Artiklar > Sarekvandring 1985

Sarekvandring 1985

Av: Inge Bäckström

Sarekvandring hösten 1985

Dagboksanteckningar Sarek 1985

Torsdag 85-09-05
Vi anländer i abonnerad buss Kvikkjokk vid 16.00 tiden. Efter en utsökt middag på Pellevas vandrarhem, vår start och avslutningsplats, så axlar vi bördorna som väger mellan 25 - 30 kg och vandrar ned till helikopterplatsen för lyxflygning intill gränsen av Sareks nationalpark. Det är molnigt, blåsigt och en aning kallt, som det brukar vara så här års i fjällvärlden. Vi är elva stycken Volvoanställad och en egenföretagare. Under ett års tid har vi planerat och haft gemensamma förberedelser under ledning av textförfattaren.
I tre omgångar flyger vi in till foten av Nammatj. Runt landningsplatsen är det blött och läger-slagningen sker en bit in i den gulnande björkskogen. Vi reser våra tygbostäder medan tempe-raturen sjunker ned till tre plusgrader. Det är ingen tre stjärning campingplats precis, men ing-en av oss saknar det heller. Efter lägerbestyren samlas vi för att resonera om morgondagens program. Bestigningen av Nammatj ligger högt på önskelistan, vilket vi också enas om att göra, om inte vädret sätter krokben för oss.

Jag kryper ned i sovsäcken och känner hur lugnet sakta börjar infinna sig. Det är över ett dygn sedan vi åkte med tåget från Göteborg. Nu ligger jag här i tältet och har en tiodagars Sarektur framför mig, en underbar känsla. Jag har huvudansvaret för turen, och ska vägleda gruppen. De flesta har tidigare gjort lättare fjällturer, medan Sarek är deras dröm, vilket nu ska realise-ra. Tankarna är många, men i takt med tröttheten suddas de långsamt ut.

Fredag 85-09-06
Vaknar runt 07.00 tiden. Det är stilla. Alldeles stilla. Jag öppnar dragkedjan till tältet och blickar ut. En klarblå himmel. Nysnön på Piellorippe branten pulserar i solskenet mot ett brinnande lapptäcke. Ett kanoväder utan dess like. Är det verkligen sant!? Visst, det är det! Nu är det frukost och toppbestigning som snarast står på programmet. Man blir bokstavligt exalterad!
Efter den goda frukosten går vi med superlätt dagsturspackning utmed älvbrinken som brusar oavbrutet och bryter den påtagliga tystnaden. Vi är på väg upp mot Nammatjtoppen, och nju-ter av vandringen utmed Rapaätno som slingrar sig fram mellan fjällmassiven som reser sig 1900 meter över havet. Som ett ringlande lämmeltåg avancerar vi genom tät björkskog, balan-serades på stora klippblock upp mot den hägrande toppen. Ju högre vi kommer, ju vidunderli-gare blir utsikten.
Väl uppe på toppen har vi utsikt över Sveriges vackraste deltaland. Vi njuter av detta i absolut klarblå himmel med nysnö på topparna i 360 graders synfält. Bedövande vackert! Laitauredel-tat är ett virrvarr av flöden och våtmarker. I lagunerna vadar de stora Sarekälgarna på jakt efter för dem delikat bottenvegetation, men vi ser tyvärr inga älgar idag!

Detta är ”Porten till Sarek”.
Laitauredeltat, ibland också kallat Rapadeltat, skall inte förväxlas med Rapaselet som är belä-get längre upp i Rapadalen. Rapaselet kan anses vara ett ”färdigt” delta som helt fyllt ut sin sedimentationsbassäng. Den stora mängden slam från Sareks alla glaciärer gör att Laitauredel-tat förmodligen är snabbast växande och mest föränderliga deltat i Sverige. I detta dränerings-område återfinns ett 50-tal glaciärer vilka tillsammans upptar 75 kvadratkilometer eller ca 11 % av områdets yta. Att få uppleva detta i klarblå himmel och i fågelperspektiv, är få förunna-de. Det är så magnifikt, att det inte går att beskrivas, utan måste upplevas. En sliten klyscha, men den bjuder jag på!

