig inte, stack bara in några följdfrågor här och där. Han verkade genuint intresserad… men sedan tog han över.

Jag var mer eller mindre livrädd hela bilfärden. Samtidigt som Sven körde bilen hanterade han tre olika kartor som han använde för att visa mig var han varit och vart han skulle. Han förklarade med hela kroppen (eftersom han inte klarade av det på engelska) att något var fel på bilen – något med växlarna – men att han lagat det provisoriskt. Han var inte orolig. Visserligen gick inte bilen att starta på ettan, men det var ju ingenting mot den gången inte heller tvåan fungerade. Då var han tvungen att stanna bilen i nerförsbackar…

Sven pratade oavbrutet till han släppte av mig vid Kebnats, men han åkte inte sin väg förrän han fått visa mig hur hans provisoriska lagning såg ut.

Sven - vilken skön man!

 

 

Det där var mina 10 intressanta möten till fjälls. Men rubriken lovade också ett möte som jag gärna hade varit utan:

 

 

Joey – dansken som försvann

Onsdagen den 25 juli 2012 vaknade jag och Livskamraten tidigt. Vi hade sovit under Stiboks stup men bestämde oss nu för att packa ihop och vandra mot Kutjaurestugan.

Vi var inte först på plats. Där fanns en hel del vandrare, bland annat de båda danska killarna Joey (19) och hans kamrat (17). De hade startat från Kvikkjokk 6 dagar tidigare och stannade bara till för att äta och värma sig en stund. Vädret var ju både kallt och rått. Ganska snart efter det att vi anlänt fortsatte de norrut längs leden.

Bilden är lånad från Expressens hemsida. Detta är en av två bilder som spreds och sattes upp i olika fjällstugor mm.

Klockan halv tio på kvällen höll jag på att förbereda mig för att gå till sängs. Jag hörde då ett kort samtal ute i hallen som avslutades med frågan: "Vill du prata med stugvärden?"

Snabbt spred sig vad som hänt. Det var 17-åringen som kom tillbaka. Han berättade att de vandrat upp till broarna norr om stugan och där slagit upp tältet. Joey ville sedan ta en tur upp på Allak trots regn och låga moln. Allak har ett mycket stort, brant stup åt sydost. Kamraten bestämde sig för att stanna i tältet. Senast klockan 8 på kvällen skulle Joey vara tillbaka. När klockan var 9 bestämde sig 17-åringen för att gå tillbaka till Kutjaurestugan och slå larm.

I de samtal han hade med först stugvärd och senare polis, berättade han att Joey inte hade med sig någon utrustning - ingen mat, ingen kompass och ingen karta. En stuggäst hörde honom beskriva Joeys kläder som "camouflage-färgade".

17-åringen var blöt, rädd och hungrig. Stugvärdsparet gjorde allt för att han skulle må bättre. De såg till att han fick varma kläder på sig medan hans egna torkade och de bjöd honom på något att äta.

Ett par samtal med polis/fjällräddning ägde rum under kvällen. Ett av dessa mynnade ut i att polisen sa åt ynglingen att gå upp och lägga sig i tältet så att det inte var tomt om Joey skulle komma tillbaka. Det kändes hemskt att se honom gå tillbaka. Visserligen följde stugvärden med honom upp, men det kändes grymt att han skulle behöva sova ensam. Så här i efterhand känns det självklart att det han behövde var en trygg famn. Han är 17 år!

Det var nog många som sov oroligt i Kutjaurestugan den natten, som hade tankarna främst hos den unge mannen...

Morgonen därpå var sikten om möjligt ännu sämre än under gårdagen. 17-åringen var nere i Kutjaurestugan tidigt och kontakt togs med polisen. De lämnade besked att ingen helikopter eller annan sökning kunde finnas tillgänglig förrän klockan 13!

Jag och Livskamraten hade tänkt oss att vandra norrut, men väster om sjöarna - alltså precis nedanför Allaks stup. Stugvärden bad oss ta med ett färgat tyg - en gardin - och fästa på grabbarnas tält så att det skulle vara lite lättare att finna för fjällräddningen.

