Artiklar > Artikeltävling 2019 - Den turen glömmer jag ...

Artikeltävling 2019 - Den turen glömmer jag aldrig

Av: Roxy Mendelsson

Arla morgon och bilfri väg. Troligen ligger alla semesterlediga hemma eller i stugan och snusar sött. Säkert skönt att sova ut, men sängen är inget jag vill byta mot det som ligger framför.
   Magnus håller på att fiffla med olika solglasögon, verkar inte kunna bestämma vilka han ska ha på sig. Jag tänker att det inte behövs några alls, det regnar ju. Till och med vräker ner och vindrutetorkarna arbetar hetsigt.
   Med ena handen på ratten ser jag i ögonvrån att han byter glasögon ännu en gång. Så säger han något och vänder sig till mig. När jag möter blicken har han på sig ett par svettsglasögon. Det ser så roligt ut, men han är helt allvarlig, så jag håller mig för skratt. Vi känner inte varandra så bra ännu och jag vågar inte driva med honom.

Bilen svänger in på den minsta lilla parkeringen jag sett. Eller parkering, det är en liten ficka längs en smal slingrig, men i alla fall asfalterad, väg i norska Jotunheimen. Hela resan från mittersta Sverige väster ut till den norska nationalparken har dånat och brummat i skåpbilen och tystanden som nu infinner sig är så ovan att den nästan känns oroväckande. Men den känns mer lyxigt behaglig. 
   Magnus bryter tystanden men utan att göra intrång på den och säger med mjuk och lite teatraliskt röst att jag är välkommen till Hurrungane.
   Vi kliver ur bilen och utanför är den bedövande tystnaden lika påtaglig och bara några små vindbrisar hörs. Nej förresten, på håll hörs också bjällror. Några fjällkor kanske? Eller får?
   Den klara och friska luft är skön att andas. De långa massiven som omgärdar oss stoltserar med höga bergstoppar och flera av dem har stora vita fläckar. Det är vackert och jag känner livet i mig. 
   Magnus kikar upp mot topparna med något mindre entusiasm. Hummar något om mycket snö. Jag frågar om han tror vi kan köra på bestigning redan i morgon.
   
Väderförhållandena ska vara bra, menar han, men det har tydligen snöat mycket de senaste dagarna och nysnö kan komma att göra det besvärligt för en topptur. Men, säger han, jag tycker vi gör ett försök. 
   Hela mitt jag hurrar. Men det är inte utan att jag blir fokuserat nervös.
   Den tidiga kvällen går åt till att slå läger, laga mat och packa ryggsäckarna så att det bara är att ge sig av i under morgontimmarna. 
   Halv fyra åker vi härifrån, säger Magnus och jag tycker det låter bra.

Den korta natten ger några timmars sömn och halv fyra är vi båda redo att åka till startpositionen. Ljuset har börjat återvända men ännu är ingen sol uppgången. 
   Det kommer bli vackert när vi kommit upp en bit och möter solen, säger Magnus och axlar sin  ryggsäck. Och, lägger han till, från och med nu är vi bästa kompisar. 
   Det är något han präntat in i huvudet på mig inför resan. Vikten av att hålla sams under en bergsbestigning kan vara avgörande för såväl den egna upplevelsen som allt det praktiska, och i extrema fall för överlevnaden.
   Vi tar de första kliven i det karga landskapet som de närmsta timmarna bara kommer luta uppåt.

Eftersom vi bedömt berget som täckt av sommarsnö på omkring 2000 meters höjd beslöt vi oss att ta med stegjärn och isyxor. Det innebär att vi nu har storskor istället för vandringskängor. Jag känner mig som en slalomåkare utan skidor som istället hoppar på vickande stenar med mina stela klumpar på fötterna. Men onödigt att klaga.
   Stigningen är ännu ganska flack och när vi gått några timmar når vi 900 meter och ska upp på en plattå. Där möter solen oss på andra sidan. Den släpper på sitt ljus över bergkedjor och dalar som skapar kontraster jag knappt trodde fanns, och den ger himlen en vitblå nyans med molntussar i oranga och lila färger. Det är så vackert att jag vill spricka.
   Vi njuter en stund men går snart vidare. 
   Efter ett tag blir det dags att ta på oss stegjärnen. Det är första gången jag använder utrustningen på allvar, ännu har vi bara isklättrat lite hemmavid. Det går rätt långsamt men absolut framåt, för när vi når 2000 meter stannar Magnus och tittar på sin klocka.
   Hon är bara halv åtta, skrattar han. Fortsätter vi så här kommer vi vara tillbaka tidig eftermiddag.
   Jag skrattar också och förstår att han menar att vi inte alls hade behövt kliva upp så tidigt. Men jag vet att vi båda är nöjda med vårt val, i annat fall hade vi missat soluppgången. Det hade varit en nederlag på denna tur. 
   Vi vandrar vidare. Nu börjar vinden tillta och det blir påtagligt kyligare. Men när vi rör oss är det lugnt för min del. Magnus däremot känner hur fötterna värker av kyla och han vill ta på sig mer undertill. Det är förstås krångligt och tidskrävande, men avgörande för att vi ska kunna fortsätta.    
   Plockar du upp vindsäcken, ber han mig eftersom jag har den i min ryggsäck.
   Den ligger längst underst men jag får snabbt fram den och vi drar den över oss. 
   Under tiden jag håller säcken i schack byter Magnus om. Det inte är lätt att hålla den still när det blåser hårda vindar utanför och Magnus rör sig innanför. Dessutom vet jag inte var jag ska hålla blicken när en person jag inte känner särskilt väl klär om bara några millimeter ifrån mig. Men jag inser att det inte finns någon mening med att bli generad. Det är bara en människa som behöver klä på sig mer, so what? 
   När Magnus är klar har jag också hunnit bli lite kall, men vill hellre fortsätta och bli varm av att gå än att omständligt kränga av det ena och andra för att ta på mig underställ. Fast jag borde inte varit lat.
   Framme vid en bredare klyfta överväger vi att säkra övergången just för att vi inte vet hur lös snön är. Skulle ett sjok rasa skulle vi följa med det 500 meter ner och troligtvis inte säga så mycket mer. Någonsin. Så det blir säkring.