Väl tillbaka till lägerplatsen river vi lägret och tillagar lunchen. Tunga bördor axlas. Det tar alltid tid att komma igång med tung packning. Efter några dagar känns det bättre. Vi forcerar fram genom Rapadalens manshöga och täta videsnår. Stigen är lerig och kraftigt sliten av alla vandrare. Stundtals mycket jobbigt. Det gäller också att följa den slaviskt. Nu besväras vi inte av myggen. Och jag har alltid undrat, varför går man här på sommaren? Det måste vara ett inferno av mygg! Vi vandrar med 40/20 intervaller. 40 minuter vandring och 20 minuter vila och med jämna mellanrum intar vi det sedvanliga jägarsnuset. Låter militärt, även det bjuder jag på! Vi når det tänkta lägerplatsen 18.30. Lägret görs iordning och middagen avnjuts. Sena-re på kvällen samlas vi för att bland annat summera dagen, samt gå igenom nästa dag.
Etappen blev 11 km. Framkomligheten var relativt lätt, och terrängen bestod av björkskog tät vide och blöta myrar. Så småningom vaggas vi till söms av Kåtoktjåkkås entoniga stämma. Monotont, sövande och avstressande skönt!

Lördag 85-09-07
Stiger upp 07.00 i sedvanlig ordning. Väl ute betraktar jag molnen som sakta smeker de branta bergsväggarna och bildar jätteringar runt de snöklädda fjällmassiven. Idag kan det bli besvär-ligt, funderar jag i mitt stilla sinne. Vi har nu haft en kanondag. Man brukar räkna en på tre. Prognosen säger, att vi nu ska ha två dagar regn, eller i någon annan form!?
Frukost och rivning av lägret med planerad avmarsch 9.30, enligt det gemensamma beslutet dagen före, men som i verkligheten blev 10.00!
Vi klafsar över en mycket blöt myr och Anders fastnar i gyttjan. Lennart räcker välvilligt ut sin hand och efter en stunds kämpande är han uppe på ”fast mark” igen! Det blir en extra go-dispaus som uppskattas helhjärtat! Molntäcket lättar något och det blir solgluggar. Väl fram-me vid renstängslet intar vi dagens lunch medan vi njuter av örnarnas majestätiska flygfärdig-heter högt uppe i skyn.

Vi fortsätter färden medan det börjar skvätta från de regntunga molnen som förföljt oss sedan den välbehövliga lunchen. Framkomligheten är besvärlig. Videsnår, blöta myrar, kulle upp, kulle ned. De högalpina fjälltopparna är ett minne blott. I hällregn når vi fram till Skårkistu-gan. Vi letar upp en lämplig lägerplats en bit ifrån stugan. Marken är rejäl blöt. Det är inte lätt att hitta en torr plats att sätta upp tältet på. Men vi har inget val. Klockan är 18.30, att hitta bättre platser längre fram bedömer jag som obefintligt, och ett vad på detta, otänkbart och oansvarigt! Upp med tälten, på med torra kläder. Och en god vildmarksmiddag väntar. Regnet trummar ihärdigt medan den goda middagen intags i tältet. Det blev som jag anade i morse! Först får vi uppleva en kanondag och nu väntar troligen två rejäla regndagar, men sen kommer solen igen!? Etappen blev ca 15 km. Sträckan var bitvis mycket besvärlig på grund av svårori-enterad stig, tät videsnår i mansstorlek. Regnet började så smått på eftermiddagen och mot kvällen blev det ihållande. Kvällssamlingen fick vi uppskjuta till nästa dag. Somnar så små-ningom in till regnets hamrande mot tältduken!

Söndag 85-09-08
Jag ligger och drar mig i den sköna sovsäcken, medan regnet ihärdigt trummar mot tältduken. Jag funderar om vi ska riva lägret och vada Rapaätno i detta regnväder?
Är den möjlig att vada nu med tanke på allt regnande? Jag drar mig till minnes då jag och min Sarekkompis, Helge gjorde en 12 dagarstur här, och hade regn i 11 dagar!
Den gången vadade vi mer än vi vandrade. Den turen lärde mig verkligen vadningens ädla konst, varav ett av vaden höll på att förpassa mig till en annan värld!

