Artiklar > Orpierre

Orpierre

Av: äbba

Jag stänger ytterdörren och går mot busshållsplatsen, under min arm bär jag det sandfärgade tältet och på ryggen min gula 40-liters ryggsäck. Tar 1:an raka vägen ner mot staden och vidare till resecentrum. Linköping är sitt gamla vanliga försommar-jag och jag hittar flyggbussen ganska snabbt. Det kittlar i magen av nyfikenhet när vi lämnar staden, i Norrköping blir vi tre och på Skavsta flygplats blir vi så slutligen fem.

Det är precis i början av juni, lördag eftermiddag och mitt på golvet rivs ryggsäckar upp för att fördela vikten rätt och riktigt. Det är ett härligt litet kaos runtomkring oss men tillslut går vi nöjda från incheckningen efter att ha tryckt, pressat och dragit för att få ryggsäckarna att passa i "här-måste-din-ryggsäck-få-plats-för-att-räknas-som-handbagage"-facket.

Planet lyfter tillslut, molnen är fantastiska ovanifrån och jag är tacksam att resan inte blir allt för långvarig.

I Marseille är det varmt och på väg att bli tidig kväll. Vid biluthyrningen undrar den fina franska herren om vi vill ha en större bil, men vi tittar på varandra, knölar in all packning och oss själva i den lilla och rullar iväg. Rullar ut ur staden med fransk radio i bakgrunden och en uppskruvad stämning. Det är ett virrvarr av vägar och skyltar och när det väl är dags att äta tar det tid. Vi stannar till precis när skymningen börjar lägga sig i en liten stad vi inte vet namnet på och alla beställer pizza. Vi dricker vattenflaska efter vattenflaska och snart börjar det kännas lite obekvämt att fråga efter ännu en. När sista glaset är tomt får vi med oss en lite doggy-bag och åker  vidare. Vi passerar mindre och mindre byar tills vi stannar på campingen i Orpierre. Det är natt när vi slår upp tälten, i mörkret kan jag se konturerna av bergen runtomkring och natten den är varm och klar.

 

Morgonen ler mot mig och jag ler mot den när jag tittar ut och möter solsken och berg. Nu är vi här, tänker jag och sträcker på mig. Vi tar en liten promenad ner till butiken och trallar hem med nybakta baguetter under armen och lokalproducerad färskost i händerna. På promenadavstånd når vi en av klipporna och hinner med varsina leder innan himlen blir jämngrå och släpper de första lätta dropparna.  

Dropparna kommer allt tätare, men då är vi redan på väg ner och under ett träd mitt i byn äter vi lunch. När regnet äntligen upphör tar vi en svängom i den lilla pitoreska franska byn, som verkligen är som jag drömt att den borde vara. Regnet kommer tillbaka med full kraft och vi lagar mat inne i ett av tälten. Utan förvarning tar sig en strid ström av vatten in i tältet och vidare. Marken är torr och hinner inte ta upp all den nederbörd som faller. Efter ett litet tumultartat kaos har vi räddat undan sakerna från vätan och äter upp måltiden i vår nya lilla plaskdamm. Sakta avtar nederbörden, vattnet sjunker, fåglarna börjar återigen att sjunga och det blir en tidig kväll i tältet.

Morgonen tindrar mot oss och värmen kommer oväntat fort. Frukosten förstärker vi med gröt och traskar därefter återigen mot klipporna. Värmer upp och ger oss ikast med sådant som utmanar var och en. Jag överraskar mig själv med att leda en vacker 28 meter led och jag, som länge känt mig obekväm med att leda. Men nu känner jag hur tjusningen tittar fram och jag är stolt. Runtomkring oss har vi sällskap av äldre par och skolklasser. Det känns lite folkligar här en hemma i Sverige. Det är som att man här åker på klättersemester likt vi åker på skidsemester, det är i alla fall känslan jag får.

Dagen är lång, intensiv och alldeles helt fantastisk. Om kvällen har bara en av de två restaurangerna öppna och vi äter vedungsbakade pizzor på den blå. Hyn är härligt rödbrun och vi njuter utav utsikterna från campingen när vi återvänt. Tankarna vandrar iväg och jag inser att jag börjat utmana mig med saker jag räds en aning för. Som att ledklättra. Men vad är jag egentligen rädd för? Är det att riva upp en gammal skada, att falla eller att inte komma hem igen? Tillslut har jag svar nog att inse att jag inte är så rädd och att det är utmaningen och känslan jag älskar.

 

Vi utforskar nya väggar, idag än högre upp. Utsikten ut över dalen och omgivningarna är slående och ändå vänder vi allt som oftast blicken in mot berget och tar sikte uppåt. I fjärran syns snö på några toppar och jag blir helt lyrisk. Vi klättrar, fikar och klättrar. Om kvällen äter vi ost och salta chips, dricker ett inte allt för billigt vi nere på campingen med utsikt över bergen. Händerna känner av kalkstenens strukturer och önskar sig en ledig dag.

 Och en ledig dag är precis vad vi tar oss. På slingriga serpentinvägar möter vi så toppen där det på slutningarna blommar oregano, valmo och så mycket annat som får tillvaron att dofta så vackert. Sluttningarna är branta och det finns inget slut på utsikterna.

En timme senare äter vi baguettlunch med ost och majonäs som pålägg nere vid den klara floden. Solen skiner, vattnet svalkar och strömmarna för oss framåt.

