Artiklar > Roadtrip USA

Roadtrip USA

Ten thousand miles

Det blev några förare....Det var en gammal dröm. En dröm som en dag skulle förvandlas till verklighet och i sin tur till ett minne. Att under tre månaders tid åka runt i västra USA och besöka alla de klassiska klätterklipporna där. Yosemite, Devils tower, Indian creek, Joshua tree. Listan kunde göras lång. Men nu plötsligt satt jag där, i vår bil, på väg från en klippa till en annan. Resan var inte längre en dröm. Nu är den verklighet. Ibland glömmer jag nästan bort att stanna upp och tänka efter vad det egentligen är jag håller på med. Att jag lever min dröm! Man glömmer bort att det är nuet man lever i. Man tänker helt enkelt för mycket på framtiden och det som komma ska. På nästa led, nästa klippa, nästa vecka. Glömmer nästan bort att njuta av den led jag faktiskt klättrar nu. Tre månader klättring ger en ganska mycket tid att komma underfund med sig själv och sin klättring. Klättringen blir till vardag. Att knäppa selen och racka upp blir lika naturligt som att borsta tänderna och köra till jobbet. Klättringen blir till arbete och de olika lederna blir arbetsuppgifter.

Stewart Huges jumarerar högt uppe på Nosen. Efter några hektiska dagar i San Francisco var vi äntligen på väg mot resans första destination, Yosemite fyra timmar öster om San Francisco. Jag hade lämnat Sverige den 6 september och min resekamrat, Jimmy Halvardsson från Karlstad, en dag tidigare. Dagarna i San Francisco innan vi kunde påbörja vår roadtrip var vi tvungna att ordna en hel del. De två tyngsta bördorna var att köpa en bil och att som svenskar lyckas teckna en försäkring på den. Vi hade ingen större lust att leta runt efter den rätta bilen i all oändlighet, så vi slog mer eller mindre till på första bästa. En röd mazda 323 av 89 års modell. Ett antal telefonsamtal ledde även till ett försäkringsbolag som kunde åta sig två turistande svenskar som kunder.

Bara trettioen och en halv kvar. Jimmys första replängd på the Nose Big Wall paradise
Äntligen var det bara en frågan om några timmar innan vi var framme i big-wallparadiset Yosemite Valley! Världens big wall mecka nummer ett. Hit vallfärdar klättrare från hela världen, oavsett om man bara vill prova på att övernatta på en bergvägg eller vill spendera en vecka i den vertikala världen med hård aidklättring på merparten av replängderna. Vad vi hade längtat.

Trots att jag var där sommaren innan, hade jag redan under hösten börjat längta tillbaks mot nya äventyr på de stora väggarna. 

Fredrik på den ökända replängden Great Roof, på the Nose. De efterföljande veckorna skulle nog kunna sammanfattas som tämligen händelserika. Craging på Cookie cliff, halvt ihjältörstade på the Prow, Snö, bouldering, 40 graders hetta, hemska kaminer, björnar, nya bekantskaper som hamnade i fängelse, slackline walking osv. Innan vi lämnar den mäktiga dalen för gott, hinner vi klämma in "the crown royal". The Nose på El Capitain aspirerar gissningsvis som världens mest kända led. Tre dagars tungt kroppsarbete på ett vertikalt hav skulle kunna sammanfattas som en helhetsupplevelse snarare än njutning.

The NeedlesGranitmonoliter
Vi beger oss 30 mil söder ut i Kaliforniens bergskedja Sierra Nevada, till the Needles. Nålarna består av en samling granitmonoliter belägna på över 3000 meters höjd, längst ut på en bergsrygg. Dom grå granitformationerna som skimrar av gula lavar, utmanar framförallt med sprickklättring i de lite högre graderna. En dryg timmes anmarsch från campingen tycks avskräcka den stora skaran klättrare och är också den enda förståliga anledningen till att så få klättrar i området. Klättringen är nämligen av absolut toppklass. Plus vacker natur och gratis camping. 