Det kändes konstigt. Det var nu ett halvt dygn sedan larmet gått och ännu var ingen på plats och sökte. Rätt eller fel - vad vet jag - men jag och Livskamraten kände att vi borde (måste?) göra något mer. Vi tittade därför noggrant på kartan och funderade över vilken väg VI skulle ha valt om vi velat gå upp på Allak från deras tält. Svaret var ganska självklart. Det ringlar nämligen en jokk från Allaks västsida ner mycket nära tältets plats. En väg med tillgång till vatten kändes naturlig.

Vi axlade alltså våra ryggsäckar igen och började följa jokken motströms. Terrängen blev ganska snart full av små stup och hala berghällar. Vi letade under alla de farliga ställen vi hittade. Högre upp låg ganska många och stora snöfält. Dessa gick vi runt - dels för att leta efter fotspår men också för att inte lämna några egna som skulle kunna komma att förvirra fjällräddningen. Vi letade i alla skrevor vi hittade. Kanske hade Joey skadat sig och släpat sig i lä?

Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten.

Vår tanke var att gå upp på Allaks topp och sedan ner på andra sidan, men sikten i kombination med halt underlag gjorde att vi inte vågade. Vi valde istället att gå ner i stort sett samma väg som vi kommit upp och fortsatte sedan vår vandring nedanför Allaks stup. Först då hörde vi den första helikoptern.

 

Vad har då hänt? Det har förstås spekulerats en hel del. Många olika teorier om orsak till försvinnandet hörde jag i Saltoluokta mer än en vecka senare.

Det jag vet är att båda grabbarna var vältränade. De hade gått från Kvikkjokk på 6 dagar (istället för 12 som de först hade planerat). Utan kompass i dimman uppe på Allak behövs bara att man ändrar färdriktning ett par gånger för att vara helt vilsen. Joey kan mycket väl ha dragit iväg åt NV och på ett dygn vara miltals från Allak. Att sedan halka och skada sig...

Under många dagar (och nätter) vandrade tankarna - främst till 17-åringen - och smattret från helikoptrarna lade sordin på vår vandring under flera dygn framöver.

 

Jag har valt att inte sätta ut namnet på 17-åringen.

 

Det som kan tilläggas är att sommaren därpå gjordes ett nytt försök att hitta Joey – utan resultat. Det startades också en ny polisutredning – av andra poliser än de som haft ansvaret från början. Jag blev uppringd och förhörd vid två olika tillfällen – mycket detaljerat och med många ”omtag”. Men sedan dess – tystnad.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-08-10 09:19   äventyrssugen
Tack för dina berättelser. Möten är viktiga. Kanske är det så att den i karga, ofta stillsamma och händelsefattiga fjällmiljön framträder möten med människor mer intensivt, ger starkare intryck och upplevelse. Samma möte med samma människor på en urban plats hade kanske inte etsat sig fast lika mycket.
 
Svar 2017-08-10 18:15   Håkan Friberg
Tack för att du tar dig tid att kommentera. Det gläder mig extra mycket eftersom jag tycker att du är den bäste BERÄTTAREN här på Utsidan.
Säkert har du rätt. Möten på fjället blir så... tydliga? De hade kanske inte ens ägt rum i staden.
 
2017-08-10 10:24   karlerland
Tack för senast! Men du får inte skrämmas så! När jag läste ingressen fick jag för mig att det kanske var jag som var nummer elva.

När jag svalt ner hjärtat som satt i halsgropen läste jag sedan hela artikeln med, som vanligt, stor behållning.

Beträffande hur kontakten återupptog kan jag tala om för dig att att jag en dag fick ett mejl som började "Där är du ju!" Hur du hittade mig vet jag däremot inte.
 
Svar 2017-08-10 18:18   Håkan Friberg
Inte visste jag att du var så lättskrämd. Tack för påminnelsen om mitt mejl. Jag antar att jag kom ihåg ditt förnamn och sökte via Utsidans medlemsregister. Jag var MÅN om att få tag på dig. Du var ju mitt enda livs levande "fan". :-)
 
2017-08-10 11:53   LRC
Pelikanbeteckningen lär vara rätt gammal i området och jag vill minnas att jag läst en eller flera artiklar om den, troligen i STF:s eller SFK:s årsböcker. Kanske denna: http://libris.kb.se/bib/9944380?vw=full
 
Svar 2017-08-10 20:47   Håkan Friberg
Som av en händelse hade jag just den årsboken i min bokhylla. Kul läsning, men den gav inte svar på frågan varifrån uttrycket härstammar.
 
