Artiklar > Mont Blanc via normallederna

Mont Blanc via normallederna

Av: Polarnatt

Disclaimer

Eftersom det anses vara ett relativt enkelt berg att bestiga är det många som åker dit. Varje år är det flera tusen som bestiger berget. Just detta faktum gör att Mont Blanc är världens dödligaste berg. I snitt förolyckas tio personer per år i samband med klättring på och runt Mont Blanc-massivet. I många fall rör det sig om underskattning av berget. Kanske har man hört att någon gjorde bestigningen med minimal förberedelse och förkunskap. Det fungerar så länge förutsättningarna är optimala, men det krävs bara ett smärre väderomslag eller någon annan oförutsedd händelse för att det inte längre ska vara en ”häftig grej”, utan en kamp för livet.

Denna redogörelse utgår alltså endast från mina erfarenheter och de förutsättningar som jag har haft. Det innebär att den inte kan eller bör användas som en guide/förare. Var och en som bestiger Mont Blanc måste själva bedöma förhållandena på plats, då det kan variera från år till år, t.o.m. från dag till dag.

Olika leder

Det finns ett otal antal leder uppför Mont Blanc, både från den franska och den italienska sidan. De flesta som bestiger berget gör det från den franska sidan med Chamonix som utgångspunkt. De tre s.k. normalleder som jag har bestigit är:

Goûter-leden, graderad till PD. Den absolut vanligaste leden. Bestigningen utgår från Chamonix.

Col du Midi-leden, graderad till AD-. Denna led kan också refereras som Cosmiques-leden för att många har sin utgångspunkt från hyttan med samma namn. Denna led ingår också i Trois-Monts-leden, vilket innebär att man bestiger Mont Blanc du Tacul (4248 möh) och Mont Maudit (4465 möh) då de ligger på rad efter varandra. Bestigningen utgår från Chamonix.

Aiguilles Grises-leden, graderad till PD+. Denna led kan också benämnas Gonella-leden för att hyttan med samma namn. Påve-leden förekommer också eftersom han som senare blev påve Pius XI deltog vid förstabestigningen via denna led. Bestigningen utgår från Courmayeur i Italien.

En annan vanlig led går via Grand Mulets. Dock är det en lämplig skidbestigningsled på vår eller höst. Leden är inte att rekommendera för en sommarbestigning.

Det finns som sagt fler leder, med olika svårighetsgrader och klätternivåer. Jag rekommenderar alla som ska till Alperna att läsa in sig så mycket man kan i förväg. En utmärkt sajt på nätet är summitpost.org. Där kan man hitta bra och utförlig information om de flesta berg. Andra tips är att inhandla en bok. Själv har jag Martin Morans The 4000m Peaks of the Alps (ISBN 978-0900523663) och Richard Goedekes The Alpine 4000m Peaks by the Classic Routes (ISBN 978-0897325592).

En karta är nödvändig att ha, och för Mont Blanc rekommenderar jag 3531 ET St-Gervais (ISBN 978-2-7585-1062-8). Denna karta visar samtliga tre normalleder som omnämns här.

I Chamonix bör man gå till Maison de la Montaignes, där man finner OHM, Office de Moyenne et Haute Montagne de Chamonix. Det är bergsguidernas hus, och här kan man anlita en bergsguide alternativt få uppdateringar om väder och förhållanden på en specifik led. På den italienska sidan kan man kontakta Società Guide Alpine Courmayeur i Courmayeur.

I de flesta fall när någon omkommer på Mont Blanc beror det på vädret, t.ex. oväder eller ökad lavinrisk. En bra sajt för väder på berg (inte bara Mt Blanc) är mountain-forcast.com. Sök på Mt Blanc, eller välj Alps (range), Savoy Alps (subrange), Mt Blanc. Man kan i förväg undersöka lavinrisken i olika områden genom att på in på avalanches.org.

Mont Blanc via Goûter-leden

23 juli – 3 augusti 2008. Deltagare: Mathias och undertecknad.

Utsikten från Tête Rousse-hyttan. Nedre cirkeln visar övergången vid Le Grand Colouir

Dag 1 - Vi flög till Genèves flygplats för att ta bussen till Chamonix. Vi hade för avsikt att åka med SAT Mont Blanc som trafikerar sträckan, men vi hade tur och erbjöds en plats i en hotellbuss. Kostnaden för SAT låg på 35€ enkel väg.

I Chamonix sökte vi reda på en camping och fann Les Arolles som ligger på ca. 10 min gångavstånd från centrum. Les Arolles samlar klättrare från när och fjärran. Här kan man också lämna saker som man inte vill ta med sig upp på berget för en liten penning.

Eftersom detta var min första alpina erfarenhet förberedde jag och min kamrat Mathias oss genom att kontakta OHM och anlita en guide för en dag.

Dag 2 – Vi träffade vår guide Victor vid stationen för bergstågen. Vi åkte sedan till Mer de Glace ca. 2000 möh. Vi fick lära oss rephantering och att använda stegjärn och isyxa. Vi fick också testa på lite isklättring. En dag med guide kostade oss 285€. En annan fördel var att vi hade acklimatiserat oss på 2000 möh en hel dag.