500 meter ner till marken
   När Magnus tagit sig över till andra sidan har jag hunnit bli kallare av stillaståendet under tiden jag säkrat honom och i klyftöppningen vinar isvindar i säkert 20 meter per sekund. Jag tycker inte det känns läskigt att gå över men är väldigt kall just nu. Jag ångrar bittert att jag inte också bytte om.
   Framme vid Magnus är det mindre vind fast det hjälper inte när jag är så nedkyld. Jag äter en hemmagjort bar för att försöka få upp lite värme, men även det är tröstlöst. Fingrarna är sega. Jag säger inget till Magnus och det är ett nybörjarfel under alpina turer, men till mitt försvar handlar det om att jag inte vill stoppa upp takten så att vi riskerar att inte hinna till toppen, och dessutom vill jag inte oroa Magnus.
   Vi går vidare i relativt rask takt och vinden mojnar. Den klara soldagen skänker värme och jag tinar upp. Liksom de nyligen virvlande kastbyarna slungas min kroppstemperatur i tvära kast. Nu är jag varm. Tycker till och med jag börjar bli svettigt. Att det aldrig kan vara lagom, skulle jag kunna klaga inför Magnus men avstår. Det skulle bli så trist stämning när vi är på en av de vackraste platserna på jorden.
   En och en halv timma senare står vi på vestre Austabotntind. Magnus gläds ljudligt och jag själv blickar ut över bergsmassiven. Sommarsolen i vinterlandskapet bländar och bränner, men värmer och ger oss en utsikt som man bara kan ge rättvisa genom att med egna ögon se. Ändå knäpper vi några bilder. 
   Det är helt vindstilla nu och vi sätter oss för att äta lite lunch så här vid niotiden på morgonen. Och vi bara njuter.

vestre Austabotntind

En stund senare reser sig Magnus och går framåt leden mot toppen. Han kikar ner i sluttningen inför nästa topp som är den mittersta på berget. Själv klär jag på mig understället för att inte riskera bli nedkyld igen.
   Men så säger han något jag inte vill höra. 
   Kompis. Det bli ingen topptur idag.
   Jag vet inte hur mitt ansikte responderar, men jag antar att det ser rätt besviket ut.
   Magnus, som varit på toppen förut, vet vad som väntar och förklarar att han inte vågar leda de etapper som kommer behövas säkras.
   Dessutom tror jag det kommer ta för lång tid och bli farligt av den anledningen, säger han. Kanske hinner snön smälta om vi väntar några dagar i lägret och då kan göra ett försök igen, lägger han till.
   Det är trist, men jag förstår. Vi vänder tillbaka ner och i dalen går vi lite vilse en stund, men hittar bilen och kör tillbaka till lägret. Det är tidig eftermiddag och vi plockar med diverse och hälsar på lite tackor med lamm.

Dagen därpå gör vi en vandring på havsnivå. Det är vackert längs den fors vi följer och höga bergväggar reser sig på båda sidor. Men det är inte en bergstopp, tänker jag oförskämt besviket.
   När vi kommer tillbaka frågar Magnus ifall jag vill med ner till byn för att handla lite ägg. Bara göra något mest för att få tiden att gå. Jag hakar på och vi rullar neråt. Rullar gör vi bokstavligen och Magnus ligger på bromsen och kopplingen. 
   Plötsligt smäller det till och en märklig lukt sprider sig i bilen.
   Vad var det?, säger jag och ser oroligt på Magnus som har ett förbryllat utseende. Han kan inte få i ettans växel.
   Han rullar in i en ficka längs vägen och suckar. Det är tyst en stund och jag tänker att det är bäst att låta tystnaden få vara. Magnus får bryta den. Det gör han efter någon minut och säger att vi låter motorn kylas så kanske bilen vill starta. 
   Efter två sådana försök á tjugo minuter ringer Magnus sitt försäkringsbolag som ringer upp en bärgare. Det känns väldigt trist när vi ser framför oss vilka möjliga konsekvenser som väntar. Problem som kommer hopa sig och läggas på varandra likt ett berg, ett helt annat än det vi haft för avsikt att bestiga.
   Bilen transporteras ner till en mack där. Det är söndag och vi kommer inte få besked förrän i morgon hur och när bilen kan lagas. Vi tillåts slå upp tälten på en äng nära macken och det blir en lång och orolig väntan till måndagen.


Klockan åttan när macken öppnar får vi reda på att den inte kommer hinna lagas förrän om två veckor. Det är inte ett roligt besked. Vi behöver komma hem till arbeten vi tagit ledigt från och det innebär att vi behöver ta oss hem på något sätt. Kollektivtrafiken är inte superutvecklad just den sträcka vi behöver ta oss och att någon skulle komma och hämta oss känns inte som första åtgärden. 
   Vi ser att en buss går från den lilla byn till en lite större om en timma. Den bestämmer vi att vi tar och vi packar snabbt ihop. Nästa delsträcka blir dock svårare för det går ingen buss förrän sent i natt. Vi suckar men Magnus föreslår med skämtsam ton att vi kan pröva att lifta, men jag ser inga problem med det så vi ställer oss vid vägen och börjar kampen att få skjuts. 
   Flera stora tomma husbilar och bilar kör förbi och antingen skakar bekymrat på huvudet eller ser surt framåt på vägen. Jag blir minst lika sur, men på dem.
   Efter någon timma stannar äntligen en man som säger att han inte kan det norska språket särskilt bra.
   Jeg arab, säger han bara. 
   Vi är så tacksamma och får åka med hela vägen till Lilleström dit han ändå ska och han avslår varje förfrågan om betalning. Istället bjuder han oss på kakor. Jag känner mig så extremt tacksam att det finns så goda människor. 
   Ännu en god människa är min pappa som fick höra om vår incident och kastade sig i bilen för några timmar sedan för att hämta upp oss Lilleström. Vi kommer hem trötta men nöjda.

Arton dagar har gått och vi är påväg i en lånad bil till Jotunheimen. Det är en lång sträckkörning och vi behöver vara framme innan macken stänger. Vi har tre dagar på oss för att hinna tillbaka till jobben i Sverige efter helgen. 
   Det är stårlande sol i området och på nationalparkens toppar lyser snön med sin frånvaro. 
   Magnus och jag ser på varandra och det bubblar till inom mig när han säger att vi kanske borde prova en topptur igen dagen därpå.
   Det kommer gå snabbare när det blir en sommarbestigning och sen har vi hela söndagen att köra hem bilarna på, säger han och jag är inte sen att hålla med.
   Vi hämtar bilen på macken och kör till vårt forna läger. Där ser vi på eftermiddagsprognosen och Magnus nickar och ler. 
   Det blir till att packa ryggsäckarna för ännu ett försök upp på store Austabotntind.Ett djup och stup

Lika tidigt morgon som sist gör att vi når den underbara Storen vid elvasnåret och helt utan att säkra en enda gång. Det är vidunderligt och vi båda mår prima.
   På vägen ner möter vi ett trettiotal pigga norrmän av blandad kroppsfysik. Några som i princip skuttar upp mot Storen och några som nöjer sig med Vestre.
   Magnus och jag är tillbaka i lägret vid femtontiden och nu föreslår jag något i lite skämtsam ton – att köra hemåt redan idag. Magnus skrattar lite, men så kommer han till mitt tält tjugo mindre senare och undrar om vi inte ska göra det ändå. Jag är på.Massivet uppifrån toppen

Det är ingen superrolig eftermiddag och kväll med röda kinder efter flera slag att inte somna. Men vid midnatt är vi hemma hos mig och Magnus sover över för att slippa åka de sista milen hem till sig.
   Så, under loppet av 50 timmar har vi hunnit åka utomlands, hämtat en bil, sovit några timmar, bestigit ett berg och kör tillbaka till hemlandet.
   Toppen kan nu bockas av.

Utsikt från toppen

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-12-14 10:57   OBD
Kul att läsa.
Vilken av turerna är det som du aldrig glömmer? :-)
 
Svar 2019-12-27 10:35   Roxy Mendelsson
Tack! Jaa, det var nog båda dessa, hehe. Men toppturen var nog häftigast :) Har du varit i jotunheimen?
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!