Mötet med Medelhavets glidande skugga

Under en av mina senaste snorklingsäventyr på Rhodos träffade jag denna oerhört eleganta varelse simmande alldeles nära havsytan. Denna sena eftermiddagen snorklade jag strax utanför Ladiko bay längst revet mot en liten kobbe ca. femtio meter från de närmaste strandklippor. Kobben utgör sista landmärket innan en brant undervattensravin slukar dagens sista solstrålar mot djupet.

Där nere i djupet får havet behålla sina mörklagda hemligheter men här uppe är det lagom med ström och föda så att en del pelagiska fiskar, i all sin majestätiska fåfänga, låter sig beskådas med jämna mellanrum.

Just den dagen råkade jag på ett stim mindre horngäddor och var på väg att stifta bekantskap när de plötsligt började röra sig i rasande fart och mot alla vädersträck, hoppandes ur vattnet runt omkring och på mig.

Vettskrämd och orörlig på ytan, som en guppande kork, med båda händerna på min löjligt lilla harpun och med kikande blick spanande runt omkring såg jag den hornprydda skuggan till höger om mig.

En stor svart spjutrocka, bara ett par armlängder ifrån mig, självsäker och elegant, simmandes så nära havsytan att vingspetsarna som träffade ytterskiktet lämnade smala vita bubbelspår efter sig. För en väldigt kort stund fick jag för mig att fisken njöt av sin egen avbildning på havsytan, flygandes ljudlöst genom vattnet, badandes i sommardagens sista ljus.

Jag följe fisken med blicken tills konturerna blev suddiga, raderades och blev ett med det stora blå.

Horngäddorna som för bara en kort stund sedan, panikslagna och i all förtvivlan försökte undkomma dödens gap, var nu upptagna med att i fullaste allvar förfölja en stim löjor.

Sittande i det vitkalkade grekiska caféet som ruvar på klippan över viken, med solnedgången för ögonen och cikadorna fortfarande i hög varv låter jag tanken fara till det mörka djupet och till rockan som inte alls verkade godkänna, eller ens bry sig om människans strävande på dominans över detta eviga hav.    

www.h2orhodes.com