Artiklar > Padjelanta 2008

Padjelanta 2008

Av: kvasse

Båten rister och kränger, vi är åtta passagerare och tre besättningsmän, vågorna är runt metern vilket båten klarar bra. Från Ritsem tog vi båtturen till Vaisaluoktastugan som tog en dryg timma medräknat stoppet vid Akka.

För någon dag sedan hade jag ingen aning om att det fanns en så snabb väg in i Padjelanta, jag trodde man var tvungen att ta den långa vägen från Kvickjokk, vid närmare granskning av kartan fick jag se den här vägen, ingen kunde bli gladare än jag, fyra mil kortare vandring, det var 175 kr som båtresan kostade mycket väl värd.

Redan vid bryggan såg jag berget, det finns alltid ett berg, mentalt eller fysiskt eller båda att övervinna, det är brant och långt, det suger oftast musten ur en, fyra timmar uppför och jag känner mig gammal, min kropp är sliten och bena värker, likgiltighetens tankar smyger sig på, ( jag skiter i om det kommer en björn och slår mig ).

Vi hittade en liten plan yta vid en sjö, det blåste nordliga kalla vindar på fjället som försvårade tältresningen, jag hade inte tvättat mig sedan jag åkte hemifrån två dagar tidigare och vid vandringen uppför berget hade litrar av svett lämnat min kropp, sjöns isande vatten sköljde min trötta kropp ren, att hälla det kalla vattnet över bröstkorgen hör till det mest obehagliga jag känner till, den närmaste liknelse bör vara att få en slägga med full kraft i bröstet följt av ett kort hjärtstillestånd och andningsuppehåll. Att äta efter den svåra kroppstortyr jag utsatt mig för gick inte bra, lämmarna skakade okontrollerat och skvätte runt maten i absiden, lite fick jag dock i mig och kröp sen ner i sovsäcken varmt klädd med mössa och vantar, surrealistiska drömmar hemsökte mig i en blandning av sömn och dvala.

Varje lem, varje led skriker, ligg kvar, kliv inte upp. Ett stilla tyst regn smattrar mot tältet, sovsäcken är varm och trygg, ute varnar en ljungpipare, fjällets ljud.

Fjällgräsfjäril

Tysta packar vi säckarna, dagen skall bli hård och göra ont, om någon dag slutar värken och kroppen blir van, fram till dess får man härda ut. En fjällgräsfjäril ligger och trycker i kråkbärsriset där vi passerar. Med jämna mellanrum skiftar fjällfloran karaktär, kråkbärsris, lappljung och dvärgbjörk, sedan viden, smörboll och kung Karls spira till stjärnbräcka, gullbräcka och polarull. Inte mycket av detta ser jag då ögonen vilar trötta på stigens stenar och rötter. På kvällen kommer vi in i Padjelanta, en stor sjö ger oss vatten och en plan kulle en plats att vila.

Hetta, vilken hetta, jag måste ur tältet, var är dragkedjan till sovsäcken? Jag öppnar tältet och luft strömmar in, svala vindar svalkar ansiktet, jag går ner till sjön och tvättar mig, sätter mig utanför tälten och kokar en kopp kaffe, myggen och knotten verkar pigga i solskenet. Jag känner att jag dricker för lite när vi vandrar, fram på eftermiddagarna får jag alltid huvudvärk, jag dricker några extra deciliter när jag fyller vattenflaskan.

Idag skall vi gå ca: åtta kilometer, förbi Sallohaure sameviste och mot Njunnjasa-Dujbbe. Akka ruvar stor och mörk över oss där vi går, topparna glänser vita som om snön fallit under natten. Vi viker av Padjelantaleden och går västerut, dom norska fjällen syns i horisonten, en helikopter dånar förbi och landar i samevistet, ett sting av avund rör mig lätt där jag kämpar fram i videsnåren.