 

 Dagarna rullar på och den femte morgonen är insvept i tunga moln och natten har bjudit på ett åskväder som fick mig att tro att bergen snart skulle flytta in i tälten. Klipporna är regnvåta och vi åker en bit norrut, uppåt till det gamla kapellet. Där på kullen sägs en man bo kvar, ensam efter att resten utav byn år för år flyttat därifrån. Vi ser inte till honom någonstans, på avstånd hörs skogsmaksiner röja de ståtliga trädraderna men utsikterna är ändå härliga. Värmen torkar bergen och solen återkommer. Vi är tillbaka upp på väggarna och det är härligt. Kvällen kommer lite för tidigt, men natthimlen gnistrar av alla dess stjärnor.

 

Vi äter återigen en stadig baguett- och grötfrukost och beger oss mot till klipporna. Solen ligger direkt på klippan och vi hinner inte vänta på skuggan, för det kliar i fingrarna efter nya utmaningar. Värmen får två på fall, men resterande är kvar och ja, det är ett bra klätterflow trots värmen. Vi äter svettiga lunchbaguetter innan vi traskar ner och far iväg över fransk landsbygd i jakt på någonstans att svalka oss. Första badsjön är artificiell, grumlig och alla verkar ligga på stranden som fort övergår till gräs och njuter av utsikterna. Vi åker vidare till ännu en anlagd sjö, färgen påminner om glaciärsjöar, temperaturen är något högre men fortfarande uppfriskande. Somnar i gräset, det gör vi alla. Glass äts och gruppbild tas. Om kvällen äter vi på den andra av restaurangerna, den röda och vi blir omhändertagna väl.

 Den sista klätterdagen har närmat sig och så står den där och trevar. Vi klättrar ett tag, det är soligt och det är med gott samvet vi lämnar klipporna för att äta lunch. Det börjar regna, så det gör verkligen ingenting att sitta under ett träd och dela på den en halvsmält chokladkaka till efterrätt. Regnet tilltar, men då sitter vi redan i bilen på väg, i jakt på en dos ordentligt kaffe, annat än pulvervarianterna. Tillslut hittar vi det, stället vi inte viste vart vi skulle finna men som föll sig så bra in i planeringen. Solbrända och glada, aningen tärda av värmen och bergen.

Solen tindrar när vi i ottan kliver upp. De är många de pärlformade droppar på tältdukarna men vi packar in i bilen och ger oss iväg. Vi lämnar Orpierre och visst är vemodet där och trevar, men vägen är beundransvärt vacker i morgonljuset och när vi så når Sisteron äter vi frukost. Vid lunchtid når vi Cassis och medelhavet är svalkande blått, vägarna kuperade med sina säregna calanquer. Från toppen utav ett berg ser vi början av rivieran och åt andra hållet, dagens mål Marseille. På gångavstånd till havet finner vi ett hostel. Vi skådar ut över det stora blå och ser ett åskväder driva in, känner vinden ta i och vänder upp mot restaurangerna. Kvällen slutar på en Texmex restaurang och avrundas med en regnig promenad tillbaka.

Jag ser skeptiskt på frukosten, sista dagen på vårt lilla äventyr. Den ser lite mesig ut, men kanske är det vi som är mesiga och dricker kaffet ur glas när vi inser att alla runtomkring häver kaffe ur glasskålar. 
På flygplatsen är det återigen ett smärre kaos med packningen, vi väger och packar.

När vi landar på Skavsta får jag ett sms - snön ligger kvar där hemma och på Getryggen har några varit på topptur. Om bara någon dag är jag tillbaka i Jämtlandsfjällen och jag är förväntansfull. De andra tar bussen mot Stockholm, jag väntar i några timmar innan jag genom det solnedgångsfärgade landskapet sakta tar mig tillbaka mot slätten.

Två dagar senare är ryggsäcken återigen packad och jag kliver av tåget i Enafors, entusiastisk, solbränd och redo för en sommar på fjället. Jag konstatera att lyckan inte är så komplicerad där jag står och blickar ut över bergen. För det är samma lycka här, som den jag fann där, vid klipporna i Frankrike.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-03-11 12:18   såg
Betygsätt gärna: 5
härlig läsning
 
2013-03-11 15:53   Ahkká
Fina bilder, inspirerande läsning!
 
2013-03-12 08:26   niklas-73-
Betygsätt gärna: 5
underbar läsning och fina bilder.
 
2013-03-13 22:18   Anders_sthlm
Vilket härligt ingående smaskande och snaskande på degiga baguetter, chips,majonäs och pizza!
 
2013-03-14 17:23   Håkan Friberg
Jag rycks med i ditt tempo, blir rent av lycklig.
 
2013-03-17 00:16   OBD
Bra och medryckande skrivet. För några minuter kände jag mig ung igen. En härlig känsla.
 
2013-03-17 16:28   seon
Betygsätt gärna: 4
Trevligt skrivet. Orpierre är ett "kandidatområde" för någon av mina framtida klätterresor då det finns ett stort urval av lättare leder där. Dock sägs det att det skall vara rätt polerat i Orpierre och då i synnerhet på dom lättare lederna. Hur är det med det egentligen? Stördes ni av polityren eller var friktionen bra.
 
Svar 2013-09-29 10:27   äbba
Tack! Orpierre är vackert och inspirerande, det är oftast kort anmarsch och ja, bitvis är det polerat. Vid de tillfällena jag varit där har jag mestadels träffat på skolklasser och äldre par. Det är nog en bidragande effekt till att de "lättar" lederna är mer polerade, framförallt på Belleric och Château. Det mest positiva är att det hela tiden kommer nya leder och områden och, det finns gott om multipitcher i alla olika svårighetsgrader. Väl värt att besöka!
 
2013-07-02 15:36   Joakim Neander
Betygsätt gärna: 5
Rock on - nice reportage
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar