Njoatsovagge

2010 23/7 – 1/8

 Staloluokta, Njoatsovagge, Vallevagge, Kvikkjokk

Denna vandring gick uteslutande  utanför rösade leder  och stigar saknades till största delen. Valet av rätt väg i terrängen är därför ibland svårt.

Fredag 23/7 (3 km) 

Efter en natt på tåget, några timmar på bussen och en halvtimmes helikopterfärd, är vi så framme i Staloluokta. Denna fantastiska plats i fjällvärlden med sin utsikt över Virehaure.  Klockan har hunnit bli 18. Vi äter lite medhavd mat och börjar vår vandring uppför backen, genom den lite snåriga björkskogen.  Det är kallt. Helikopterpiloten uppmätte 4 grader.  Den första biten följer vi den gamla östliga leden mot Arasluokta, men ovanför trädgränsen lämnar vi stigen och tar sikte mellan Unna Liemak och  Stuor-Liemak. Första kvällen går vi bara några få km innan vi slår läger med utsikt över en liten sjö åt öster.  Natten blir mycket kall.

Lördag 24/7.  (10 km) 

Vi vaknar till en solig morgon efter en kall natt. Solen fortsätter att skina på oss hela dagen. Det blir varmt och svettigt, så vi rastar ofta. Packningen känns ju tung så här i början.   Terrängen är lättvandrad, men vi har lite motlut.  Här är inte så lätt att hela tiden ha koll på exakt var man befinner sig. Vi tar hjälp av kompassen för att hålla riktningen.  På natten har vi besök av många renar.

Söndag 25/7 (10 km) 

Efter en ganska kall natt vaknar vi till ännu en solig dag.  Vid en rast cirklar en kungsörn över oss.  Vi ska gå söder om Rissajavre, men hamnar så långt söder om sjön att vi aldrig ser den. Här träffar vi en man som vi känner igen.  Han kommer från Alkavare Kapell, där det har varit kyrksöndag.   Denna plats kallas Sveriges otillgänglighets-pol. Den ligger vid den sydöstra viken av sjön Rissájávrre ca 47 km till det allmänna vägnätet, vilket innebär att Sverige som mest har ett avstånd på 94 km mellan två vägar. (ej utmärkt i naturen)

 Vi slår läger på en vacker plats strax norr om Duottrtjåro, vid renstängslet.  Vi ser nu in i Njoatsovagge, med den karakteristiska klippan Pulkas. Vi kan härifrån även se in i Sarvesvagge 

Måndag 26/7 (12 km) 

Denna morgon är vi uppe redan kl 7. Det är blåsigt och kallt.  Molnen tätnar och mörknar.  Vi passerar renstängslet och vadar Tjågnåhrisjokka utan problem. In i Njoatsovagge börjar det med en stigning, för att sedan bära utför. Terrängen är delvis stenig.  Den lilla sjön Skiejakjavratj har en sandstrand. Vi går utmed sjön. Mellan sjöarna Alep Njoatsosjavre och Gasska Njoatsosjavre    är en häftig fors.  Vi går norr om sjön Lulep Njoatsosjavre. Vi  vadar omedelbart efter sjön. Detta vad vållar inga problem. Efter vadet, vid sjön hittar vi en fin tältplats. Det börjar regna strax efter att tälten kommit upp.

Tisdag 27/7 (5 km) 

Denna morgon står dimman tät omkring oss. Vi oroar oss för hur vi ska komma vidare i denna dimma.  Innan avgång har dock dimman lättat något och vi kan börja följa den branta dalsidan mot Goabrekbakte.  Vi hamnar för högt i sluttningen och drabbas både av manshög vide och blockterräng.  Vi går ner till en lägre nivå, men där är det blött.  Det regnar hela dagen och vi blir genomblöta. Vi ser den första lämmeln. Vid foten av Goabrekbakte hittar vi en vacker tältplats på en hylla. Regnet  upphör på kvällen. Det börjar blåsa så att vi kan börja torka tält och annat blött. Eventuellt såg vi björnspillning. 

