Artiklar > Florida till Arizona på cykel, vad har hänt?

Florida till Arizona på cykel, vad har hänt?

Av: Marcus Perfjell

Cyklat 280 mil

I skrivande stund befinner jag mig i Page, Arizona, precis nordöst om Grand Canyon. Jag ska dela med mig av bilder, videos och text från mina tre månader i USA så här långt. Ha i åtanke när du läser att mina tidsformer varierar.

Om ni vill ha länkarna direkt är de här:
Webbsida
YouTube
Instagram

Jag började min resa i Orlando Florida i januari, ni kan läsa om mina förberedelser i min tidigare artikel. Efter att jag började cykla blev jag ganska omgående varse:

Björnarna i bibelbältet

Vi befinner oss i Alabama, på en ö som heter Dophin Island där alla hus står på styltor, det är för att skydda dem från de vanligt förekommande översvämningarna. Varför de alla är målade i olika färger har jag svårare att begripa men trevligt, det är det.

Solen går ned sjutton minuter över fem och i mörkret sitter jag nu i en saltstänkt stol där jag kan vila mina ben. Stolen står på en veranda under ett av dessa färgglada hus, mannen som bor här öppnar upp för långfärdscyklister att sova med tak över huvudet, så länge de inte röstade Trump. Eluttag, öppet Wi-Fi och en kallvattensdusch är allt en cyklist behöver, förutom hinken som står i skrubben, den ska sköljas när man lämnar. Mannen, John, är utomlands men det bor flertalet på hans veranda varje månad.

I samma stund som jag ska börja koka mitt ris kör en bil in på uppfarten, ned åker rutan och en tallrik med snittar och en öl räcks mig. Jag tackar och bockar, detta är ovanligt men just vänligheten är vardagsmat i USA. Vänlighet, lustiga filurer och en herrans massa huvudbry från kyrk-tavlorna längs med vägarna; ”God hears unborn babies cry”, ”You’ll never reach the lord if you don’t go through us”, ”Jesus is in you, if not, hell awaits.”


I oktober förra året drog orkanen Michael in över Floridakusten och hela vägen upp i Georgia. Metervis med sand från Mexico Beach där Michael först steg i land blåste bort och exponerade de arma träd som klarade av att stå kvar. Likt rötterna kämpar för trädets överlevnad kämpar lokalborna i motvind med att åter bygga upp sina hem.

Varje dag går jag upp 6:30, jag vaknar av mig själv då jag somnar runt 20:00. I början av resan hade jag nattliga kramper från cyklandet men det gav med sig efter några dagar, nu finns det inget att klaga på, friheten är enorm. Jag samspelar med främlingar så ofta jag kan, de är så extrema i USA, en kille drog en kundvagn efter sig med allt han behövde genom 48 stater för att han tröttnat på sitt jobb, en annan skulle hoppa från en femton meters hög bro för att Gud sagt det till honom och en tredje hade sagt till sin fru att han skulle till mataffären, Istället satte han sig på cykeln och har nu inte hört av sig till henne på 1.5 år.

I Florida blev jag vid ett tillfälle inbjuden på middag, över kallpratet innan maten stod på bordet frågade jag artigt; ”Är ni samtliga kristna?”. Det var som om damen i huset sett ett spöke, jag kunde nästan höra hur hon tänkte; ”Vad menar han? Vad ska man annars vara?”. Självklart, fick jag till svars innan händerna knöts och fader vår satte sig till bords. När jag inte sover hos människor som öppnar upp sina hem övernattar jag i naturreservat. De är stora och de är många. 3200 svartbjörnar lever i Florida och 3100 av dem i nordvästra Florida, där jag cyklade runt, glatt ovetandes. En skogsvaktare berättade för mig hur jag skulle agera om jag mötte en björn och hur långt bort från tältet jag skulle placera maten, dessutom förklarade hon att det minsann var olagligt att samla regnvatten i USA men att hon skulle se mellan fingrarna denna gång.