Vi klättrar en av klassikerna Thin Ice. Fingerspricka, handspricka, layback, väggklättring och lite flak, allt på första repan. Replängden utmärks snabbt till att vara det absolut finaste vi gjort så här långt på resan. Glädjen tonas tyvärr snabbt ner på standplatsen när vi tittar upp på kommande replängd. Sprickan blir på någon meter till en hemsk utåtvidgande groove, vilken kräver hemska helkroppsövningar för att passeras. 

Superklassikern Airy Intrelude faller valet på någon dag senare. Klättringen i Needles är ofta ihållande, och Airy Intrelude är inget undantag. Femton meter upp i diedret startar en diagonal spricka som klyver en stor sköld. En osannolik hangeltravers följer diagonalsprickan i åtta meter bort till ett nytt spricksystem. Slänger in en säkring i sprickan och skakar loss i några minuter. Sen är det bara och gå på. Efter fem meters hangeltravers uppenbarar sig en stor knopp i fothöjd, vilken erbjuder lite vila och möjlighet att lägga en ny säkring. Ytterligare några kruxpassager senare är jag uppe vid standplatsen och kan andas ut.

Det populära boulderproblemet Iron man traverse i Buttermilks.Boulderparadiset
Vidare i Kaliforien. Vi kör till Buttermilks, boulderparadiset på östra sidan av Sierra Nevada vid byn Bishop, en liten pittoresk amerikansk lantby av det klassiska slaget. Buttermilks ligger femton minuters bilfärd utanför Bishop. En märklig samling runda granitblock ligger utspridda i det platta ökenlandskapet vid basen av Sierra Nevada. Grov struktur på graniten garanterar superb friktion och vilodag efter två dagar. Fingertopparna slits! Vi jobbar lite på ett av de populära problemen, Iron man traverse. En travers på en överhängande vägg längs en slopande list. Ett prov i uthållighet. Här hittar man även Chris Sharmas problem Mandala. Det hårdaste problem han någonsin gjort vid förstabestigningen.

Jerry Beats på Midnight Lightning. Förmodligen världens mest kända boulderproblem.City of Rocks
En lång natts bilresa tvärs genom Nevadaöknen tar oss till City of Rocks i Idaho. Vi möts av katastrofalt dåligt väder. Snöblandat regn och kraftig vind får oss att funderar alvarligt på om det är för sent på året för att klättra här och vi överväger nästan att fortsätta resan genast. Men redan nästa morgon börjar molntäcket spricka upp och vid lunch har vi svensk högsommartemperatur. 

Vi behöver inte avverka många klättermeter innan vi tackar oss själva för att vi höll ut en dag och väntade på solen. Klättringen är kanonbra. Klippan består av granit med bra friktion modell Norsk. Sprickklättring finns det gott om. Men de formationsrika väggarna mellan sprickorna bjuder på gott om välbultad faceklättring. City of Rocks är helt klart ett ställe både för den traditionella klättraren såväl som sportklättraren. 

Jimmy klättrar Tribal BoundariesJimmy ger sig i kast med She´s the Bosch, som enligt föraren ska vara något av det finaste i sitt slag. 18 borrbultar och överhängande hela vägen! En riktig pumpfest. Senare hamnar vi på en led som av någon märklig anledning fått fyra kvalitetsstjärnor på den annars trestjärniga skalan. Men Tribal Boundaries visar sig vara något utöver det vanliga. 35 meter helt vertikal listklättring sätter tekniken på prov. Moven är inte speciellt hårda men det gäller att hålla koncentrationen uppe, så man hittar den rätta vägen upp för havet av lister. 

Områdets testpiece för det traditionella klättraren får kanske sägas vara Crack of Doom, en tunn spricka som bara blir större och större… Ju högre jag kommer, desto större blir sprickan. Uppe vid utsteget känner jag smärtan i händerna när jag klämmer fast dem inuti sprickan. Vad som tidigare var en trevlig fingerspricka har nu förvandlats till en överhängande köttkvarn som sakta maler ner knytnävarna. "Welcome to the city" hör jag hur klippan viskar till mig. Efter några dagar har vi plockat smultrona och bestämmer oss för att dra vidare.