Jag avbryts i mina utsvävningar då någon undrar; ”ska vi förflytta oss eller ska vi invänta lämpligare väder”? Jag föreslår; att vi först äter frukost och därefter samlas vi till ett rådslag, vilket accepteras! Vi samlas utanför Björn och Kents tält. Björn ligger kvar i sovsäcken efter-som han känner förkyld. Jag är bekymrad över vadet vid Tielma på grund av allt regnande. Jag hoppas att det upphör snarast! Att invänta regnets upphörande kan ta hur lång tid som helst. Att bara ligga i tältet och vänta gör väl ingen glad precis. Tidsmässigt skulle vi klara att vänta en dag, men det vill vi inte efter så här kort inmarsch. Vi måste vidare och vi beslutar enhäl-ligt att fortsätta fram till vadet och där intar vi lunchen innan vi påbörjar vadet!

Framkomligheten är mycket besvärlig. Så småningom når vi fram till Tielmavadet. Som en blixt från en klarblå himmel, så upphör regnet. Och till och med solen tittar fram. Det går knappast att ta fel på gruppens glädje. Kläderna hängs upp och torkas. Underbart! Vi tillagar lunchen och njuter i bokstavlig mening av detta överaskningsväder. Så kan det vara i fjällen. Inom loppen av en kvart kan det vara strålande solsken och lika snabbt kan det bli hällregn! När det gäller omslag av vindar, så har man observerat ändringar i vindhastigheten från 2 till 25 m/s inom mindre än en minut! Prata om kontraster. Under lunchen kan jag inte låta bli att fundera över hur vi ska komma över alla dessa tarmar, som vi kallar, ”små biflöden”. Och nu är det inga små biflöden, utan de är rejält vattenfyllda och det är racefart på vattnet.

Jag förbereder mig för ett svårt vad. Det blir att vada med kängorna på. Jag tar på mig regn-byxorna och surrar rejält åt byxbenen vid skaftet på kängorna. Det kommer att läcka igenom. Men heller blöt i den här välden, än evigt blöt i en annan värld, tänker jag!
Jag vadar ut för en rekognoscering. Jokken är strid och djup på vissa ställen. De såphala ste-narna bidrar till att det är besvärligt att få bra fästen med fötterna. Jag mäter djupet med sta-ven, drygt en halv meter, men säkert djupare längre ut. Jag bedömer övergången ovadbart på grund av den mycket kraftiga strömmen. Så jag backar! Att tillgripa handlingsplanen fick hjär-tat att slå dubbelt. Vad gör man? Lägga om rutten är självklart, även om den blir längre!

Jag samlar gruppen och vill att några går ut fåran längre ned och provvadar utan packning. Två anmäler sig. De klara av vadet och vi har fått en värdefull referens. Vi kommer alla över den första tarmen. Men vi har många biflöden som vi ska över! Med rekognoscering inför alla de stora biflödena tog vadningsprocessen ca 2 - 2½ timme i anspråk! Vi når rovdjurstorget 18.00 och med detsamma reser vi tälten för att utnyttja de sista solstrålarna innan solen för-svinner bakom de snöklädda fjällmassiven.
Här växer den täta björkskogen som en saftig ridå under de mäktiga fjällmassiven. Älven som vi just har vadat, rinner ömsom forsar aggressivt i en smal fåra och ömsom breder ut sig till en loj ström på de väl tilltagna grusbäddarna. Vi befinner oss i hjärtat av det mytomspunna ”Rov-djurstorget”, som gör skäl för namnet. Vi kan på avstånd betrakta ett antal storvuxna älgar strosa omkring. Utan att bry sig om oss.
Senare på kvällen bjuder Anders på födelsdagsdryck, som intags under andakt och allsång. Vi hinner skåla, innan regnet kommer, igen! Den utsökta drycken intags nu i tältet till regnets välbekanta trummande mot tältduken.
Dagsetappen blev den kortaste hitintills, ca 7 km. Framkomligheten var bitvis mycket besvär-ligt. Vadet tog sin tid och hade vattenståndet varit 1 dm högre, eller om regnet hade börjat en dag tidigare, då hade vi inte tagit oss över! Då hade det blivit en lång omväg, eller kraftiga ändringar på ursprungsplanen!