Dagen är varm och fläktarna få, det extra vattnet jag drack är snart utsvettat. Vi stannar vid bäckar och dricker det kristallklara iskalla vattnet med god törst. När knäna nästan tagit slut finner vi en plats för tälten, en porlande bäck rinner strax intill och utsikten är storslagen. Jag tvättar mig och plåstrar om mina blödande jumskar, midjebältet skaver lite där. Vi äter och tittar på bergänderna som åker i forsen nedanför tälten, dom tycks ha roligt, väl nere flyger dom upp igen för att ta ännu en tur. Jag lägger mig i tältet och läser Sapfos sköna poesi innan jag somnar.

Den tryckande hettan driver mig ur sömnen, det låter som det regnar ute men är bara mygg och knott som slår mot tältduken. En kråkas ensliga kraxande ekar mellan bergen. Knäna känns bättre fast vänster knä är lite svullet, kanske skall jag linda det.

Jag strosar runt i omgivningarna större delen av dagen fotograferande saker jag ser och finner intressanta, en polarhumlas stora gula kropp fångar mitt öga och linkande jagar jag den på heden, med en mikrofon spelar jag in fågelsång av våra nordliga arter. Humöret känns bättre då dagen inte innehåller en tung vandring, tid finns att njuta av vyer och ro, att bara sitta i kråkbärsriset och skriva en dikt när en smalnäbbad simsnäppa simmar runt i en sjö bredvid dig.

Smalnäbbad simsnäppa

Michael tillbringade dagen på bergets topp i sök efter grusnarven som säjs växa här, han fann den inte men fick möta den högnordiska höfjärilen, det måste ha varit stort.

På kvällen satt vi vid tälten och åt vår middag, jag såg att vi fått grannar, på berget mitt emot hade två tält slagits upp, älven och några kilometer skilde oss åt ändå kände jag samhörighet till dom, jag såg dom pyssla för kvällen som oss och efter en stund kröp dom in för natten. Jag gick in i tältet och när jag skulle stänga absiden förde en bris med sig den söta doften av myskgräs.

Solen har blivit min väckarklocka, prick 07:10 är tältet så varmt att risk för självantändning föreligger. Jag stormar ut drypande av svett, vid bäcken tvättar jag överkroppen och känner när hundra myggor genomborrar min rygg, jag vet ej varför men endast ett fåtal bett svullnar upp och kliar. Jag vet inte om det beror på det varma vädret eller om det alltid är så här mycket mygg och knott i Padjelanta, dom är lite av en plåga, jag har aldrig varit besvärad av varken knott eller mygg på andra ställen jag varit på i fjällen, här finns dom dock i sådana mängder att det stundom inte går att andas genom munnen utan att andas in dom.

Min müslifrukost smakade fortfarande bra, dom kan bli lite enformiga då jag inte vet någon annan frukost att ta med sig ut på fjället, så jag blandade vatten i min müsli med torrmjölk och åt med god aptit.

Jag ville gärna se om den högnordiska höfjärilen var kvar där Michael hade sett den igår, så efter frukost gick vi upp på bergets topp, ett tjugotal meter under toppen fick vi se två stycken som flög bland fjällvedeln, tyvärr flög dom fortare än jag kunde springa så jag blev utan foton. På toppen växte fjällvedeln rikligt och genast fick jag syn på ännu en höfjäril, även denna gång gick turen för fort för mina trötta ben, vi väntade en timma men varken solen eller fjärilarna ville titta fram.

Högnordisk höfjäril

Vidare gick vi utmed berget till vi stötte på en underskön bergsäng, här fanns bergets alla blommor, ( ja utom grusnarven då ), färgerna var som hämtade ur ett kaleidoscope, och där i ett bestånd av fjällvedel fick jag se min fjäril, just då försvann solen och med den fjärilen, molnen såg mörka och täta ut, vi gick där någon timme botaniserande och fotograferande humlor och blommor, minst en ny humla fick vi se på ängen, Tundrahulan, stor som en kungsfågel med ett surr som från en helikopter.

När vi nästan gett upp hoppet om den högnordiska höfjärilen öppnade sig en glipa i molnen och en solstråle tittade ner på ängen och inom sekunder flög fjärilar upp, två stycken fjällgräsfjärilar och min högnordiska, villigt satte han sig för att fotograferas, flög sen upp och satte sig igen, under femton minuter kunde jag fotografera där han villigt poserade framför min lins.