Devils Tower i Wyoming.Djävulstornet
East! På en och samma dag hinner vi köra igenom the Tetons, Yellowstone och Cody, the rodeo capital of the world, för att fortsätta ytterligare österut genom Wyomings ödemarker. Två dagars bilresa senare är vi framme vid mitt kanske äldsta resmål. Devils tower. I Wyomings nordöstra plattmarker tornar denna imponerande formation upp sig. När jag började klättra för sju år sedan, såg jag en artikel som handlade om Catherine Destivelle och leden El Matador på Devils tower. Sedan dess har det varit en dröm att få klättra på "Djävulens torn" och inte minst El Matador. 

Klättrare på leden Way Layed på west face av Devils Tower Väderleken bådade gott. Vi möttes av perfekt höstväder. Klimatet i Wyoming påminner ganska mycket om det svenska. Devils tower såg definitivt ut att leva upp till mina förväntningar. Berget ser uppifrån ut som ett gigantisskt kugghjul med en massa fåror hörn och diedrar överallt, och varje led innebär i princip 200 meter ihållande sprickklättring. 
 Den legendariska nordnorska klättraren Arild Meyer sa en gång att om gud skapade ett berg för att det skulle klättras på, så är det Devils tower. Och klättringen skulle knappast göra oss besvikna. Av de cirka 70 lederna på west face är nästintill alla två eller tre stjärniga. Helt otroligt. Få klippor är dom som kan konkurera med en så hög koncentration av förstklassiga leder. Klättring finns runt omkring hela tornet och det finns sammanlagt dryga 200 leder. Då två nöjda klättrare, efter en vecka, lämnade tornet hade många leder avverkats och däribland själklart El Matador!

En livstids klättring
Mazdan rullar vidare, denna gång söder ut. En dag senare har den röda burken tagit oss till Moab mitt i Utahs hjärta. Det tar inte lång tid för oss och konstatera att det finns mer än en livstids klättring i Utah. De fyra olika förarna som dokumenterar delstatens klättring är vardera lika tjocka som en telefonkatalog! Fisher towers visar oss en ny dimension av vår sport. Klippan är väldigt mjuk och porös. Ibland kan upplevelsen liknas vid en vertikal sandlåda! Men utstegen är unika på smala korkskruvsliknande spiror. 

Super crack. Jamningens hemort
När vi sen direkt efteråt åker till Indian Creek, känns den vanliga sandstenen solid som hårdaste granit i jämförelse. Sprickklättringen här motsvarar tveklöst våra förväntningar. Bemästrar man inte jamteknik till fullo så har man bokstavligen talat ingenting där att göra. Klassikern Supercrack består av en 30 meter lång lodrät handspricka. Inga lister, inga knoppar. Bara spricka. Och sprickorna är fullständigt parallella utan minsta stuktur inuti. Att en del av förstabestigningarna ägde rum på 70-talet innan friends var uppfunna får en att undra. Test piecen Battle of the bulge svalde åtta ihoplånade camalot 0,75or!

Tiden rullar på och så även hjulen på vår bil, så plötsligt står den 4-växlade lådan parkerad på campingen i Zion. Dalen skulle kunna liknas vid en mindre variant av Yosemite fast av sandsten. 

 Förmodligen tillhör vi den ganska lilla skara klättrare som upplevt för låga temperaturer här. Normalt sett brukar temperaturerna ligga mellan 25 och 50 grader, men vi får frysa och lämnar dalen efter den åtta repor lång aidleden Space Shot. Spektakulär led som följer en och samma spricka i sex av dess åtta repor.

Fredrik Nilstorp på the Runningman i Red Rocks utanför VegasStadsliv
Dags för en rejäl dos av urbanitet. Jimmy och jag hade stämt träff med mina två surfpolare från Sverige, Rickard och Martin, som var på surf road trip. Vi möts i Las Vegas. Tanken var givetvis att klättra en massa i Red Rocks, men visst gnäll från de inte alltför klättersugna surfarna fick oss att överväga stadens lockelser. Efter en natt på camping och några replängder flyttar vi in i ett varmt motellrum. Las Vegasnatten möter oss med ett ljusinferno av lampor, neonskyltar och spotlights i en salig blandning av porrklubbar, hektisk trafik, enarmade banditer och gigantiska byggnadsverk utan dess like! Vegas är helt enkelt svårt att beskriva, det måste upplevas.

