Artiklar > Till världens ände och en annan värld

Till världens ände och en annan värld

Av: johanjornhagen

pingvin
AntarktisSå långt söderut du kan komma på den sydamerikanska kontinenten ligger Tierra del Fuego, Eldslandet. Sitt namn fick ögruppen av de lägereldar som Yahganfolket tände och som sågs av Magellan i början av 1500-talet. De europeiska upptäcktsresande var emellertid inte intresserade av landet, de seglade vidare på jakt efter en väg till Asien och Yahgan fick fortsätta att jaga säl i ytterligare 300 år.
När vinden blåser hårt från Södra Atlanten kan man onekligen fundera över varför någon valde att bosätta sig här över huvud taget.


Området delas idag av Chile och Argentina och så sent som 1984 rådde fortfarande stor oenighet om vem som bestämde över vad. Idag ägs större delen av Chile medan de två största städerna Rio Grande och Ushuaia tillhör Argentina. Ushuaia marknadsförs hårt som världens sydligaste stad och om man inte aktar sig får man en låtsasstämpel i passet. Men det fungerar och idag kommer folk från hela världen till fin del mundo, världens ände, för att kunna säga att de varit här. Som tur är för dem är Ushuaia en trevlig, om än turisttat, stad på Beaglekanalens strand. Och skulle du för en sekund glömma var du befinner dig ar det bara att öppna ögonen, tom på kyrkan står det fin del mundo.

Är du fast besluten om att ta dig till inte bara till världens men aven vägens ände fortsätter du en mil västerut till Parque Nacional Tierra del Fuego där riksväg tre slutar och en skylt upplyser dig om att du nu inte bara tagit dig till världens ände utan även 3242 km från Buenos Aires.
Parken är full av inhemsk flora och fauna och inte fullt lika inhemska kaniner och bävrar som satt ekosystemet i gungning. Värt att notera är att om du slår upp tältet i närheten av en bäverdamm kan du lika gärna lämna det öppet, annars öppnar familjen bäver det åt dig och de använder inte blixtlåset.

Nu är det dock varken för nationalparken eller för att kunna säga att jag varit här som jag har tagit mig hit utan för att jag så länge jag kan minnas drömt om att få stiga iland på världens mest avlägsna kontinent, Antarktis. Det stora flertalet av antarktisexpeditionerna utgår från Ushuaia och under den korta antarktiska sommaren anländer expeditionsbåtarna dagligen.
Tiden då du kunde mönstra på och diska dig till Antarktis är förbi. Ditt hopp står till de sista-minuten-biljetter som släpps veckorna innan avgång. Något budgetresmål kommer Antarktis dock aldrig att bli och reser du med ryggsäck sänker du sannolikt medelåldern avsevärt. Mer budget än femrätters middag varje kväll blir det heller inte. Första kvällen samlas vi med sista-minuten-biljett runt samma bord och iakttar, inte utan visst förakt, hur Edgar ur den filippinska serveringspersonalen charmar de amerikanska damerna genom att vika svalor av servetter. Vi-och-dom-känslan är påtaglig.

Båten vi färdas med byggdes 1969 i Finland, enkom för antarktisexpeditioner, och var den första båt som tog passagerare söder om polcirkeln. Idag är m/s Explorer den mest kända av expeditionsbåtarna och har varit i Antarktis mer an 250 gånger. Med ombord finns Geologer, Historiker, Marinbiologer och Ornitologer. Alla med erfarenhet av den frusna kontinenten och föreläsningschemat är späckat. Det är svårt att inte smittas av deras brinnande entusiasm och trots att sjöfåglar knappast kan anses tillhöra mina stora intressen berättar jag redan samma kväll stolt för mina bordsgrannar att jag under dagen sett såväl Vandringsalbatross som Sydlig Jättestormfagel. Snart därefter, någon gång mellan soppan och huvudrätten, skall vår middag, för första men knappast sista gången, avbrytas av kaptenens röst från bryggan. Den har gången annonserandes en familj knölvalar som siktats på Explorers styrbordssida. Sällan har en matsal tömts så snabbt.

M/s Explorer är en av de minsta expeditionsbåtarna vilket ger god tillgänglighet till grunda vikar och trånga sund. På väg över Drakes sund betalar vi priset. Det gungar och det gungar inte lite. Det sägs finnas två stadier av sjösjuka: det första då du tror att du ska dö och det andra: då du förtvivlat inser att du inte kommer undan så lätt. Ju längre överfarten varar desto färre blir föreläsningsåhörare och middagsgäster.

Tredje kvällen ombord spanar vi förväntansfullt mot horisonten och på övre däck går ett sus av förundran när vi ser vårt första isberg. Då vi vaknar följande morgon går Explorer för halvfart genom ett förunderligt landskap. När ögonen vant sig vid det starka solljuset känns Explorer plötsligt än mindre. En armada av isberg stora som hyreshus försvarar stranden och så långt ögat når breder världens sista vildmark ut sig. Antarktis är svårt att beskriva och det är inte för att adjektiven saknas. Antarktis ar högst, kallast, blåsigast, torrast och mest avlägsen av världens kontinenter. Det ar otroligt ogästvänligt och obeskrivligt vackert på samma gång. Bortsett från ett antal, under den långa antarktiska vintern fullständigt isolerade, forskningsstationer, är kontinenten obebodd av människor. Såväl kontinenten som de omgivande haven sjuder dock av liv. Här lever sälar, albatrosser, valar och delfiner. Och pingviner i hudratusental. Av vilka många turas om att stå med ryggen mot vinden och tätt tillsammans uthärdar den långa antarktiska vintern med temperaturer ner mot 80 minusgrader.