Dag 3 – Dagen ägnades åt acklimatisering på 3500 meters höjd och repetition av gårdagens genomgångar. Jag och Mathias tog linbanan upp till Aiguille du Midi (3842 möh). Det är ett mycket snabbt och energibesparande sätt att acklimatisera sig till höjder runt 4000 m. Linbanan kostade 38€ ToR. Vi övade också på att göra self arrest samt att göra snösäkringar s.k. deadmans, vilket används vid kamraträddning.

Jag kände av höjden ganska rejält, och blev snabbt andfådd samt lite yr. Det är ganska förståeligt med tanke på att man går från 1000 möh till 3800 möh på mindre än 30 minuter. Det var inte utan att jag blev lite fundersam på hur jag skulle klara av höjden framöver.

Dag 4 – Första dagen på själva bestigningen. Vi tog bussen (linje 9) från busstationen till Les Houches. Vi steg av vid Bellevue-hållplatsen som ligger i anslutning till linbanestationen, Le Telepherique, som tar en upp till det riktiga Bellevue (1785 möh). Därifrån tar man bergståget, Le Tramway, till Nid d’Aigle (2372 möh). Biljetterna till dessa båda för ToR gick på knappt 30€, och då är återresan öppen.

Jag och Mathias började gå, men det gick lite väl fort för vi missade avtagsvägen och hamnade på en ofrivillig avstickare till Glacier de Bionnassay. Väl åter på den rätta vägen efter några timmar kunde vi fortsätta vår vandring till Tête Rousse-hyttan (3167 möh). Vandringen dit är ungefär som fjällvandring men mot slutet blir det lite scrambling med fasta rep och stegar. Man ser inte stugan förrän man ser den på andra sidan av en mindre glaciär som sluttar nedåt.

Vi hade kommit fram lite senare än beräknat, men vi slog upp vårt tält på en plats lite längre bort. Man kan givetvis sova i hyttan till en kostnad för 14€, och i denna hytta kan man faktiskt betala med kort.

Dag 5 – Följande steg vi upp tidigt för att vi ville passera Le Grand Colouir, den stora rännan, på morgonen. Ju senare på dagen, desto mer tinar solen upp snön och isen som håller stenarna högre upp. Det gäller att hålla ett öga uppåt medan man går för att inte få en stenbumling i huvudet. Väl över kunde vi blicka upp mot Refuge du Goûter (3817 möh). Faktum är att man kan se denna hytta ända nere från Nid d’Aigle.

Denna etapp av bestigningen innebär mycket scrambling men det finns en del stålvajrar att ta hjälp av. Handskar är ett tips. Många brukar fästa en 120-slinga i selen och klippa in sig i vajrarna med en karbin. Något som undertecknad också gjorde till en början. Dock skulle jag aldrig göra det idag, såvida jag inte har en screamer eller annan falldämpare. Problemet med slinga är att fallet blir stumt, och förvisso slipper man falla ned hela vägen, men man bryter med största sannolikhet ryggen vid ett fall.

Klättringen är inte tekniskt svår, men med stora packningar blir det lite extra besvärligt. De fransmän som går leden brukar oftast gå lätt, eftersom de sover i stugorna, men vill man göra bestigningen i skandinavisk stil, dvs. släpa på tält, sovgrejer, kök, mat osv. så är det som det är. Försök att följa stenryggen så mycket som möjligt. Jag och Mathias kom lite långt ut på sidan en gång och hamnade i ett område med lösare sten. Det kom folk uppifrån och det var inte ovanligt att det kom rejäla stenar rullandes nedför sidan.

Slutligen kom vi fram till Goûter-hyttan och kunde gå in och kolla vädret. Det skulle dra in en storm på kvällen. Det var inga bra nyheter, men vi gick i alla fall ut och slog upp vårt tält vid snökammen precis bakom hyttan. Det fanns redan utgrävda platser och lite längre bort fanns en utgrävd snögrotta. Vi smälte snö och började förbereda våra packningar inför toppdagen.

Det dröjde inte länge förrän det utlovade snöovädret drog in. Det blåste rejält, och ett spanskt par som låg bredvid oss gav upp och gick in till stugan. Deras tält hade gått sönder i blåsten. Jag och Mathias låg och trängdes i mitt lilla tält som höll bra för påfrestningarna.

Dag 6 – Toppdagen. Vi hade ställt klockan på två på natten, men när vi tittade ut var det fortfarande rejält blåsigt. Vi somnade om och vaknade av att vi hörde folk. När vi tittade ut såg vi att det var stjärnklart även om det blåste en del. Vi skyndade med att äta frukost och ta på oss våra grejer. 04.30 påbörjade vi vår vandring mot toppen.

Vandringen börjar med att man går uppför en enkel men lång uppförslut. Vi passerade Aig du Goûter till höger. Efter ett tag nådde vi fram till Dôme du Goûter (4304 möh), men gick inte upp på toppen, utan sneddade vid sidan. På andra sidan kom vi till Col du Goûter som är en plan sänka som är ganska vidsträckt. Vi kunde nu se Vallot-bivacken (4362 möh). Vallot-bivacken är endast en nödbivack och man får inte sova över i den. Väl där stannade vi ett tag för att äta, innan vi fortsatte vidare utmed L’arête des Bosses (kam). För en ovan alpinist som jag var då, upplevde jag kammen som ganska exponerad och luftig. Speciellt om man mötte personer som var på väg ned, och man fick ta ett steg åt sidan.