Svar 2017-08-10 21:43   BrittMarie
När jag jobbade en säsong i Björkliden nångång 1976-77 så kallades all turister för "pelikaner". För att de la ner så mycket grejor i sin påse även om den inte satt under näbben! Och färdledarna kallades för "fösare" när de var ute med turister. Själv städade jag hotellrum...
 
Svar 2017-08-10 21:50   Håkan Friberg
... och kallades dammråtta?
 
2017-08-10 17:25   Karin Wiles
Betygsätt gärna: 5
Underbar läsning, tack!
 
Svar 2017-08-10 20:48   Håkan Friberg
Underbar kommentar! Tack!
 
2017-08-11 10:22   thureb
Betygsätt gärna: 4
Alltid trevligt att läsa dina artiklar Majjen. En fördel med att gå stugturer är ofta just möten med andra vandrare eller skidåkare.
 
Svar 2017-08-11 12:26   Håkan Friberg
Aha! Det är därför jag inte träffar så många: Jag undviker stugorna. ;-) Med ökad ålder blir nog stugvistelserna flera. Jag har uppenbarligen något att se fram emot.
Tack för berömmet.
 
2017-08-11 13:29   Sjöblomman
Betygsätt gärna: 4
Trevlig läsning förutom den sista då som lämnade en klump i magen.
 
Svar 2017-08-11 16:53   Håkan Friberg
Tack för din kommentar. Den klumpen har suttit där sedan 2012. Varje gång jag åker till fjälls återkommer den. :-(
 
2017-08-11 21:46   Håkan Friberg
Måste faktiskt skriva ner vad äldste sonen - Martin 37 - skrev på Messenger sedan han läst denna text på fb:
"Skitbra text. En av dina bästa."
Tackar!
 
2017-08-12 09:16   henwal
Spännande möten och tack för fint berättande!
 
Svar 2017-08-12 10:34   Håkan Friberg
Tack för att du tar dig tid att kommentera. Det glädjer verkligen.
 
2017-08-12 13:08   bornholmerpigen
Betygsätt gärna: 5
Tak for endnu en god tekst. Jeg holder selv meget af de forskellige møder, jeg har haft rundt omkring.
Den unge dansker, der forsvandt. Jeg husker det tydeligt. Det var en historie, der fyldte meget i de danske medier og som faktisk stadig dukker op en gang imellem :-( Tænker på hans kammerat nu... håber han har det godt.
 
Svar 2017-08-12 13:56   Håkan Friberg
Hej Pia. Tack för din kommentar. Mötet med de båda danska ynglingarna är förstås det som berör mig mest. Det GÅR ju inte att låta bli att tänka på det varje gång jag åker till fjälls. Jag undrar om vi någonsin får reda på vad som hänt.
 
2017-08-13 11:57   karlerland
"Torsdag 26 juli: Uppehåll på morgonen. Blev körd över till Svine kl. nio av en same som berättade att han i sina dar hade skjutit 18 björnar." Året var 2007. Detta måste vara Per Kuhmunen.
 
Svar 2017-08-13 15:40   Håkan Friberg
Tveksam om Per kört den sträckan. Han håller ju till borta i Rinim för det mesta. Dessutom är han inte av det skrytsamma slaget.
 
2017-08-15 10:48   Vonsan
Hej igen!
Sonen har såklart alldeles rätt. Han om nån känner Dig och vet vad Du behöver.
Inspiration att fortsätta skriva!
Ja visst känner även jag igen någon av profilerna Du beskriver.
Dina texter sätter igång en hel del minnen, mestadels roliga.
Att vandra mellan Vaisaluokta och Kutjaure väcker många sorgsna tankar..........
Unga killen med hela livet framför sig.
Hoppas såklart hans kamrat klarat av att gå vidare
med sitt liv.
Tack för denna som vanligt fina berättelse.
Vonsan.
 
Svar 2017-08-16 12:55   Håkan Friberg
På pricken igen. Det är sonen och du som förstår att man (jag) behöver lite hejarop för att inte lusten att skriva ska ebba ut. Eller hejarop, förresten... Det funkar lika bra med undringar eller kritiska synpunkter. Jag är glad över att du så ofta kommenterar mina texter.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!