Måndag 85-09-09
Vaknar till en mulen morgon. Det borde vara solsken! Men det regnar inte i alla fall! Lite småkyligt, men det hör till en hösttur! Nio av oss fortsätter medan Bert, Stig och Björn stannar kvar en stund för att spana efter vilt. Vi klättrar, och bitvis kryper vi fram i en mycket svår-framkomligt terräng med bland annat tät videsnår och sylvassa stenbumblingar! Respektingi-vande miljö, med tanke på att det tar minst två dagar innan man kommer under läkarvård!
Vi borde ha gått längre ned, men av någon anledning kom vi för högt upp i dalgången. Nu är det bara att bita ihop tänderna och kämpa vidare. Att gnälla är inte konstruktivt, tvärtom!
Vi når dagens första vad, som inte vållar några problem, därefter intar vi en välförtjänst lunch i en lummig björkskog.
Avkopplingen från vardags- och arbetslivets inrutade tillvaro känns nu behagligt och inspire-rande. Livet leker i dubbel bemärkelse. Man börjar komma in vildmarkslivet. Ryggsäcksbör-dan känns inte längre som någon större börda. Man har som sagt vant sig att den finns där, och den tjänstgör ju också som en ”fribiljett” till denna storslagna vildmark, som är Sarekssymbo-len, nummer ett! Våra gemensamma ”rovdjursspannare” anländer. Örnar, älgar och fjällrävar har de fått se och uppleva från första parkett. Någon Nalle kom inte lufsande som de hade hoppats på! Man måste ha rikligt med tid, och bo i ett gömsle, då har man också möjlighet att få se Björn och Järv. Då måste man också lägga upp turen som ett djurspanar-expedition, vil-ket den här turen inte är!

Efter lunchen fortsätter vi med riktning mot Lullihavagges mynning. Terrängen är nu betydligt lättare att vandra på, och det är fortfarande mulet, medan regntunga moln hänger över oss. Vi går i tre grupper.
När jag senare når min grupp vid dagens andra vad, har man kommit så långt att man sträckt en ”säkerhetslina” över jokken. Strax nedanför linan dånar ett mäktigt vattenfall. Jag betraktar arrangemanget. Rätt tänkt, men hur stor chans har vadaren att tillgripa säkerhetslinan om han kapsejsar? En hypotetisk fråga kanske? Har man tur, och det måste man ha, kan han får tag i linan!? Nu är det inte så mycket jag kan göra, eftersom gruppen fattat detta beslut utan att ”konsultera” med mig! Och jag ska inte säga att detta är farligt, har ni tänkt på att… och så vidare! Jag kanske bör lägga mig i, nej tänker jag. Det räcker med att de själva har upptäckt att vadet kan vara farligt! Det är väl därför de har satt upp ”säkerhetslinan”!?

Jokken är strid och vadet vållar en del bekymmer för en del! Jag ställer mig i position för att ta upp och förhindra den kapsejsade för vidare transport ned i vattenfallet, mot ett osäkert öde!? Själv vadar jag sist under fullständig koncentration! Alla kom vi över, utan några allvarliga missöden, och tur var väl det! Efter vadet och en kortare uppstigning tar vi en rejälare godis-paus. Nu är det inte långt till den förutbestämda lägerplatsen. Kl 18.00 når vi Lullihavagges mynning. Sätter upp tälten medan regnet intar arenan. Dagsetappen blev 10 km. kvällssam-lingen uppskjuter vi till nästa dag, och det blir vår första basdag, en underbar känsla.
Somnar gott till jokkens entoniga brusande. En kämpig och lärorik dag, har nått sitt slut.