Förväntansfulla förbereder vi vår första landstigning. Vi desinfekterar kängorna och tillpassar räddningsvästen.
Och så kommer stunden vi väntat på, vi får vända vår passagerarbricka från grön till röd och klättra ner längs lejdaren. Det som var stort innan är större från en gummibåt och isberg större än Explorer tornar upp sig ovanför våra huvuden när vi andäktigt glider fram genom ett storslaget landskap. På ett isflak vilar en Weddelsäl, hon lyfter på huvudet och klappar med labbarna, två närgångna adeliepingviner vaggar snabbt bort. Sakta närmar vi oss stranden och sänker, utan att veta varför, rösterna till viskningar. Många är vi som förblir stående förundrade, mållösa. Snöklädda berg stupar brant i havet där en grupp Hakremspingviner trängs på djupblå isberg. Isberg som under årtusenden bildats av Antarktis eviga snötäcke. Nerför sluttningen kommer Gentoopingviner surfandes på magen. På stranden blir de stående, tvekandes, väl medvetna om leopardsälarnas närvaro. Så plötsligt dyker en och följs av de andra i en lång rad.

“ Landet er som en saga “ Amundsen

Vi har dubbla underställ, ett värmande mellanlager och skalplagg enligt konstens regler. Trots det tycks den antarktiska vinden blåsa rakt genom oss. Efter två timmar i land har mina händer och fötter förvandlats till obrukbara klumpar och på kragen har den fuktiga utandningsluften bildat ett vackert mönster av iskristaller. Klumpigt tar vi oss i gummibåtarna för att återvända till Explorer.

Under två dagar arbetar vi oss sakta söderut längs den antarktiska halvöns västkust innan vi åter vänder norrut för att via det antarktiska sundet fortsätta till Weddelhavet. Problemet med att resa i Antarktis är sömnbristen och det har ingenting att göra med att inte kunna sova, det handlar om att inte vilja sova. Detta får dock sin lösning då vi sent den andra dagen blir smärtsamt påminda om på vems villkor vi är här. Plötsligt vänder vinden och tilltar i styrka. Drivisflak stora som fotbollsplaner börjar otäckt fort omringa Explorer. Med ens blir det fart på bryggan och med den sista gummibåten fortfarande dinglande strax ovan vattenytan undviker vi med nöd och näppe att bli instängda. Hela följande dag ligger vi för ankar i en skyddad vik i väntan på att stormen skall ge med sig. På passagerarnas önskan berättar Ian om livet på en forskningsstation. Föreläsningen döps till “Beers in beakers for beared men” (=Öl i (lab-)bagare för skäggiga man) och väcker stor munterhet.

Stormen bedarrar och vi fortsätter vår resa. Explorer navigerar försiktigt söderut allt närmare packisens rand. Cuverville Island, Paradise Harbour, Gerlach Straight, Lemaire Channel, Peterman Island och Kinnes Cove kommer alla för alltid ha en särskild plats i mitt reseminne.

Inte långt från den plats där Shackeltons skepp frös fast och krossades av packisen för snart 100 år sedan återvänder vi så för sista gången till Explorer. Medan besättningen sjöstuvar utrustningen och surrar gummibåtarna för vår resa tillbaka över Drakes sund dröjer vi oss kvar på däck. Vi-och-dom-känslan är borta. De amerikanska damerna visade sig tillhöra de mer entusiastiska och mer än en gång delar vi huttrande sista gummibåten tillbaka till Explorer.
Kvar på däck när solen gått ner blir det kallt. Mycket kallt. Vi lättar ankar och alla tycks krypa längre in i sina i sina tjocka kläder. Men bakom skidglasögon och högt uppdragna kragar ser jag bara tacksamma miner. Vi tillhör en liten skara människor som fått möjlighet att besöka denna världens mest avlägsna kontinent. Vår resa har tagit oss till en annan värld, där livet tycks ha stått stilla för att nu plötsligt förändras allför fort. Om den globala uppvärmningen är orsakad av oss må vara svårt att visa men att den existerar råder det inte längre något tvivel om. I mitten av december passerar vi sund som så sent som för tio år sedan var isfria först i februari. På Shackeltons tid sträckte sig packisen i Weddelhavet hundratals mil längre norrut. Fortsätter trenden är Antarktis dömt till undergang. Ett forskarlag vid Oxford University har förutspatt en medeltemperaturökning under de närmaste hundra åren på upp till tio grader. Hundra år, en ansenlig tid kan tyckas, i geologiska sammanhang - ett ögonblick. Kanske blir det vi som får berätta för våra barnbarn om det som en gång var världens sjunde kontinent och världens sista vildmark.

När vi flera timmar senare på nordlig kurs lämnar Södra Shetlandsöarna bakom oss är de endast några få som fortfarande uthärdar kylan på däck. Och trots att vi huttrar av köld står vi kvar, om så bara för att få se ett sista isberg.

Tillbaka till Ensam genom Syd- och Centralamerika 2005-2006

Johan Jornhagen

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2006-01-20 15:02   hillbilly
Betyg: 5
Skön lösning:)
 
2006-01-20 15:02   hillbilly
*läsning:)
 
2006-01-20 16:09   lambda
Betyg: 5
Tack! Välskrivet och levande!
Lee Sandberg
 
2006-01-26 11:12   jessikalagerstedt
man vill bara resa dit :-)fantastisk läsning, Väldigt bra beskrivningar! Fortsätt njuta!
 
2006-02-24 13:22   annapersson
Betyg: 5
Fick tårar i ögonen och längtar tillbaka. Väldigt målande beskrivning och jag instämmer till 100%, förutom att vi hade strålande sol och blå himmel hela resan, fantastiskt!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!