Onsdag 28/7.  (10 km)  

Efter en blåsig natt vaknar vi till en solig morgon. Vi breder ut allt som hade blivit blött. Nu kan vi torka. Vi ska runda Goabrekbakte. Vi hamnar återigen lite för högt på sluttningen, där det är stenigt. Vi får gå ner lite för att hitta en framkomlig väg.  Vi går söder om Mangitjårro till Låptåvagge.  år vidare in i Tjuoldagårsså. Vårt mål är renvaktarstugan.  Det är inte så lätt att hitta en bra väg ner till jokken.     Där ska vi vada. Vadet visar sig vara svårt. Det är på gränsen för vad vi klarar av.  Vi slår läger vid renvaktarstugan.

Torsdag 29/7 (8 km)

Vi ska runda Rounas för att gå upp mellan Rounas och Habres.  Återigen hamnar vi lite för högt och hamnar i stenskravel.  Rounasgårsså  har en djup canyon, som måste vadas ganska högt upp. Man bör akta sig för att gå för nära kanten.  Vadet är dock enkelt.  Vi ska upp 400 höjdmeter.  Nära höjdpunkten möter vi person nr 2 på denna vandring. En man från Schweiz, han hade gått här förut. Han hade utgått från Kvikkjokk denna morgon.  Han menade att det inte gick att tälta på den högplatå vi var på väg upp till, men vi hittar trots allt en fin plats strax bortom vattendelaren. Vi har därmed passerat vandringens högsta punkt ca 1100 m.

Fredag 30/7 (20 km) 

Vi går upp kl 6 och dimman ligger tät denna morgon. Strax efter start börjar det regna. Ett regn som pågår resten av dagen.  Vi följer Vallevagge. I början följer vi jokken nära, men ju längre ner vi kommer i dalen, desto längre från jokken bör man gå. Dimman tätnar och tidvis ser vi bara ett 10-tal meter. Vi tvingas lita helt till kompass.  Vår plan är att komma till rengärdet för att sedan följa stigen över Prinskullen.  Dimman gör att vi inte hittar rengärdet eller stigen. Men vi håller envist fast vid kompassriktning.  Det regnar och är tät dimma hela tiden. Vi är genomblöta och bestämmer oss för att försöka nå Kvikkjokk redan denna dag.  Vi hittar till sist stigen. Vi möter en far och son, som just påbörjar sin vandring. Vandringen ner från Prinskullen är ansträngande. Brant utför och risigt.  Efter en dubbel dagsetapp, kommer vi ner till Kvikkjokk och får åka båt över älven.  Tyvärr är bastun trasig och varmvattnet slut, men det är ändå skönt att vara inomhus och kunna torka kläder.  

Reflektioner

Denna vandring genomfördes den sista veckan i juli 2010. Vi som deltog var 4 personer, 2 par i 60-årsåldern, med många års vana av fjällvandringar.  Turen var planerad att ta 8 dagar och var cirka 8 mil lång. Vi tältade och bar med oss allt vi behövde för turen.  Alla bar över 20 kg i början.

Hela vandringen gick i orösad terräng. I stort sett inga stigar kunde nyttjas.  Orienteringsmomentet spelar därför en stor roll under hela tiden. Det uppstår ständigt diskussioner om var vi är och vad vi ser.

Vägvalet i terrängen är aldrig självklart. Flera gånger hamnade vi i besvärlig terräng. Den värsta terrängtypen är manshög vide och den farligaste är blockterräng. Vaden måste man veta lite om i förväg. Ett vad som inte går att klara av kan ställa hela turen på ända. Vi hade vid turplaneringen läst både i Grundstens böcker och skildringar från andra vandrare som går att finna på nätet. Dessa upplysningar är ovärderliga. Det är en fördel att vara 4 personer. Skulle något hända kan man alltid dela upp sig 2 och 2.

Vädermässigt hade vi två dagar med riktigt dåligt väder. Särskilt den sista dagen ställde tät dimma till stora problem. Vi var då på höjdplatån; Prinskullen och hade inga referenspunkter som gick att se. I stort sett hela denna dag fick vi förlita oss enbart på kompassen. I detta läge måste man vara väldigt försiktig så att man inte hamnar i farlig terräng.

Vi valde den sista dagen att gå extra långt; 20 km för att längtan efter bastu och varm dusch var så stor. Det kan diskuteras hur klokt det var, att gå ner många höjdmeter i dåligt väder och i ganska uttröttat tillstånd. Hade vi inte hittat stigen i dimman på Prinskullen hade det blivit en natt till på fjället, vilket kanske hade varit klokast. Dessutom var bastun trasig och varmvattnet slut när vi kom till Kvikkjokks fjällstation.