Hur som helst fortsatte vi uppåt i sakta mak. Jag upplevde inga problem med höjden, men min kompis hade svällt upp i händer och ansikte redan vid Goûter-hyttan. Eftersom vi hade startat ganska sent hade solen hunnit gå upp för länge sedan. Men vi var nära toppen nu. Vi fortsatte trampa på, och plötsligt stod vi bara där på toppen kl. 10.40. Vi var helt ensamma, vilket är ovanligt. Vi tog våra toppbilder och njöt av stunden. Därefter började vi ta oss ned igen.

Just nedstigningen gjorde vi försiktigt eftersom vi visste att de flesta olyckor sker på nedvägen. Dels hänger det samman med att många är utmattade, dels att man kanske slappnar av. Vi mötte en hel del grupper som fortfarande var på väg upp, men vi tog oss ned på ett säkert sätt till Goûter-hyttan. Där laddade vi på med lite mat och vätska. Vi fick också sällskap av en engelsman som vi lärt känna på berget, och tillsammans fortsatte vi ned till Tête Rousse-hyttan. Vi åt dagens rätt, innan vi sedan gick och lade oss i tältet. På Tête Rousse-hyttan tar de kort.

Dag 7 – Vi steg upp tidigt för att klara av den enkla vandringen ned till Nid d’Aigle och bergståget som tog oss vidare ned. Och därmed var min första tur till Mont Blanc avklarad.

 

Mont Blanc via Col du Midi-leden

26 juli – 1 augusti 2010. Deltagare: Anders, Elin och undertecknad.

På väg ned från Aiguille du Midi. Man ser Cosmiques-hyttan på en upphöjning. Till vänster ser man tältplatsen. Berget man ser till vänster är Mont Blanc du Tacul.

Dag 1-5 – Egentligen hade vi åkt ned till Zermatt, Schweiz för att bestiga Matterhorn, men eftersom det hade snöat ymnigt var inte förhållandena de bästa. Vi var väl acklimatiserade. Upplägget såg i korthet ut som följer: dag 1, Zermatt och acklimatiseringstur 2000 möh - dag 2, 3000 möh - dag 3, Klein Matterhorn och Breithorn 4165 möh – dag 4-5 avbrutet försök på Matterhorn.

Dag 6 – Efter det att vi bestämt oss för att överge vårt försök på Matterhorn vände vi blickarna mot Mont Blanc. Vi hade kollat upp vädret, och visste att det var bättre förhållanden där. Vi steg upp tidigt för att ta oss ned till Zermatt. Därifrån tog vi tåget som går direkt till Chamonix. Tågresan tog ca. fyra timmar. Vi handlade lite proviant innan vi tog linbanan upp till Aiguille du Midi (3842 möh). Vi gick ned för den smala kammen från stationen till Col du Midi (3532 möh) som är en stor platå mitt uppe på Mont Blanc-massivet.

Det finns ett område där de flesta tältare slår läger. Det sägs att polisen då och då gör kontroller och motar bort tältare, men vi hade i alla fall inga problem. Lite längre bort finns det en uppskjutande klippa som hyser Cosmiques-hyttan (3613 möh). Jag har aldrig varit in i hyttan och kan därför inte uttala mig om standarden, men jag förutsätter att den håller samma nivå som t.ex. Tête Rousse- och Goûter-hyttan.

Vår plan var att inte bara göra Mont Blanc, utan även de två topparna som ligger utmed leden. Det är först Mont Blanc du Tacul (4248 möh) och Mont Maudit (4465 möh). Denna tur benämns därför för Trois-Monts (tre toppar). Man brukar rekommendera att man börjar med Tacul för att sedan gå direkt på Mont Blanc och slutligen ta Maudit på tillbakavägen. Anledningen är att bestigningen av Maudit görs enklast från söder.

Vi var välacklimatiserade sedan tidigare, och därför utgjorde höjden inga problem. Vi kröp ned i våra sovsäckar och redan 19.30 somnade jag.

Dag 7 – Toppdagen. Alarmet på mobilen satte igång 00.00. Eftersom vi hade förberett vår packning och frukost dagen innan tog det inte lång tid förrän vi stod inbundna och klara. 00.50 började vi att gå. Förhållandena var de bästa tänkbara. Helt vindstilla och bara någon enstaka minusgrad. Vi var första replag att komma iväg. Vi hann ganska långt innan vi såg att andra grupper var iväg. Vägen upp till Tacul är en enkel stigning på 500 höjdmeter. Dock kommer man fram till en stor bergschrund. Om det inte vore för att det fanns en stege hade det varit ett knepigt problem att ta sig förbi. Nu var det bara att balansera över.

Leden mot Tacul vek av till höger efter ett tag. Vi kunde se hur de övriga grupperna följde leden mot huvudtoppen. Tacul beredde inga större problem, utöver att den sista biten innebar enklare isklättring. Jag satte en isskruv som säkring, men det kändes aldrig som att det fanns någon överhängade risk för att trilla. 03.10 stod vi på toppen av Mont Blanc du Tacul. På själva toppen finns ett kors uppsatt. Vi kunde härifrån så det pärlband av pannlampor som löpte utmed leden. Vi tog oss ned igen och ut på leden mot Mont Blanc.