"Hey! Is there any good surf spots around here?!!" skriker en kille från sin pick-up och skrattar hysteriskt när han kör förbi Martin och Rikard som tittar förvånat på varandra. Deras van står parkerad på Hidden valley campground i Joshua Tree med öppna bakdörrar där deras brädor sticker fram. Och med tanke på att man får åka bil 5 kilometer för att fylla vatten kan man ju hålla med om det ironiska i situationen. 

Jimmy på toppen av den obligatoriska leden Aguille du Joshua tree.4000 leder
Vi har släpat med oss surfarna till ytterligare en klätterklippa. Joshua Tree är en riktigt häftigt plats som skulle kunna liknas lite vid ett förvuxet boulderområde, då merparten av klipporna är gigantiska äggformade block. Joshua tillhör en av de få platser som kan stoltsera med över 4000 leder, och för att anses tillhöra skaran "riktiga" locals så ska man ha gjort 1000 stycken av dem! Klättringen karakteriseras av sva och väggklättring med en hel del sprickor på grovkornig granit (typ paradiset på Lofoten). De bultade leder som finns är ofta präglade av läskiga run outs. 

En minnesvärd led är Imaginary voyage. Ett 10 meter långt tak som klättras med hjälp av stämteknik, då det skulle kunna liknas vid en lång två meter bred bottenlös korridor. Några akrobatiska move ute vid läppen av taket tar en upp på väggen ovanför. Equinox är en annan riktigt hård klassiker som utgörs av 20 meter svagt överhängande fingerspricka helt utan fotsteg! 

Hidden valley campground i Joshua tree.Tillbaka till starten
Dagarna i takt med replängderna passerar alltför fort, så efter två veckor blir vi tvungna att packa ihop våra leksaker för en sista gång och lämna Joshua. Det datum som, vid resans början, kändes så ofantligt avlägset har infunnit sig. Det är dags att ta sig tillbaks till startpunkten, San Francisco. Vi disponerar vår sista vecka i SF och lyckas bl.a. sälja bilen till ett, för oss, mycket fördelaktigt pris.

Det brukar sägas att tiden går fort när man har kul. Om definitionen av att man har kul är att tiden går fort, så måste vi ha haft otroligt kul, för sällan, om än aldrig har väl tre månader av mitt liv passerat i sådan rasande fart att jag knappt hunnit ta dem till mig.

Fredrik Rapp
text och bild

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2002-01-25 15:02   Tony76
Betyg: 5
Mycket bra skriven artikel. Blir bara inte så lite avensjuk på en sån resa.
 
2002-01-29 17:25   badkaret
Betyg: 5
fantasirik, humoristisk och fantastisk inlevelse, med andra ord jag blev helt tagen-Mærtasson
 
2002-02-24 18:37   stormbringer
Betyg: 4
Man blir sugen på att skita i livet här hemma och bara sticka iväg
 
2002-04-17 16:17   cflinde
Betyg: 4
Håller med de tidigare kommentarerna och instämmer bara med att den resa skulle man vilja ha gjort själv. En artikel som inspirerar...
 
2002-05-28 12:38   Öst
Betyg: 3
Man vill nästan börja klättra!
 
2002-05-29 13:18   boiga
Betyg: 4
vill bara dit...!!
 
2002-08-02 11:40   Krux
Betyg: 4
Avundsjukan väller upp. Mycket trevlig artikel som inpirerar till såväl klättring, resor och träning!!
 
2002-09-19 10:10   uppkastaren
Betyg: 5
En toppenartikel. Det känns surt att sitta kvar framför datorn efter att ha läst den. Djävulstornet kommer nog få ett besök av mig så småningom.
 
2002-09-21 20:09   ptengvall
Betyg: 5
Man får verkilgen lust att hoppa av skolan och emigrera....
 
2002-10-29 21:55   ERI
Betyg: 5
Snygga bilder, välskrivet! Tack för en trevlig stund vid skärmen. Högsta betyg!
 
2002-11-08 23:10   Säl
Betyg: 4
Det är tredje eller fjärde gången jag läser den här artikeln varje gång tittar jag länge på bilderna på djävulsklippan. En dag, en dag kanske.....
 
2003-01-18 13:39   cliff_hanger
Betyg: 5
äh fy fan vad fint
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!