Björnarna var en huvudvärk för mig under ett par dagar, det kulminerade när jag hade ett schabrak till klumpigt djur utanför mitt tält en av nätterna. ”Hallå där köp blåbär!” skrek jag för att göra djuret påmint om att; ”Jag är en människaaaaaa!”. Det brydde sig det kolossala djuret inte om, må det ha varit hjort, björn, alligator eller något större kattdjur, det låter jag vara osagt.

Alldeles om några dagar cyklar jag in i New Orleans, där ska jag dricka mig en kopp kaffe i de franska kvarteren långt från orkandrabbade strandhus, svartbjörnar och skumma brohoppande kristna. Där ska jag avnjuta 30-tals jazz till min farfars stora förvåning, det var ord och inga visor när vi var på besök hos honom som små jag och min bror och se nu uppskattar jag det och var är då en bättre plats än New Orleans? Ingen tror jag, absolut ingenstans.

Fram till New Orleans var 100 mil cyklade, en punktering, oräkneligt mycket havregryn, ett tjugotal Indian Pale Ale bryggda i södern, en handspritsflaska efter mycket kontakt med främlingar, muterade mygg  nära norrländska mått.

I den djupa Amerikanska Södern

Fick jag flertalet gånger skjuta vapen och mötte till och med denne man; Världens snabbaste tävlingsskytt.

Jag sprang också på Walker, en ensam man, boende i skogen där jag ej hade mobiltelefon-täckning med 2km till närmsta granne. Gud talade till honom och jag kan ej med ord beskriva denne man:

Jag tog mig tillslut in i Texas, där jag i Dallas bodde med en nudist som var mästare i konspirationsteorier kring mordet på JFK. Då Texas är oerhört stort och jag cyklade norra delen fanns där tillslut inget annat än oljefält med taggtrådsstängsel, jag tog beslutet att åka med min gode vän Jeremy från centrala Texas till Albuquerque, New Mexico. Där fann jag mig snart:

I indianernas fotspår

Jag har tagit mig till New Mexico, drygt 250 mil är cyklade så långt och jag befinner mig på toppen av en sandstensformation som kallas ”Mesa” 2200 meter över havet. Ni har säkert alla sett Monument Valley i Utah, de höga sandstensformationerna, en Mesa är formad på samma sätt men är bredare än vad den är hög. Sandstenen spricker längs med kanterna och stora stenblock rasar ned mot marken, när jag klättrat upp på Mesan är mitt fokus så starkt att jag biter mig i tungan; jag vill ogärna falla ned de 20 metrarna mellan stenblocken. Jag finner min plats, blåser upp min luftmadrass och njuter.

Solens varma strålar smeker mig en sista gång innan den går ned bakom de snöklädda berg som utgör horisonten. Det är tyst. Inte en vindpust, inga fåglar, bara min egen andning gör mig påmind om vår existens. Området jag blickar ut över är milslångt, det kom att ta mig tre dagar att korsa men det visste jag inte ännu, i stunden jag var var det bara jag och naturen.

Jag la mig för att sova under den stjärnklara himmelen, det visade sig vara svårt då fullmånens ljus i ökenlandskap är starkare än solen under dess nedgång. Det gjorde ingenting då jag njöt så oerhört av att kunna se vintergatan blicka ned på mig. Inte ett ljud, inte en vindpust, bara mina egna andetag.

Navajo är det folkslag som äger marken jag befinner mig på, indianreservaten är inte som vanliga reservat, de är som egna delstater. De har egna lagar även om de följer de Amerikanska och i just Navajo reservaten finns inga stängsel mellan husen de delar marken ömsesidigt mellan varandra och allt är allas. Hästar travar vilt omkring över de vidsträckta, trädlösa stäpperna och betar i den stekande solen om dagarna, om nätterna vet jag inte var de håller hus för det blir kallt så in i bänken.

 

Att lämna designerade vägar i ett reservat är inte tillåtet men det visste jag inte om förrän långt senare, nu befann jag mig ovetandes i min sovsäck i -4 grader och försökte somna till stjärnornas stilla blinkande. Tillslut föll jag in i en djup sömn.