Tisdag 85-09-10
En mycket efterlängtad basdag står för absiden! Klädlinor hängs upp mellan tälten. Här ska det torkas, trots att det är molnigt. Men det torkar ju bra i den svaga vinden. Till och med so-len tittar ju fram emellanåt! Några strövar runt och samlar i torrt vide och snart brinner en präktig eld, som värmer både kropp och själ denna kyliga höstdag strax nedanför mynningen till Lullihavagge, nämligen Nåtevalta. Och här samlades forna tiders trollkarlar, som vallen har fått sitt namn av.
Platsen ligger i Sarvesvagge och är en vildmarkspärla. Bara det faktum att vi befinner oss minst två ansträngande dagsetapper från närmaste boning där hjälp kan påkallas i en nödsitua-tion, är en bekräftelse på områdets otillgänglighet.
I den närmaste omgivningen är Ritatjåkkå paradfjället framför andra. Ett knubbigt och hög berkulle med snöhjässa och videfot. Dag Hammarskjöld skrev…”Vi kunde tro att bergen var levande väsen.” Samtidigt såg han molnskuggorna skriva sin skrift på fjällets sidor.
Basdagen ägnas åt små utflykter, utrustningsvård, samvaro och återhämtning.
Även en basdag har sitt slut. Jag ligger i sovsäcken och ”vandrar i minnet” Lullihavagge till-sammans med min Sarekkompis, Helge, medan våra gemensamma vildmarksturer passerar revy och försvinner i ett töcken, i takt med jokkens entoniga stämma när väl Jonh Blund intar den den sköna arenan.

Onsdag 85-09-11
Sedvanlig uppstigning, 07.00. Vi möts av en mycket tät Lüzendimma. Sikten är bara ett 10-tal meter. Ja-ha, tänker jag! Kommer det att vara så här, då blir vandringen i dalgången ingen höjdare! Det blir att hålla en slavisk kompassgång i den mycket smala och branta Lullihavag-ge. Att använda sambandlina är inte otänkbart, men det får situationen avgöra. Jag beslutar mig för att vi går i två samlade gruppen, och inväntar varandra.
Efter den sedvanliga frukosten och rivningen av baslägret så travar vi iväg in i dimman. Sikten är nästa obefintlig. Dånet från jokken är en utmärkt referens, och med hjälp av kompassen kan vi hålla den nödvändiga riktningen. I lugnt tempo går vi skrågång, och stretar uppför den bran-ta stigningen. Utgångsläget är strax under 800 meter över havet, och dalens högsta punkt är 1350 meter över havet. Med jämna mellanrum kontrollerar jag färdriktningen in mot dalgång-ens skarpa V-form. Den respektingivande bäckravinen strax nedanför håller vi på betryggande avstånd. I den vill ingen frivilligt ramla ned i!

Efter hand lättar dimman och molntäcket och sikten förbättras påtagligt. Det går åt rätt håll, tänker jag. Men det kan rulla in mer dimma och moln. Jag stannar och pausar med min grupp. Efter en stund ser vi den andra gruppen komma fram ur dimma som små prickar. Vi visslar. De hör oss och tar riktning på oss. De hade gått högre än vi!
Så småningom når vi vattendelaren medan dimman och molnen lättar mer och mer. Landska-pet blir sterilare och ödsligare. Stenbumlingarna är hala och sylvassa. Vi når snöfältet, och ser till och med spår av Järven. Det underlättar betydligt att gå på snöfälten, rena rama E6:an! Vi når vattendelaren. Det är mycket kallt, så jag kryper in i min härliga dunjacka. Vi tillagar och intar en efterlängtad lunch, som blir kort, eftersom de flesta fryser! Jag tar min sedvanliga lunchpaus och når gruppen strax innan Pårtejekna, enligt avtalad plats.
I samlad grupp går vi över glaciärtungan. Sen tidigare turer vet jag om att det finns förrädiska glaciärbrunnar. Att ramla i en sådan utan att vara säkrad, är det sista man gör i det här livet! Jag sonderar noga med staven när vi passera snötäckta delarna.
Vi ser en glaciärbrunn. Stannar upp och betraktar den. Här lite allmänt om en glaciärbrunn:
Det smältvatten som bildas då det översta snölagret smälter tränger först ned genom snön tills det träffar på isytan. Där letar sig vattnet fram i kanaler tills det kan hitta en spricka att tränga ned i. Genom att vattnet är lite varmare och tyngre än isen, kan det skapa sig egen vattensy-stem genom glaciären. Om det är ett varaktigt vattenflöde brukar ett stort hål uppstå, det vi kallar för, glaciärbrunn. Och den kan bli 20 - 50 meter djup. Brunnen kan vara ett par meter i diameter. Ett stort och livsfarligt schakt! I brunnens botten fortsätter vattnet vidare genom mindre kanaler tills det når glaciärporten. Ibland ligger ett farligt snölock (brukar vara snösör-ja) ovanpå öppningen, som i vårt fall!

Vi når den tilltänkta lägerplatsen, ca 1 km från glaciärtungan prick 16.45. Här tältade jag till-sammans med min Sarekkompis, för ett antal år sedan. Då hade vi strålande solsken. Nu lig-ger Pårteglaciären med dess magnifika fjällmassiv helt inbakad i regntunga moln. Gruppen har sett mina bilder från denna grandiosa lägerplats! Så de vet på ett ungefär hur landskapet ser ut!? Det är kontrasterna som gör det!
Etappen blev 11 km. Framkomligheten var något besvärlig, dels på grund av dalgångens ”V-form” och den kraftiga dimman. Ingen ramlade med tanke de mycket hala stenbumlingarna. Jag räknar fram, att under etappen så tog var och en av oss ca 22000 fotsteg. Det blir ca 264000 fotsteg, utan ett enda felsteg! Det måste väl ända vara rätt fantastiskt, eller hur?!

Torsdag 85-09-12
Vaknar åter igen till en mulen dag. En kylande vind drar ned från glaciären. Efter frukosten och rivningen av lägret så gör vi en kort tur till glaciären. Gökelporten som glaciärvattnet pas-serar på sin väg mot havet har raserat. Så såg den inte ut för ett antal år sedan. Då gjorde jag och min Sarekkompis något, som man inte ska göra, nämligen; vi tog oss tur långt in under glaciären. Vi kunde gå stående en bra bit. Under detta vansinniga besök, säger jag; tänk om porten rasar samman, vilket fick oss att tänka om och vända på direkten!
Nu var porten raserad, men den var tillräckligt stor för att ta sig både ut och in, men den här gången valde jag att inte gå in under glaciären!

Vandringen ned mot Kungsleden börjar med kulle upp, kulle ned. Vi når behagliga fjällhedar och njuter av att sväva fram medan höghuspackningen känns som en lätt dagsturssäck! Nåväl, det var väl kanske att ta i, men packningen har nu lättat rejält!
Vid lunchtid spricker molntäcket upp och det blir rejäla solgluggar. Fjällandskapet bokstavligt brinner i höstfärger. Det är svalt i luften. Det är höst i ordets bemärkelse. Myggen har för länge sedan lämnat arenan, trots, vad vi vet, inte varit några rejäla frostnätter!? Och vad jag lärt mig av Samefolket, så ska det var minst sex minusgrader för att helt utradera sommarens värsta plågoandar! Vi ser Renar strosa en bit ifrån vårt sköna lunchplats. De stannar upp en kort stund. Tittar på oss, och undrar vad gör ni här, och det kan man verkligen undra?
Så sträcker de majestätiskt på sig och i grandiost fyrsprång drar de iväg över ödsliga fjällhe-dar.

Vi fortsätter eftermiddagspasset utmed Ivarlako i behagligt tempo. Vi når bäckravinen, och följer Kallakjåkkå ned till fjällvandrarnas E6:a nämligen; Kungsleden, som börjar i Abisko och slutar i Hemavan, och som är 440 km lång! Något för den prestationsinriktade att bita i!?
Ja-ha, säger jag till mig själv då jag beträder själva Kungsleden. Här slutar min fjällvandring. Nu blir det en ren transportsträcka ned till Kvikkjokk, med mellanlandning i Pårtestugan. Vi vandrar på den mycket urholkade stigen, som är minst 20 cm djup och ca två meter bred. Här kan man knappast gå vilse, även om man skulle ha ”wait out”. Det vill säga att molnen skulle släpa utmed marken och sikten skulle vara obefintlig?! (detta fenomen finns bara i syd- resp nordpolen! Polarforskarnas stora dilemma!) Trots, att jag har varit åtta dagar i ett väglöst land-skapet, så känns inte ”stigen” befriande, tvärtom, åtminstone för mig!
Vi når Pårtestugan kl 19.00. Den ligger ödsligt och fridfullt inklämd på en lummig udde, och strax nedanför speglar sig fjällandskapet i den vackra och stilla fjällsjön! Inkvartering, och vi får ha stugan för oss själva. Vi avnjuter den sista friluftsmiddagen på den här turen! Det ska bli skönt att få en ”riktig middag” i morgon kväll! Det är väl det enda man riktigt saknar på en längre fjälltur, även om inte den frystorkade maten smakar illa!
Etappen blev hela 23 km lång. Framkomligheten var lätt. Det var övervägande fjällhedar vi fick vandra på, härligt! Vädret var växlande molnighet, sköna solgluggar.