Terrängen utgjorde inga problem. Det var bara en enklare snövandring på en rejält upptrampad led. Dock är denna led till Mont Blanc den farligaste sett utifrån objektiva faror. När man går nedanför Tacul och Maudit finns det risk för att séracer ska lossna. Att man skulle träffas av en sérac är nog illa, om än inte så sannolikt. Dock brukar dessa utlösa laviner, och det är där den stora faran ligger. 2012 dog nio klättrare i en lavin nedanför Mont Maudit. Om man kan undvika det så ska man inte göra leden om det snöat relativt nyligen.

Själva hade vi inga problem, varken med séracer eller laviner. Det hade inte snöat på ett tag och därför var förhållandena riktigt bra. Vid foten av Mont Maudit stöter man på en isvägg. Den är inte så brant, ca. 45-50°, och det finns fasta rep. Man behöver inte ha dubbla isyxor för att ta sig upp. Givetvis var det kö till repet. Vi stod ett tag och väntade, men det tog lång tid för de andra grupperna att avancera. Vi bestämde oss därför att gå vid sidan om, utan att nyttja det fasta repet. Vi såg noga till att använda stegjärnen och våra glaciäryxor. Vi avancerade snabbt och kom ikapp en italiensk grupp, och då förstod jag bl.a. varför de var så långsamma. De hade handledsremmar på isyxorna, och det tog en förfärlig tid varje gång de skulle byta hand. Ett generellt råd är att aldrig använda handledsremmar på yxor. Det är otroligt omständligt att byta hand, och det behöver man göra ofta när man avancerar på en bergssluttning (varje gång zick-zack-leden vänder). Man ska hålla isyxan i handen mot bergssidan ifall man måste göra self arrest. Om man är orolig för att tappa isyxan kan jag rekommendera att lärka en 120-slinga i isyxan. Slingan klipper man sedan in i selen med en karbin. Slå gärna en knut mitt på slingan för enklare hantering.

Vi passerade hur som helst italienarna och hade nu en lång snösluttning kvar mot toppen. Det finns inga större risker utmed denna sträcka förutom att man är helt utsatt för väder och vind. Ingenstans finns det att söka skydd ifall det skulle bli oväder. Nu hade vi bra väder och under natten hade vi fått skåda en underbar ljusshow. Från dalen såg vi ljuset från Chamonix, ovanför oss lyste vintergatan upp himmelen och framför oss såg vi ett vackert pärlband av pannlampors sken. Då och då, stannade jag en sekund bara för att njuta av denna syn.

Vandringen uppför Mont Blanc var ganska monoton, så det var bara att fästa blicken i spåret och stega på. På grund av detta blev jag faktiskt överraskad när jag insåg att vi nått toppen. Ungefär 30-40 höjdmeter upp stod en klunga med människor, och jag förstod då att vi var framme. Klockan var nu 08.05, och vi gratulerade varandra genom handslag och kramar. Vi tog våra toppbilder och när vi var nöjda vände vi nedåt. Apropå, bruket att gratulera genom handslag, så är det en sedvänja jag lärt mig av fransmännen. En trevlig tradition som jag alltid sett till att upprätthålla, oavsett vilket berg jag är på.

På nedvägen valde Anders att följa en annan grupp ned till lägret. Han kände sig mycket nöjd som det var. Jag och Elin som hade siktet inställt på Trois-Monts fortsatte mot Mont Maudit. Det tog oss inte lång tid att komma till sänkan mellan topparna. Vi kände oss starka och därför knatade vi uppför Maudit i ett rejält tempo, och 10.15 kunde vi notera vår tredje topp för dagen. Vi påbörjade nu vår färd ned mot Col du Midi, och nästan prick tre timmar senare kunde vi vila ut vid vårt läger. Solen låg nu på och snön var slush-artad. Vi fyllde på våra depåer lite grann, innan vi packade ihop vårt läger för att sedan gå med tunga steg uppför kammen som leder till linbanestationen på Aiguille du Midi.

När vi kom ned till Chamonix upplevde jag den kraftigaste skyfall jag någonsin varit med om. Jag förstod nu innebörden av uttrycket att himlen öppnar sig. Som tur var stod vi under tak, och när regnet dragit bort gick vi till Les Arolles (campingen) för att tillbringa natten innan vi skulle ta oss till Genève med SAT-bussen. Därifrån tog vi tåget (SBB) till Zürich och vårt flyg.

Mont Blanc via Aiguilles Grises-leden

8 juli – 14 juli 2013. Deltagare: Lena, Christian och undertecknad.

Vy över Miage-glaciären från stigen som leder upp till Gonella-hyttan.

Dag 1 – Jag anlände till Genèves flygplats och träffade Christian som kommit med ett tidigare flyg. Vi hade aldrig tidigare träffats, men eftersom jag och Lena pratat om att göra Mont Blanc via den italienska sidan, så följde han med. Vi hade förbokat en plats med ChamExpress. Ett företag som specialiserat sig på att köra folk mellan Genève och Chamonix. Fördelen är att de kör från dörr till dörr, och en enkelbiljett kostar bara lite drygt 30€, vilket t.o.m. är billigare än SAT:s bussar.

I Chamonix åkte vi till Les Arolles och inkvarterade oss. Vi gick sedan till stan för att proviantera och äta middag. Senare på kvällen dök vår tredje medlem, Lena, upp.

Dag 2 - Vi hade inte alltför bråttom på morgonen eftersom vi inväntade att affärerna skulle öppna. Vi hade förvisso handlat dagen innan, men Lena behövde komplettera med en del saker. Vi gick ned till centralstationen för att köpa biljetter till bussen som skulle ta oss till Courmayeur (1220 möh) på italienska sidan. Busslinjen opereras av SAT och Savda. Under sommaren går det bussar ungefär varannan timme från 08.00 till 18.00. Det kostar 14€ enkel biljett, men bokar man tillbakaresan direkt blir det 21€ ToR.

Vi tog bussen som gick 12.30 och bussfärden som gick genom Mont Blanc-tunneln tog 45 minuter. Direkt vid ankomst tog vi på oss packningarna och började vandra bort mot dalen Val Veni. Vi hade siktet inställt på Lac du Miage som ligger precis vid foten av Miage-glaciären, vilken man sedan följer för att ta sig till Gonella-hyttan. Det är en ganska lång väg och med en stigning på över 1000 höjdmeter. Man kan ta lokalbussen från stationen BMP Courmayeur (där man kliver av bussen från Chamonix) till Chalet du Miage. Det hade besparat oss ca. 6-7km och 500 höjdmeter. Hur som helst nådde vi Lac du Miage, men vi fortsatte in på glaciären för att hitta ett nattläger. Vi nöjde oss att stanna på 2200 meters höjd första natten.

Dag 3 - Följande morgon kom vi iväg i hyfsad tid. Vårt mål för dagen var att nå Gonella-hyttan (3070 möh). Att gå längs med Miage-glaciären beredde inga problem. En vacker omgivning, men i övrigt ingen stimulerande vandring. Det var först när vi nådde klippartiet 500 höjdmeter nedanför Gonella som det blev lite mer roligt. En hel del scrambling med fasta rep.

Vi hade en polsk grupp framför oss som körde via ferrata-stil. Att hålla på och koppla in sig i fasta repet tar massor av tid, och om man sedan inte har något som absorberar fallet, tämligen meningslöst. Vi körde utan några extra säkerhetsanordningar, och kunde avancera ganska smidigt på berget. Det dröjde inte så länge förrän vi nådde Gonella-hyttan. En riktigt fin hytta som nyligen öppnats igen efter en längre renovation. Vi passade på att äta i hyttan innan vi slog upp vårt läger på Glacier du Dôme. Vandringen dit tog bara 10 minuter från hyttan.

På kvällen övade vi på lite replags- och säkerhetsmoment. Men det började dra in ett regnväder, så vi kröp in i våra tält och tog det lugnt.

Dag 4 - Efter att ha sovit en natt på 2200 och en på 3000, så lade vi in en acklimatiseringstur denna dag. Dessutom fick vi rekognosera leden. Det fanns en del glaciärsprickor på vägen och en ränna där stenar kom fallande, men i övrigt inga större problem. På vår väg upp passerade vi polackerna som hade slagit läger på samma ställe som vi under natten, men nu skulle de flytta upp sitt läger till ca. 3700. Det fanns en fin plan yta på glaciären precis nedanför den kam där glaciären tog slut.

Vårt mål för dagen var att ta oss till kammen och Col du Aig Grises 3850 möh. Väl där satt vi bara där för att acklimatisera oss till höjden. Christian mådde ganska dåligt, och uppvisade vanliga symptom på lättare höjdsjuka. Dock inget farligt. Efter en timme började vi gå nedåt igen. Vi ville komma tillbaka till lägret för att hinna vila så mycket som möjligt för nästa dag skulle bli toppdagen. Christian var lite fundersam på hur det skulle gå med tanke på måendet, men med lite vila och sömn skulle det förhoppningsvis bli bättre.

Dag 5 - Toppdagen. Vi hade ju valt ett annat upplägg än polackerna som redan hade 600-700 höjdmeter till godo. Vi bestämde oss därför att börja extra tidigt, dvs. stiga upp 23.00. Det innebar att vi fick ca. 5-6 timmars sömn. Väl uppstigna var vi effektiva i våra morgonrutiner, och 24.00 var vi inknutna och började gå.

Som alltid var det mörkt när vi gick, men ovanför oss kunde vi se skönheten i vintergatan. Det är alltid samma otroliga upplevelse att se stjärnorna när man är långt borta från ljusbrus. Underlaget var perfekt, ett hårt och kompakt snölager. Det tog oss bara två timmar att nå upp till samma höjd som polackerna, och väl där insåg vi att de inte ens hade hunnit äta frukost.

Vi fortsatte upp på kammen och tog oss över det enda klippartiet på leden. Bortom denna kom en smal snökamsvandring, och kanske var det tur att det var natt för då slapp vi se hur pass smalt och brant det var. Kammen fortsatte att stiga en lång bit tills det att man når foten av Dôme du Goûter (4304 möh). Detta är en topp som finns med på UIAA:s lista på 4000-meterstoppar i Alperna. Jag har passerat den tidigare, men aldrig varit på toppen. Av den anledningen sneddade vi inte bara över, utan sökte oss mot den högsta punkten. 04.30 kunde jag notera ytterligare en 4000-meterstopp. Vi gratulerade varandra till toppen, men huvudmålet fanns fortfarande kvar.

Vandringen ned till Col du Dôme gjorde att vi tappade 200-250 höjdmeter, men å andra sidan var vandringen väldigt lätt. Vi kunde nu också se den anslutande leden från Goûter, och snart fann vi oss mitt inne i ett lämmeltåg av pannlampor. Vallot-bivacken (4362 möh) blev vårt första etappmål. Den var utbyggd sedan jag senast var där 2008 och gick Goûter-leden. 2010 såg jag den aldrig eftersom jag kom från ett annat håll den gången.

Vid det här laget började höjden att kännas av. Det var med trötta ben som vi tog höjdmeter för höjdmeter. Några längre vilopauser var det aldrig tal om. Det följer lite min princip om att gå långsamt men konstant. Många gör felet att de ska "springa" uppför berget, men med många vilopauser. Det är mycket mer effektivt att bara mala på, men i ett tempo som man orkar hålla i flera timmar. I slutändan är denna strategi den snabbaste.

När vi var ca. 60 höjdmeter från toppen tog vi en lite längre paus. Vi låg bra till i tid, och vi visste nu att vi skulle klara det. Christian langade fram en Coca cola som vi svepte i oss, och därefter dröjde det inte länge förrän vi stod på Alpernas högsta topp. 07.30 kunde Lena och Christian notera Mont Blanc, och jag min tredje gång. Som alltid tog vi våra toppbilder, och snart var vi åter på väg ned.

Denna gång sneddade vi över Dôme du Goûter, och insåg hur brant det bitvis var på kammen vi passerat. När vi nådde Glacier du Dôme hade solen hunnit ligga på och snön började bli slush-artad. Det var ett trött gäng som sakta tog sig ned till lägret. Blodsockret var på en låg nivå, men det är som det ska vara. 12.40 nådde vi lägret, trötta men nöjda och stolta. Vi gick till Gonella-hyttan för att sitta och gona oss i solen. Vi hade mött polackerna på vår väg ned, men de hade avbrutit sitt toppförsök den dagen, då de hade kommit iväg för sent samt att någon/några av dem inte mådde bra pga. höjden. Att oacklimatiserad flytta sitt läger från 3000 till 3700 kan tyvärr få den effekten. Man ska inte ha bråttom på berg. Egentligen hade vi lite för bråttom, då vi borde ha haft en vilodag mellan acklimatiseringen och toppdagen, men våra flyg hem tvingade oss att välja detta upplägg.

Dag 6 - Vi packade ihop våra saker och åt sedan frukost på Gonella. Det dröjde ett tag innan vi började gå ned. Faktum var att vi inte kände oss helt säkra än. Vi hade ett klipparti att ta oss nedför. Sakta och metodiskt kom vi närmare Miage-glaciären. När vi lämnade klippan bakom oss kände jag en lättnad. Nu fanns det inga direkta farligheter kvar. Miage-gaciären forcerades i ett högt tempo, och inom två timmar stod vi återigen nere vid Lac du Miage. Vi fortsatte att vandra en bit utmed Val Veni tills vi hittade en jättefin lägerplats vid vattendraget. Egentligen är det förbjudet att tälta i området, men vi låg lite avsides. Den kvällen satt vi länge och pratade om allt möjligt.

Dag 7 - Efter att vi slagit ned vårt läger gick vi ned till Chalet du Miage. Där fanns det en servering, så vi beställde in en riktigt fin frukost med kallskuret och ost. Vi njöt av solen och att vi kunde ta lokalbuss därifrån ned till Courmayeur. Nere i Courmayeur blev det en pizza innan vi tog bussen tillbaka till Chamonix, och Les Arolles där vi hade lämnat en hel del saker. Vi hann inte mer än packa om förrän bussen från ChamExpress kom och hämtade oss till flygplatsen i Genève. Logistiken gick verkligen som smort, det var rena klapp-klapp-spelet.

Min summering av denna tur är att Aiguilles Grises-leden är den fysiskt mest ansträngande, pga. längden på anmarschen och antalet höjdmeter man tar. Dock behöver man inte börja från Courmayeur som vi gjorde. Jag kan absolut rekommendera Aiguilles Grises-leden om man inte vill trängas med så många andra. Visst finns här folk, men inte i samma utsträckning som på de övriga lederna. Gonella-hyttan som tidigare varit stängd håller riktigt hög och fin standard. Om man inte vill ha så lång toppdag, så kan man slå läger på 3700 meters höjd, men man bör vara acklimatiserad till höjden.

Utrustning, tips och råd

Vilken utrustning behöver man för att kunna bestiga Mont Blanc utmed någon av normallederna?

Kläder

När det gäller klädsel är det flerskiktsprincipen som gäller. Genom att ha flera lager kan man lättare reglera temperaturen. Se till att ha strumpor, underkläder och underställ i syntetiskt material eller ylle. Bomull är absolut, jag repeterar, absolut förkastligt. Varför? Jo, därför att blöt bomull tappar sin värmande funktion, vilket de övriga inte gör.

Ha med ett mellanlagerströja/-jacka i fleece, thermomaterial, ylle eller dun. Detta är också ett förstärkningsplagg. Oftast blir det för varmt att gå med detta lager på sig, utan används endast när man sitter still i lägret eller tar en längre vila på vandringarna.

Skalkläder (jacka+byxor) är vind- och vattentäta. Ofta i något membran, Gore-Tex är kanske det mest kända. Man måste inte ha membranplagg, men har du annat material bör du se till att impregnera det innan du åker.

Mössa och handskar är en självklarhet. Balaclava kan vara bra för många saker, bl.a. att ha i sovsäcken eller om det är blåsigt ute. Buff är också ett tips. Man behöver inte ha de tjockaste handskar/vantar som finns. Lite fodring brukar räcka. De ska helst vara vind- och vattentäta. Ha gärna med ett reservpar.

På fötterna bör du ha lättare storskor i t.ex. läder. LaSportiva Nepal Evo är de skor jag har. Utöver strumpor kan ett par yllesockar vara bra. Snödamasker kan vara bra att ha ifall det är lite djupare snö.

Klätterutrustning

Man behöver inte köpa all utrustning. Det går att hyra hjälm, storskor, stegjärn och isyxa nere i Chamonix. Jag kan rekommendera butiken Snell sport. Det går inte att hyra rep eller slingor. Är osäker på selar.

Stegjärn - Ett måste. Det spelar ingen roll om det är 10 eller 12 taggar för dessa leder. Dock ska man undvika aluminiumstegjärn.

Sele – De flesta fungerar, men ska man ändå köpa en, så är en alpin sele att rekommendera. De har plastspännen för benhållarna, vilket underlättar när man ska ta av och på selen med stegjärn/skidor.

Karbiner – Tre skruvkarbiner är ett minimum.

Slingor – Två prusiksnören (byt gärna ut en mot en tibloc) och minst en 120-slinga, helst två.

Övrigt – Isskruv ingår i standardutrustningen. Likaså ett repblock (talja) samt en repbroms.

Isyxa – En vanlig B-klassad glaciäryxa fungerar utmärkt, eftersom man mest behöver den för att göra self arrest. En teknisk isyxa funkar också.

Rep – För dessa leder räcker ett 8mm glaciärrep på 30 m (givetvis längre om det är många som ska knyta in sig). Ett enkel- eller halvrep fungerar också.

Hjälm – De flesta klätterhjälmar duger bra. Se bara till att den inte sitter för tajt på huvudet. Man mår lättare illa då.

OBS! Sedan gäller det att kunna nyttja grejerna, t.ex. repklättring med prusiksnören/tibloc eller att ordna z-hiss med repblock. Self arrest med isyxa osv.

Övrig utrustning

Pannlampa – Ett måste för alpina starter, dvs. på natten.

Goggles – Eller skidglasögon. Om vädret är dåligt och det blåser, så är dessa oumbärliga.

Stavar – Många förknippar stavar med äldre damer. Tro mig, man vill ha stavar på berget. Åker man dit utan kommer man att vara tämligen ensam om att vara stavlös. Se till att det finns trugor på dem.

Karta och kompass – En nödvändighet ifall det blir dåligt väder. Lätt hänt att gå utför ett stup annars.

Vindsäck – En enkel livförsäkring. Drar det in dåligt väder kan vindsäcken vara guld värd.

Solglasögon – Helst ska de innesluta ögonen. Solen är stark uppe på berg och den reflekteras i snön. Solglasögonen gör att man slipper bli snöblind. Ta gärna med rejält solskyddsmedel SPF 50+.

Lavinutrustning - Om det föreligger viss lavinrisk måste man givetvis ha räddningsutrustning. Det innebär en spade, lavinsond och transceiver.

 

Övriga tips och råd

Pengar – Cash is king! Vissa stugor tar kort, men långt ifrån alla. Det kan vara bra att ha lite kontanter för att kunna köpa sig en måltid eller en sängplats vid behov.

Vatten – Se till att ha en vattenbehållare så nära och lättåtkomlig att man kan dricka i steget. Att ha en flaska i ryggsäcken gör det omständligt att dricka, då en kamrat måste plocka fram den alternativt måste man ta av ryggsäcken. Det gör att man drar sig från att dricka, vilket försämrar ens chanser att nå toppen.

Stressa inte – Varken i att vinna höjd eller att gå fort. Risken för höghöjdssjuka ökar rejält.

Underskatta inte berget – Bara för att person X besteg berget med minimal utrustning, förberedelse eller förkunskaper innebär det inte att förhållandena är rejält annorlunda nästa gång. Anlita en guide, följ med en erfaren klättrare och/eller förbered dig ordentligt.

 

Om du vill läsa om några andra av mina bestigningar kan du göra det på min blogg joljon.blogg.se

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-08-12 11:12   kajkalajkan
En mycket bra artikel som alla med fjällambitioner bör läsa. Jag ger den 5 primaloftjackor av 5 möjliga!
 
Svar 2013-08-12 19:45   Polarnatt
Tack för omdömet!
 
2013-08-12 11:33   Håkan Friberg
Du är suveränt tydlig. Även om dina klätteräventyr ligger bortom min förmåga så blir jag mycket inspirerad.
 
Svar 2013-08-12 19:47   Polarnatt
Tackar! Kul att du lyfter fram tydligheten, eftersom det var mitt mål. Jag ville inte skriva en reseberättelse, utan snarare en informativ artikel.
 
2013-08-12 15:29   Skare i Åre
Bra skrivet och inspirerande! Men jag hade utan tvekan rekommenderat att bo i hyttorna när man är uppe på berget. Kostar med mat runt 500 kr och man kan skippa halva tyngden i ryggsäcken. Personligen gillar jag inte att släpa på tunga grejer, hellre röra mig snabbt på berget. Brukar ha en 20 liters rygga på dessa typer av turer. Ser på din fina hemsida att du brukar ha 20 kg eller mer i packvikt på MB. Gissar att jag hade 5 kg, ink längre rep för att kunna fira vid Maudit. Det blir lite öststatstil med så mycket packning. Det är i stort sett bara de och ett fåtal nordbor som har med tält upp (på de flesta ställen är det, som du också skriver, förbjudet).
 
Svar 2013-08-12 19:56   Polarnatt
Tack för kommentaren! Jag bör förtydliga att 18-19 kg som min utrustning vägde inkluderar a l l t, dvs. I vikten räknar jag med storskor på 2,3kg, kläder +övrigt som jag har på mig. Själva packningen gick väl på 13-14kg, och då är det med tält, kök, mat, sovgrejer, klätterutrustning och ryggsäckens egen vikt.
 
2013-08-12 22:31   Anders V
Snyggt skrivet. Ja, det var en fin tur 2010. I år blev det östalperna för min del. Lite lägre, men betydligt mer klättring än glaciärvandring, som ju MB mest är.

En sak man kan tillägga är skillnaden med att anlita guide och följa med en erfaren kamrat. Ansvar och krav på egen kunskap ökar med kamratklättring. Att kunna ta hand om sig själv. Är man inte en länk i säkerhetskedjan bör man ha guide.
 
Svar 2013-08-12 22:50   Polarnatt
Det stämmer att kunskapskravet och ansvaret ökar för alla i gruppen om man gör bestigningen självständigt. Att gå med guide kan dock vara ett bra sätt att nå toppen, speciellt om man är osäker på den egna förmågan, eller saknar kamrater som vill bestiga berget.
 
2013-08-13 07:55   PepsAdventures
Jag håller med. Mycket bra och inpirerande skrivet! Blev jättesugen att testa vägen över Gonella-hyttan! Du missade dock att skriva att Tête Rousse-hyttan förmodligen har alpvärldens vidrigaste toa..:) (iaf sommaren 2001..)
 
Svar 2013-08-13 18:19   Polarnatt
Jag kan absolut rekommendera vägen över Gonella. Toaletten vid Tete Rousse, vid tältlägret, är inte något av mina finare bergsminnen. Den var inte så fräsch 2008, heller.
 
2013-08-13 09:42   niklas-73-
Tack för en härlig läsning !
 
Svar 2013-08-13 18:20   Polarnatt
Tack själv för kommentaren!
 
2013-08-14 18:21   fowwe
Jag kommer väl aldrig att klättra. Men... kanske ändå? Din artikel gör mig lite intresserad av att pröva. Den är tydlig som någon skrev, och med praktiska råd som gör att man funderar hur det egentligen går till och vilka problem man behöver lösa vid en bestigning. Tack för det!
 
Svar 2013-08-14 21:59   Polarnatt
Tack själv! Kul att artikeln kan inspirera.
 
2013-08-19 12:49   jamo
Välskrivet och intressant. Bra artikel!

Ang. handskar (och mössa) skulle jag personligen säga att det är obligatoriskt med reservpar, lätt hänt att en blåser iväg eller blir blöt när man fipplar med något och då är man rätt utsatt om man är på fel ställe i bistert väder.
 
Svar 2013-08-19 18:40   Polarnatt
Tack för kommentaren! Att ha ett reservpar handskar kan vara bra. Givetvis måste man jämka med totalvikten. Dock behöver reservparet inte vara särskilt tjocka. Mössa brukar jag inte ha, däremot kör jag med balaclava och buff. Var för sig eller båda tillsammans om det är kallt. Båda har ju multifunktion, t.ex. för att ha i sovsäcken.
 
2013-08-31 22:04   [email protected]
Tjena !
Vi stod på toppen 2 augusti i år.
Vi gick via Col du Midi leden med guide.
Mycket bra och välskriven artikel, man känner igen sig !
Mvh Perra
 
Svar 2013-09-01 11:57   Polarnatt
Tack för kommentaren och gratulerar till toppen!
 
2014-06-28 22:51   Pallet
Tack för hjälpen, detta är informationsrikt och bra!

Jag har en fråga; låter man tälten stå vid gouterhyttan under toppdagen?
 
Svar 2014-07-01 00:09   Polarnatt
Tack för feedback! Tältet kan du låta stå kvar vid Goûterhyttan på toppdagen.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in