Fortfarande sovandes, utan att vara medveten om att jag befann mig i en dröm, vänder jag mig hastigt om då känslan av iakttagelse är oerhört stark. Inte mer än två meter snett bakom mig står en enorm, svart, varg. Min puls stiger och jag sträcker mig efter min pepparspray jag alltid har nära till hands, vargen andas tungt ut och stänger varsamt sina ögon. I samma stund som han öppnar dem igen öppnar jag mina och kastar mig av luftmadrassen i en instinktiv självförsvarsmanöver, ingen varg återfinns att se. Jag vänder mig om, lägger händerna över magen och tittar upp i fullmånen; ”Kan det varit något andeväsen som ville kolla till mig? Om jag var av det rätta virket? Om jag hade tillåtelse att sova på deras heliga mark?”. Det får jag aldrig reda på men känslan infann sig omedelbart vid lugnet efter det hastiga uppvaknandet.

Dagen därpå ger jag mig av längs grusvägarna västerut, min GPS slår bakut och trots tre olika applikationer lyckas jag inte finna min väg. Jag korsar ett taggtrådsstängsel, sedan ett till och ett till. Det är varmt, mycket varmt och mitt vatten börjar sina. Tjurar och kossor innehar denna del av reservatet, det är inte längre några vägar jag cyklar på, det är upptrampade stigar av torkad lera, cirka 20cm breda, nedsjunkna en halvmeter i den annars mycket ogästvänliga terrängen full av kaktusar. Räkningen på både korsade taggtrådsstängsel och kaktusstick är sedan länge bortglömd. Bergen som omger mig liknar en nystartad Grand Canyon för att ge er ett intryck, det är vackert men allt mitt fokus ligger på att försöka ta mig ur denna vackra mardröm, jag har mindre än en halvliter vatten kvar.

Jag kämpar från åtta på morgonen till sex på kvällen och lyckas ta mig fyra mil genom övergivna gamla indianbyar och områden fulla av brunstiga tjurar. När solen börjar gå ned inser jag att det inte kommer gå att ta sig till närmsta by. Jag slår upp mitt tält, mumsar på torr havre och ouppvärmda burkbönor, går till kojs i ett iögonfallande landskap där det enda jag hör är min egen andning.

Under natten vaknar jag av att jag behöver kissa. Jag urinerade inte under hela föregående dag och beslutar nu att göra det i en av mina vattenflaskor för nödvändigheten på vätska.

Dagen som följer blir förhållandevis enkel då jag efter dryga timmen lyckas hitta en väg där enbart terrängfordon kan ta sig fram, och jag på min cykel då naturligtvis. Jag korsar ytterligare tio taggtrådsstängsel och ransonerar de två deciliter vatten jag har kvar innan jag når en indianby vid lunchtid.

Aldrig någonsin har jag känt mig så levande, aldrig någonsin har jag pushat mig själv psykiskt och fysiskt som dessa dagar, aldrig någonsin vill jag bli bekväm igen.

Nu tar jag sikte på Flagstaff, Arizona där jag ska lunch-tala för Gore-Tex innan jag ger mig av mot Grand Canyon och resterande nationalparker i Klippiga Bergen. Dagarna är varma och snustorra, nätterna iskalla men mitt humör och driv har aldrig varit mer positiv-starkt. Nu kör vi, nu jäklar ska vi hitta vacker natur, nu ska vi bli obekväma!

Gör något idag utanför din komfortzon, gör något som skrämmer dig lite grann, trigga hjärnan att tänka annorlunda, att leva lite extra. Ta en annan väg hem från jobbet; beskåda vad du nu ser som du annars inte hade upplevt, det gör oss alla gott.

Här har jag cyklat till Grand Canyon där jag nu i närheten befinner mig.

Min andra rapport så långt, kolla gärna in mina videos hos YouTube eller foton hos Instagram.

Må väl, det ska jag göra :D
Hälsar Marcus

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-04-09 07:01   Påväg
Betygsätt gärna: 5
Trevlig läsning.
 
2019-04-21 17:50   8456
Betygsätt gärna: 5
man kan bli avundsjuk för mindre.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in