Senare på kvällen uppsöker jag avskildhet för att bland annat försöka knyta ihop intrycken från fjällturen. Men det går inte, jag trollbinds av en tindrande stjärnhimmel, av en sagolik vildmarkskväll, som inte går att beskriva, möjligen upplevas, eller magasineras i minnesban-ken:
Den friserar om min rastlösa själ, river upp krusningar av minnen, som sluter tiden krets.
En fri tolkning av Rolf Edbergs, Återkomst.

Fredag 85-09-13
Att sova i fjällstuga är för mig ingen höjdare. Det var varmt och jag vaknade alltför ofta. Jag föredrar allt tält! Intar frukost och därefter packar jag ryggsäcken för sista gången på den här turen. Jag går i förväg. Nu är det Kungsleden som gäller och den har jag ingen större lust att lulla fram på. Så därför går jag i ett snabbare tempo. Kanske allt för snabbt, eftersom jag efter ca 12 km vrickar foten, då jag råkar trampa snett på en sten som låg löst på stigen, som jag tyvärr inte såg! I tio dagar har jag vandrat ledlöst och bokstavligt hoppat på stora stenbum-lingar, men så kommer jag ned till Kungsleden, så händer detta! Foten blev så pass stukad att det gör ont för varje trampsteg jag tar, men mitt tredje ben kommer väl till andvändning! Nu är det bara att linka ned till slutmålet och se glad ut!
Jag anländer till slutmålet redan 13.15. Nu väntar en härlig dusch och en god middag! Grup-pen anländer kl 17.00. Senare på kvällen avslutar vi fjällturen med en utsökt god middag be-stående av bland annat röding, som avnjuts med många härliga skratt och minnen från en 10 dagars fjällur i Sarek, vår sista vildmark. Låt den så förbli!

Sammanfattning:
Här ska jag kort återge några värdefulla synpunkter som deltagarna skriftligen sammanfattade från turen. Det negativa som de flesta i gruppen upplevde, var att vi skulle ha haft fler basda-gar. Flera ströva fritt dagar, mer tid till fotografering, spana efter vilt, osv.

”Att naturen påverkade mig så starkt märkte jag vid vandringen genom Lullihavagge. Efter passagen av vattendelaren var det, förutom snö i början, bara sten, sten och åter sten. Utan att lida fysiskt av klättrandet bland stenblocken, kände jag mig riktigt deprimerad. Inte blev det bättre av kylan vid Pårteglaciären som var droppen för mitt svettiga jag. Här skulle jag natur-ligtvis bytt kläder för att må bättre, i stället för att blint gå på och försöka få dagsetappen av-klarad! En kämpig tur, inte för tuff dock, och som sagt mycket lärorik.” Björn L.

”Sarek, där fanns allt. Jag blev mycket imponerad. Hoppas få komma dit en gång till i livet. Det som slår mig, var: Att tolv människor av så olika natur kunde leva så tätt inpå varandra och under så tuffa förhållande, utan att det uppstod några misshälligheter. Var det tillfälligt? En lyckad tur, bra resa, hyggligt väder fin natur och fina kamrater.” Bert

”När jag satt i helikoptern på väg in till Sarek, tänkte jag vilken tur jag haft som fått följa med på detta äventyr. Redan då var jag ganska säker på att det var ett fint gäng som skulle ut på denna vandring. Jag tycker den största naturupplevelsen kom redan i äventyrets linda. När Rapaälvens delta bredde ut sig för mina blickar när vi stod på Nammatjtoppen tyckte jag det nästan var overkligt! Jag vi nog hålla med Inge, som sa: att vi är privilegierade som får upple-va detta.” Sigge

”Sarekturen var en stor upplevelse. I över ett års tid hade jag förberett mig. Läst böcker, stude-rat bilder och kartor, och pratat med folk som varit där. Förväntningarna var högt ställda.
Plötsligt är vi nedsläppta av en helikopter vid Rapaälvens strand. Dalen, bergen och deltalan-det ser precis ut som på Edvin Nilssons och Sven Hörnells bilder - men allt är mycket mer storslaget och känslan av att vara där är hisnande.
Vandringen genom vildmarkens täta videsnår, blöta myrar, kilometerlånga stenrösen och stri-da vattendrag var mycket hårdare och tidskrävande än vad jag hade räknat med.
Vi var 12 personer som levde tillsammans i 10 dagar under delvis besvärliga förhållanden.
Tack ska ni ha alla 11 för det goda kamratskapet och humorn som flödade under hela färden”.
Lennart U
De övriga deltagarna synpunkter är väldigt lika ovanstående synpunkter och upplevelser.

Här min egen:
Den första frågan jag själv ställde mig inför detta uppdrag, var: Varför initiera en så här exklu-siv fjälltur som Sarek innebär? Jag funderade en hel del kring frågan och kom så småningom fram till: Att skapa förutsättningar för de fjällintresserade att få uppleva och ta del av Sareks specifika egenart, samt ta del av de värden som denna ståtliga och obrutna fjällvärld står för.
Inte för att locka dit människorna, ”utan för att ge en möjlighet för många, utan att minska dess värden för de få”!
Sarekturen var oerhört krävande och ställde höga krav på oss alla, inte minst på mig själv, som initierat den. Arbetsgruppens förarbete var väl genomtänkt. Ett riktigt skolexempel, som också fungerade i verkligheten. Detta på grund av att alla var motiverade från början till slut, vilket är grundbulten i en väl genomförd grupptur där alla har ett ansvar!
Det negativa som jag själv upplevde var att vi borde ha varit två ledare. Då hade jag kunna bilda två sexmanna-grupper, vilket hade varit en klar fördel både för gruppen och mig själv.

Slutord:
Knoget fanns där - men inte förgrunden - bara som en extra krydda på tillvaron. Den fina be-löningen blev; gemenskap med likasinnade kamrater, och det är mödan värt, åtminstone anser jag det!
Inge

Vid musen:
Initiativtagare och ledare för fjällprojektet, Sarek 1985
Genomfördes i Volvo IF:s Friluftssektionen regi
Initierad av undertecknad 1983
Inge Bäckström
Dataredigerat 1999-06-19

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-11-11 14:24   brigas
Betygsätt gärna: 4
Väldigt tevligt skrivet,men visst hade ni kunnat ha bättre tur med vädret,höst och allt!
Blir nostagiskt,att det är så länge sedan man kunde äta och bo hos "Pelleva"!Vad allt förändras,dock är landet detsamma.
Lullihavagge,en passage där man bör hålla tungan rätt i munnen.
Nåidernas mötesplats,nog en av finaste tältplatser jag haft,förstår att de valde den!
Tur med älgar hade ni med.
Har det blivit ytterligare turer senare?
 
2008-11-11 18:08   Håkan Friberg
Mycket spännande läsning. Största prestationen tycker jag är att överhuvudtaget ge sig ut 12 personer tillsammans på ett sådant äventyr. Det multiplicerar ju möjliga svårigheter med lika mycket. Modigt!
Lite märkligt dock att planera in ett Tielmavad i vandringen. Det är att inbjuda till svårigheter. (Ska han säga! tänker de som känner mig.)
Jag är också nyfiken: Hur gick det sen? Har de andra fortsatt? Kommit tillbaka?
 
2008-11-11 22:14   Inge Bäckström
Tack för beröm! Jo, alla har i stort sett fortsatt. En har tyvärr gått bort i alltför tidig ålder. Anledningen till Tielmavadet, var att hela gruppen ville gå Rapadalen. Inför vandringen hade jag krav på minst en vadningsövning i den strida fjälljokken i Lerum, Säveån. Fick en helssida i Göteborgs Posten och en stor bild på första sidan. Efter den här turen har jag haft ett stort uppehåll från Sarek. Det har blivi mest i Jotunheimen i Norge. Nu planeras en Sarekvandring hösten 2009! Nästa artikel kommer att handla om skridsko!
Hälsar Inge. PS! Håller på att scanna över mina dia-bider digitalt. Anledning till att inga bilder finns med i artikel!
DS!
 
2008-11-12 19:47   thegedd
Trevlig läsning som får en att längta tillbaka.....
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in