Mycket nöjd med dagen vandrade vi ner för berget till tälten, vi åt god mat och tittade på bergsänderna som åkte i forsen.

Mulet och kallt, en trist dag, det känns som vi varit här för länge, inget nytt finns att utforska utan långa promenader, regnet faller med jämna mellanrum, vi ligger mest i tälten och läser eller sover, en mygga gav sig på mig inatt och stack mig i ögonlocket som är rött och svullet, jag får vara tacksam att han inte stack in snabeln i ögat. I kvällningen tog jag en promenad och mötte ånyo polarhumlan.

Dalripa

Hela natten har jag hört regn, även morgonen startade så, jag satt i tältet och funderade om det var någon idé att vandra vidare idag, efter någon timme slutade regnet dock och vi packade våra saker. Viden och dvärgbjörk hängde regntunga över stigen och redan efter några meter var byxorna våta. Efter en halvtimmes vandring slutade vinden att blåsa och solen började skina, luften dallrade vilket gladde myggen som blev ännu gladare när två svettiga vandrare kom gående, armarna for som väderkvarnar, att smörja in sig är lönlöst då svetten gör att det rinner bort.

När vi gick genom samevistet landade en helikopter med en familj glada samer som kommit för att fiska och göra sånt man gör i ett sameviste, en kelsjuk hund kom springande på stigen och la sig på rygg, när vi klappat henne gick vi vidare, kvickt var hon framför oss igen och ville bli klappad, så höll hon på tills en pojke ropade på henne och hon lydigt sprang till honom.

Det finns inte mycket att skriva om dagens vandring utom att den var tung och regnig. Vi gick mot Akka och Stora sjöfallets nationalpark. På en ö mellan två broar kom vi till den punkt där dom tre nationalparkerna Padjelanta, Stora sjöfallet och Sarek möts, på tio sekunder kunde man besöka allihop.

Punkten för dom tre parkerna

I dom stora fjällbjörkskogarna nedanför Akkamassivet slog vi läger för natten. Myggen var lika glada här i parken att vi kom som dom var ledsna i Padjelanta att vi lämnade dom. När vi rest tälten gick jag ner till stora forsen för att tvätta mig, när jag stod där med bar överkropp och torkade mig fick jag ett sådant där ögonblick, ett som gör att allt slit, alla vedermödor, all värk och trötthet värt mödan, man får ett sådant, ibland två på varje resa, det är därför jag åker till fjällen nästan varje sommar. Jag stod där på en sten ute i forsen som dånade omkring mig, på himlen öppnade sig en glugg och solen bröt igenom, Akkas mörka bergssida lystes upp och dom snöklädda topparna gnistrade, björkskogen omkring mig blev mer levande än någonsin och med varje nerv i min kropp kände jag dess väsen, jag kände solens värme på mot ryggen då det azurblå glaciärvattnet rusade förbi mig på stenen där jag stod, jag kände harmoni, balans, jag kände mig lycklig, det kändes som att vara ett med naturen, att höra till något större, sen var det borta lika fort som det kom. Dessa stora ögonblick är bara där och då, visst har man minnet av det kvar, men känslan är borta och kommer inte åter.

Jag gick upp till tälten med ett nöjt flin i ansiktet, satte på kaffevatten och när Michael kom tillbaka efter tvättning drack vi en kopp och kröp sen in i tälten.

Tältplatsen i björkskogen

Morgonen var ljum, vi låg i tälten tills ryggarna värkte. En kall vind drog ner temperaturen på solen, på en kvist utanför satt en blåhake och gav ljud från sig. Jag klädde mig och klev ut, fjällbjörkarnas vridna grenar sträckte sig över kråkbärsriset, jag satte mig med ryggen mot stammen på en björk och åt min frukost, ur koppen ångade det nykokta kaffet och doften spred sig mellan grenarna. Jag axlade min lilla ryggsäck och tog kameran i handen, på någorlunda friska ben gick jag in i björkskogens grönskande sal där hundratals hedblåvingar uppvaktade varandra, jag såg att det försegick ett och annat i snåren mellan dom uppvaktande paren. Det fanns gott om svavelgul höfjäril i skogen och i gläntor som var villiga att fotograferas. Jag flanerade runt i skogen på måfå och intog vad skogen gav av intryck.

Blåhake

Efter någon timmes vandring kom jag fram till en blottad åskant där en välbekant figur stod hängd över en blomma, Michael hade hittat några ex av nordlåsbräken som även jag fotade, han hade även sett tre ex av vad han trodde var åkerhumlor, bilderna på dom får granskas närmare hemma vid datorn. Jag gick vidare efter en stund och hamnade så småningom vid tälten där jag kände att jag behövde en tupplur. Mot kvällen tog jag en tur in i Sarek, inte mycket fanns att se där som inte fanns hundra meter till höger i Padjelanta eller till vänster i Stora sjöfallet, så jag gick tillbaka till tältet där vi åt middag och språkade till det var dags att krypa i säcken.

Klockan stod på ringning,07:00, vi var tvungna att hinna med 14:40 båten till Ritsem. Mobilen började gnälla något fruktansvärt innan jag hann stänga av den, den var effektiv men plågande att lyssna till, i en hast kastade jag i mig frukost och samlade ihop mina saker, morgonen var kylig och lite grå, jag började riva tältet när Michael klev ur sitt, du var snabb, sa han, klockan kan inte vara mycket, hon är strax åtta påpekade jag, det är bäst du skyndar dig, jag går i förväg eftersom jag har ont i knäet, du kommer nog ifatt mig vad det lider.

Jag kämpade upp den fortfarande för tunga ryggsäcken på ryggen och började gå dom sista en och en halv milen vi hade framför oss. Jag gick i vad jag tyckte var en rasande fart, solen stekte och regnet öste om vart annat, det var jacka på, jacka av i ett kör, efter drygt halva sträckan kom Michael ifatt mig där jag stapplade fram över stock och sten, tillsammans gick vi dom sista smärtsamma sju kilometrarna som var kvar.

Ovanför bryggan där båten stannar fanns ett litet café drivet av en äldre dam, då vi hunnit fram en timme innan båten skulle gå passade vi på att äta lite av vad som bjöds i caféet, glödbröd med rökt röding smakade förträffligt tyckte jag, en varm kopp kaffe fick vi också, båten närmade sig bryggan, och som jag klev på tog jag en sista glimt av Akka och tänkte att dig skall jag snart se igen.

 

2008-07-21

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-11-28 14:02   OBD
Underhållande läsning med fina bilder.
Såg på din hemsida att du hade många fina bilder.
/ Bertil
 
2008-11-28 15:49   thegedd
Mäktigt område man vill tillbaka till - då man läser och ser bilder om det. Inspirerande.....
 
2008-11-28 19:25   Polarnatt
Betygsätt gärna: 5
Härliga betraktelser du gör över de små tingen i fjällvärldens flora och fauna. Du förmedlar en skön känsla av att njuta av nuet.
 
2008-11-29 13:13   Metzger
Betygsätt gärna: 5
Inspirerande läsning, tack!
 
2008-11-29 19:30   tele
Betygsätt gärna: 5
Nu blev jag sugen på att åka till fjälls...
Inspirerande.
 
2008-12-01 11:39   backpack
Betygsätt gärna: 5
En målande och vacker beskrivning! vad finns att tillägga,int mkt har man satt sin egen fot på liknande mark så håller man bara med.Jag tackar också.Fortsätt att njut !!livet håller längre.
 
2008-12-05 12:49   brigas
Betygsätt gärna: 4
Fina iakktagelser och beskrivningar av djur och natur,men är du inte rädd att avskräcka presumtiva andra vandrare när själva vandringen beskrivs som såna strapatser och vedermödor?
 
2014-10-24 14:36   Fossa
Vilken fin text! Jag gick nästan samma rutt i slutet av juni i år. Då hade vi inga mygg att tala om. En av de vackraste rutter jag gått i svenska fjällen!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar